Edebols hemsida och blogg! 

         ...där jord och himmel möts...

                                               

 

                                                                                               

  

 

                                                            

  

     

 

 

                                                   

 

 

    

 

                                                             

 

 

 

 

       

 

                      

   

Edebols blogg

OM KRIGET KOMMER

Från krigsåret 1943 till och med det kalla krigets slut under 1980-talets utgång fanns ett uppslag i telefonkatalogen med rubriken 'Om kriget kommer'. Svenska folket informerades här om att iakta försiktighet och inta beredskapsläge inför de outtalade militära hoten från främst Hitler-Tyskland och Sovjetunionen.

Idag meddelar SvD att under maj månad kommer de svenska hushållen att få del av skriften 'Om kriget kommer'. Detta mot bakgrund av att säkerhetsläget har ändrat karaktär. Nu går försvarsmakten öppet ut med att det faktiskt finns reella hot mot Sverige. Det är mer än militära hot. Numera finns som bekant även risk för pandemier, terrorattentat, miljökatastrofer, och cyberattacker. Vi får numera instruktioner om att "det är bra att har förnödenheter så att man kan klara sig en vecka på egen hand i väntan på extern hjälp". Men vi kan inte riktigt lita på hjälp från NATO eftersom vi saknar medlemsstatus. Såhär resonerar media helt öppet idag. Världsläget är spänt och allvarligare än på länge och vi frågar oss om vi levt i en idealiserande dimma under mer än 30 år? Hur kommer det sig? Är vi kroniskt aningslösa eller finns en tendens till provinsiella vanföreställningar här uppe i vår del av världen? Nåväl, det må vara si eller så, men bättre en senkommen tillnyktring än ingen alls. 

Skriften 'Om kriget kommer' är naturligtvis ett tidens tecken. En globaliserad värld har sina möjligheter men även sina risker. Allting kommer oss närmare på bråkdelen av en sekund, ofta innan vi vaknat på morgonen. Det mesta som sker av underrättelsekrig och propagandakrig är vi inte ens medvetna om.

Kanske är det också ett tecken på att vi närmar oss sluttiden. Mycket talar för det men det är ämnet för nästa blogg. Vi nöjer oss med att konstatera att den svenska beredskapen skärps och det är bra.

   

EN SKOPUTSARES FILOSOFI

 

Vi tittade idag på TV4 och deras frukost program. Vi blev fashinerade av en svensk mästare i skoputsning. Han heter Anders Sundström och vet hur man återger slitna skor glans och patina. Först undrade vi om inslaget var ett skämt, men vid närmare betraktande och en del eftertanke insåg vi att skoputsaren Sundström är någonting viktigt på spåret.

Några kanske fnyser och tycker att det här är snobberi, men mot bakgrund av att vi svenskar kasserar tonvis med funktionella skor varje år, så finns ett miljövårdande argument bakom skoputsningen. Man kan få skor att hålla en hel livslängd om man vårdar dem. Vi får tre goda råd. (1) Torka av skorna när du använt dem utomhus, (2) Använd alltid block och variera dina skor, (3) Använd skokräm och impregneringsmedel. Vi har nog hört det förut, men det är fortfarande viktigt som motstånd mot den gamla seglivade slit- och släng mentaliteten. 

I stora delar av världen är skorna inte endast ett transportmedel. Skorna är mycket mer och definierar kvinnan och mannen. Skorna är alltså mer än transport och estetik. De anger människans karaktär. Vi kan följa med ett stycke på väg, men har nog svårt att förstå hur ett par badskor kan avslöja en människas själ. Men när det väl är skrivet gäller att skorna utgör en slags förlängning av människan. Hur då?

Vi avser inte vanlig klackförhöjning utan vad själva skovården implicerar. Att tidigt lära sig att ta vård om sina skor signalerar en omsorg om sådant vi fått ansvar för. Det leder i förlängningen till klädvård, egenvård och miljövård. Ja, det kan leda vidare till relationsvård  och själavård och förmodligen även till insikten att nedmonteringen av landets sjukvård och äldrevård måste stoppas. Att vårda är det viktigaste vi gör vår stund på jorden.

Tillbaka till skoputsaren Anders Sundströms filosofi. Han menar att det är tre principer som bör styra skovården: reningens princip, vårdandets princip och beskyddets princip. Vi medger att det låter aningen högtidligt, men det som är värdefullt har ofta en doft av högtidlighet. Tillämpa nu dessa principer på t.ex. vård av nära och starka relationer kanske i ett äktenskap. Rening som uppriktighet, förlåtelse och nystart behövs. Vård i form av kvalitetstid, uppskattning, vi-aktiviteter och omsorg är guld. Beskydd som gränsdragning, trygghet, planering och konkret säkerhet är nödvändigt. Många, många relationer skulle kunna räddas med relativt enkla åtgärder.

Tänk om det är så att skoputsning kan lära oss något om livets stora konst, att vårda även det som är slitet, ge det ny glans och återge det mönster passform och karaktär? Vi tror att vi är något viktigt på spåret, vad tror du?

GOD JUL! MEN HUR BLIR JULEN GOD?

Vi önskar varandra God Jul. Det är på sin plats och vi menar säkert väl, men julen är kanske inte god för alla. Kan julen bli en god helg och i så fall hur?

Vi menar att det är meningsfullt att önska varandra God Jul och att julhelgen kan bli en god tid för de flesta av oss trots våra yttre och inre olikheter. 

1. Se mer naturligt på julen och sänk förväntningarna! Julreklamen trissar upp våra förväntningar och när de inte kan infrias blir många besvikna och känner tomhet. Det kan leda till familjegräl och en dålig jul. Försök att bortse från den dyra Svenssonjul som marknadsförare vill att vi alla skall fira. Inta en vuxen attityd och lockas inte in i jultrendernas ekorr(h)jul.

2. Sök jul i gemenskap. En del väljer av fri vilja en jul i ensamhet. Det bör alltid respekteras. Men många tvingas att fira jul i ensamhet. Det kan bli tungt när man inte har ett nätverk och är helt ensam. Men finns ett nätverk så använd det. Besök varandra och gör någon annan glad. I många kyrkor finns alternativa julfiranden och om det inte finns, så finns ett alltid stort utbud av gudstjänster som kan bli värdefulla andhål i instängdheten.

3. Ta vara på naturens möjligheter! Långa promenader ger inte bara naturupplevelser. Julmaten sjunker ner och kroppen aktiveras. Det ger frisk luft, god sömn och ökad livskänsla. Du kan ta dig ut på egen hand eller med de dina. Promenader motverkar julhelgens myckna TV-tittande och innesittande. Även om promenaden bara tar några minuter är den alltid att rekommendera. 

4. Planera ditt julfirande och var proaktiv och kreativ! Ofta planerar vi vad vi ska äta och dricka under julen. Men det är lika viktigt att t.ex. i förväg spana in vilka Radio- och TV-program du vill höra och se, vilka böcker du vill läsa o.s.v. Ibland tvingar julen in oss i ett passivt tillstånd med mycket låt-gå mentalitet. Vi bara konsumerar. Efteråt känner vi att tiden gick och vi fick inte ut vad vi ville. Nu kan det ju en gång om året vara skönt att inte behöva vara duktig och planera allt. Det är sant, men det handlar väl om måttfullhet. Att bara dega fram TV apparaten är inte nyttigt. Då är det bättre att vara proaktiv och styra sitt julfirande. Roliga spel, lekar, dans kring granen, rebusar och berättelser är kreativa uppslag som gör oss aktiva. 

5. Fokusera på julens stora firningsämne! Det är och förblir Frälsarens födelse i Betlehem. Läs Julevangeliet  (Luk.2:1-20), sjung några julpsalmer, försjunk i bön och eftertanke och gå i kyrkan. Det bidrar till en nödvändig fördjupning. Du blir grundad i tro och mer samlad och stadig som människa. Mycket av det som tidigare hörde till  julens rekvisita förbleknar och fram träder Jesus som Din Frälsare. Det ger stilla glädje och frid. Då kan du med hjärtat säga God Jul!

TOMTEFAR ELLER JESUSBARN?

 TV:s adventskalender heter i år Selmas saga. Berättelsen utspelar sig runt sent 1800-tal och tidigt 1900-tal i en värld då ångfartyg korsar världshaven och luftballonger skickas mot Arktis och då de sista regnskogarna kartläggs. Selma stöter på forskaren Efraim von Trippelhatt, som arbetar med att bygga ett luftskepp för att bevisa tomtens existens. Säkert en spännande berättelse, men tyvärr långt ifrån Betlehem. Tomten går bra, men Jesus? 

Ett modernt julfirande kräver en ökad medvetenhet. I en efterkristen tid måste vi börja om från början. Berätta julevangeliet som för första gången. Lär barnen några julsånger och utgå från att de endast har några fragment av förkunskap. Ge konfirmanderna bibelberättelser och kristen troslära som om de är religiösa analfabeter. Ta med ungdomarna till kyrkans gudstjänster och förklara vad som sker så att de inte tror att de besöker en annan planet. Tomtefar i all ära, men julens firningsämne är Jesus. Som Lesslie Newbigin med rätta hävdar är julevangeliet ett offentligt budskap som alla har rätt att höra. Det hör samman med livet och finns mitt i livet och ger oss det eviga livet. Det budskapet får inte förpassas till en sentimental utkant, göras till en privatsak eller placeras i tomteland.

Så önskar vi våra läsare en God Kristen Jul! 

KYKAN BEHÖVER GRANSKAS

Få torde ha undgått den granskning av Svenska kyrkans resor som redovisades i media under juni månads första dagar.

Många har upprörts över dyra restaurangbesök, omfattande resor och representation med alkoholanvändning. Svenska kyrkan i Utlandet har fått svidande kritik men även en rad församlingar har granskats hårt. Flera representanter för kyrkan har haft svårt att sakligt redogöra för reseutgifterna och ibland ännu svårare att sakligt motivera dem.

När man nu hör och läser allt detta uppkommer frågan hur man bör tänka om alltsammans. Vi redovisar här några punkter som sammanfattar vår syn på saken.

För det första skall insyn och kontroll bejakas. Kyrkliga organ och församlingar har utsedda revisorer vars uppgift just är att granska. Allt ekonomiskt underlag är offentligt och utgör förutsättningen för att t.ex. våra journalister skall kunna kontrollera hur pengarna använts.

För det andra måste varje ansvarig på kyrkans alla nivåer ikläda sig omdöme och måttfullhet och alltid besinna att man handskas med kyrkoavgiften som allmänna medel och många gånger specifika gåvomedel. Utgifter för t.ex. resor och representation måste alltid prövas mot regler och beslut och vägas mot vad som kan bedömas ge en rimlig fördel för verksamheten.

För det tredje måste vi påminnas om att kyrkan är en internationell rörelse med många globala kontakter som måste få underhållas och utvecklas. Resor kan anses legitim och naturlig del av kyrkans esse, d.v.s. hennes indentitet som världsvid kyrka.

För det fjärde kan det finnas skäl för att personal får möjlighet att som en del av personalutveckling och personutbildning genomföra resor. Men  sådana resor måste ha ett klart syfte och en utbildningsplan som faktiskt åtföljs. Inslag i sådana resor som innehåller alkoholhaltig dryck, sightseeing, underhållning samt semesterinslag eller förmåner bör betalas privat. Det kan finnas fall när församlingar reser till Liseberg med barn och ungdom och betalar deras inträde. Vi menar att det kan vara att främja barn- och ungdomsverksamhet och faller delvis i en annan kategori. Det som borde vara helt klart är att kyrkan aldrig betalar för alkoholhaltig dryck. 

För det femte krävs sans och måtta i bedömningen. Att ställa ut biskopen i Visby för att han vid ett besök i Melbourne under några dagar sov i samma rum som sin hustru, är inte rimligt. Det handlade om drygt 19.000 kronor inalles, men vi måste förstå något av tjänstens krav. Att i tjänsten vara på resande fot under stora delar av året, skild från hem och familj, är ett påfrestande liv. En viss kompensation för detta är inte mer än rimligt. Man bör dock göra det klart och transparent från början.  Däremot har det med önskvärd tydlighet framkommit att andra chefer satt resandet i system som gynnat dem själva. Det är en helt annan sak sombör beivras.

För det sjätte tror vi att att resultaten av den här granskningen har skadat kyrkan, både på kort och på lång sikt. Tyvärr ökar utträdena och Jesu ord om kyrkan som ljus och salt i världen klingar från en avlägsen tid. Det är både tråkigt och allvarligt. Det l'är finnas en hel del i Svenska kyrkan som behöver verklig omvändelse. Men kyrkan är ju dess medlemmar och det är alltså vi som kan behöva nyktra till.

För det sjunde bör vi trots allvarlet i det som hänt ändå sätta granskningen i ett visst perspektiv. Skulle svenskt näringsliv eller regering och departement granskas lika ingående och med samma måttstock, så är en rimlig bedömning att resultaten förmodligen skulle bli desamma. Resor och representation är ju inte på något sätt unikt för Svenska kyrkan. God sommar!

Torbjörn och Maria 

FRANSKA MATREVOLUTIONEN 2016

Franska revolutionen 1789 förändrade Europas karta och världen. 227 år senare sker ännu en fransk revolution som kan få oändligt stor betydelse för hur världen hanterar överbliven mat.

Den franska senaten och generalförsamlingen beslutade nyligen att det skall betraktas som brottsligt att slänga mat från livsmedelsbutiker med en yta större än 400 kvadratmeter. Maten skall istället erbjudas välgörenhetsorganisationer. Affärsägare måste nu alltså teckna avtal med dessa organisationer.

Matsvinnet i landet beräknas uppgå till 56 portioner per år och hushåll. Bara inom EU beräknas 56 miljoner medborgare inte ha råd att dagligen äta sig mätta. 

Vi tycker det är fashinerande att lagen har stiftats i gastronomins hemland, att samtidigt som fransmännen kan njuta av alla tänkbara smaker i det franska köket, så kan de också leda världen i ett ansvarigt förhållningssätt till våra livsmedel. 

Tänk nu för en stund om dominoeffekten får bli utslagsgivande inom hela EU-regionen och så vidare ut över världen. Tänk vad det kan få betyda med tusentals "matbanker" över jordens yta där dyrbara livsmedel kommer till heders när tomma magar mättas. 

Åtgärden löser inte det som Svenska kyrkans internationella arbete kallar Maträtten - d.v.s. rätten till mat för alla. Men åtgärden kommer ändå att få stor reell och symbolisk betydelse. Åtgärden är verkligen efterföljansvärd och visar att bönen om "vårt dagliga bröd" kan få sitt svar för många många hungriga människor. 

Det är inte ofta vi stöder tanken på en "revolution". Men i detta fall använder vi gärna vänsterterminologi för att stödja i initiativet i Paris.

SVERIGE-ISRAEL

Ett frostigt landskap

Israels vice utrikesminister Tsipi Hotovely meddelar idag enligt Jerusalem Post att Israel stänger sina dörrar för officiella besök från Sverige. Anledningen är utrikesminister Margot Wallströms upprepade och ensidiga kritik av Israel och nu senast kravet på en undersökning om Israel gjort sig skyldigt till  s.k. utomrättsliga  avrättningar. Samma tidning meddelar att Palestinierna uttrycker stor glädje över Wallströms uttalanden.

Wallströms kritik av Israel har pågått under hela hennes tid som utrikesminister och klimatet mellan de båda länderna har blivit allt frostigare. Israel anklagar nu Wallström för att indirekt stödja terrorismen.

Som Israelvänner väcks ett antal frågor med anledning av Wallströms återkommande utspel. Den första frågan är om regeringen står bakom Wallström? Är Wallströms agerande svensk utrikespolitik? Den andra frågan är om vår utrikesminister verkligen är skickad att vara utrikesminister? Om hennes uttalanden uppfattas som partiska och provokativa och om hennes uttalanden hela tiden måste försvaras och läggas till rätta av UD, så uppkommer frågan om Wallström är på rätt plats? Den tredje frågan är den viktigaste: Finns det bevis för att den ena parten i konflikten kränker mänskliga rättigheter,  åsidosätter internationell rätt och använder oproportionerligt våld avsevärt mycket mer än den andra parten? Är det inte så att i en konflikt som den mellan Israel och Palestina, finns det en inre dynamik som måste tas på största allvar om dialog och diplomati skall lyckas. Palestinska knivattentat måste benämnas för vad de är och otvetydigt fördömas. Men tyvär har Wallström och den svenska utrikespolitiken i Mellanöstern ingenting annat åstadkommit än  stängda dörrar, fördjupad misstro och obalanserade utbrott. Det är mycket beklagligt! Relationen Sverige-Israel är minst sagt frostig. Så var det inte under regeringarna Bildt, Persson och Reinfeldt. Vi bevittnar nu ett utrikespolitiskt haveri som förmodligen inte går att reparera med mindre än att en ny utrikespolitik formuleras och en ny utrikesminister träder till.

Som Israelvänner menar vi att både Israels och Palestinas integritet skall värnas. Men vi sörjer över att en fatal feministisk utrikespolitik har fått ersätta den traditionella realistiska linjen i svensk mellanösternpolitik.

MERRY CHRISTMAS eller HAPPY HOLIDAY?

 

I USA pågår debatten om man skall önska varandra 'Happy holiday' eller 'Merry Christmas'. Den senare hälsningen anses av många numera vara alltför exklusivt kristen. I Sverige har vi inte samma debatt, men vi noterar att för varje år som går så avlägnas Jesus alltmer från Julen i det offentliga rummet.

Vi har på stormarknader, hos pappershandlare och på bokaffärer frågat efter julkort med kristna motiv. Vi har hittills blivit bemötta med beklagande ord om att de inte ingår i årets sortiment. Det går utmärkt bra att hitta tomtar, snölandskap och röda stugor. Men de Josef och Maria med barnet, änglarna, herdarna och de vise männen lyser alla med sin frånvaro. Det finns tydligen inte längre kristna julkort.

Är denna brist i sortimenten bara en tillfällighet? Bottnar den i en obefintlig efterfrågan på en kristen jul? Eller har vi haft otur som inte lyckats få fram några kristna julkort?

Vi menar att det är ett litet tecken på en stor trend i att de-kristianisera Julen. Enligt undersökningar spelas numera sällan specifikt kristna julsånger i Sveriges Radio. Vi hör desto mer av typen 'bjällerklang' och 'jag drömmer om en vit jul'. Sedan många år har TV:s adventskalender handlat om allting annat är Jesusbarnet i Betlehem. I år är vi tillbaka på Hedenhös tid. Stenåldersmänniskan har blivit omåttligt populär. Vi ser det tydligt i årets (med rätta) kritiserade adventskalender.

På Hedenhös tid var vi hedningar och firade bara vintersolståndet och ljuset som vände mörkret och förjagade trollpackorna. Vi visste ingenting om Vem som övervann mörkrets makter. Men vi visste att när det är som mörkast, (enligt den julianska kalendern den trettonde december), så vände det och det var värt att fira med flödade julöl.

Det tycks som om vi är tillbaka på Hedenhös tid. Jul är mat och dryck. Jul är en förhöjning av sinnesstämningen mitt i vintermörkret. Jul har blivit några tecknade figurer från Hollywood och så flera veckors köpfest. Julen tillbringas bäst framför statstelevisionens altare.

I en efterkristen tid måste vi börja om från början. Berätta julevangeliet som för första gången. Lär barnen några julsånger och utgå från att de endast har några fragment av förkunskap. Ge konfirmanderna bibelberättelser och kristen troslära som om de vore religiösa analfabeter. Ta med ungdomarna till kyrkans gudstjänster och förklara vad som sker så att de inte tror att de besöker en annan planet. Förklara pånytt och pånytt att astronomernas ljus inte räcker. Jesus är världens ljus, han och ingen annan.

Vi vinner på att stiga ned till nollpunkten. Det var vad Gud gjorde den första julen. Varje decimal i rätt riktning är en gradvis förbättring och kanske handlar det om att i okunnighetens mörker skicka ett kristet julkort eller en digital hälsning. Vi önskar i alla fall våra läsare en välsignad God Kristen Jul! 

  

SVERIGE HAR VARIT NAIVT

Det var vid en presskonferens den 19 november i år som vår statsminister Stefan Löfven uttalande orden i rubriken: "Sverige har varit naivt". Orden syftade på svenskarnas godtro och aningslöshet att inte våga eller vilja tro att det faktiskt finns terrorister i vårt land, att det finns personer som på allvar vill åstadkomma förgörelse och död i vårt samhälle. 

Tänk om det finns mer naivitet i vårt land. Tänk om det finns fler områden där vi står helt utan insikt. Tänk om vår naiva inställning avser mycket mer än närvaron av terrorister, även om det är illa nog.

Tänk om myten om det sekulära Sverige skulle behöva punkteras och att skolavslutningar i landets kyrkor blev praxis igen. Tänk om den religiösa beröringsskräcken upphörde och vi åter fick kontakt med vårt kristna arv och vår historia.

Tänk om naiviteten avser nedmonteringen av försvaret och det tilltagande gatuvåldet. Tänk om vår naivitet inbegriper dogmen om den fria sexualiteten och den rådande abort- och familjepolitiken. Tänk om den svenska naiviteten i själva verket är en låt-gå mentalitet som bygger på en ren och skär nihilism. Tänk om det Löfven talade om som naivism egentligen stavas nihilism-att det förekommer inga fasta moraliska värden utan moral förhandlas fram från tid till tid. Vi tror att det faktiskt är den underliggande idéströmning som hela tiden spelar oss spratt och bidrar till vår svenska naivitet. Därför skriver vi än en gång: Tänk om...!  

När allt detta väl är skrivet menar vi att alla regeringar i Europa och omvärlden nu står inför en gigantisk utmaning både vad gäller terroristhotet och flyktingfrågan. Verkligheten hinner ikapp oss för varje dag som går. Den svenska regeringen har ingen lätt uppgift, men uppdraget att regera är viktigt. Som kristna bör vi be för våra politiska ledare att de får vishet och kraft att fatta beslut som är kloka och långsiktigt goda för vårt land.  Må Gud beskydda och välsigna vårt land och vår värld.

 

LEVER VI I ÄNDENS TID?

I ett uttalande direkt efter terrordåden i Paris den 13 november hävdade påven Fransiskus att vi gradvis rör oss mot det tredje världskriget. Det är ett krig som är olikt alla andra krig. Hotbilden av fienden är inte fast, den flyter. Men likväl är det ett krig mot onda krafter och IS är en sådan ond kraft. Därför gör det ont. Många miljoner människor i världens sörjer.

Förutom terrordåd har vi den gångna hösten bevittnat flyktingströmmarna genom Europa. Vi har påmints om det lidande som många syrier erfar i kropp och själ. Om det är ett lidande att i televisionen bara se dessa trötta och hungriga människor - hur skall då inte de själva uppleva det? 

Tiden alltifrån Jerusalems förstöring år 70  e.Kr. fram till Kristi återkomst vid tidens slut kallas i Bibeln för "den yttersta tiden" eller "den sista tiden". "Nu är slutet på allting nära" skriver aposteln Petrus (1 Petr. 4:7). De första kristna levde i en nära förväntan på Kristi återkomst. Martin Luther på 1500-talet, menade sig leva i den yttersta tiden. Senmedeltidens påvekyrka, bondeupproren och svärmarna tolkades som tecken på ändens tid. 

Finns det tecken i Bibeln som förvarnar oss om den yttersta tiden och Kristi återkomst? Jesus höll ett viktigt tal som är återgivet i Matteusevangeliets 24:e kapitel. När vi läser Jesu ord och samtidigt tar in all information om inbördeskrig, flyktingströmmar, terrordåd, förföljelse, moralisk normlöshet, miljöförstöring och andlig förviring, då tvingas vi till  reflektion. Min slutsats blir att vi för varje dag som går närmar oss tidens slut och Kristi återkomst.

Med den framtidshorisonten blir mycket som varit viktigt helt oväsentligt och hamnar i bakgrunden. Annat träder fram i förgrunden. Ett kristet liv i tro och kärlek är vad vi kallas till. Vi uppmanas att vara vaksamma och besinningsfulla; inte gripas av panik eller oro. Det är Jesu egna ord men kommer dessa dagar även från Säpo. Ja, vi lever i ändens tid! Gud hjälpe oss!

ATT SE BORTOM MOLNEN

Den här sommaren har varit blöt. Många dagar har regnat bort. Semesterfirare har tvingats lägga om semesterplaner och dagsutflykter. SMHI:s prognoser har lästs om och om igen i förhoppningen om att solen äntligen skall titta fram.

Idag stod några av oss i familjen vid småbåtshamnen och blickade ut över fjorden. Molnen hade parkerat och solen lyste med sin frånvaro. Någon menade att vi borde åka hem. Vi borde inte stiga i båten. Det var ingen idé. Mor Marias ord blev utslagsgivande. "Vi ger oss av. Längre ut lyser solen" och mycket riktigt: Efter sju, åtta distansminuter ut bland kopparna lyste solen och himlen blev allt klarare. Vi fick en mycket fin eftermiddag tillsammans därför att någon såg bortom molnen.

Att se bortom molnen är något som våra piloter får lära sig. De har väderleksprognoser, instrumentpanel och flygledarstöd. De lär sig att läsa hela bilden och de vet att väder och vindar växlar.

Tänk om det är såhär med mycket i livet, samhället och världen i vår tid. Molnen hopar sig, lågtrycken jäser och all stillastående luft klibbar sig vid kroppen. Läget är betryckt. Då gäller det att ha några goda referenspunkter som hjälper oss att se bortom molnen. Det kan vara personlig erfarenhet, kunskaper i historia, internationella kontakter, fler nyhetskanaler, personlig optimism och alternativa synsätt. För en kristen tillkommer hoppet om att Gud skall göra allting nytt. Det blir mycket mer än en solig eftermiddag. Med önskan om en god fortsättning på Din sommar!

 

TANKAR OM TIDEN

Vi såg en film från tidigt åttiotal och förvånades över filmens lugna tempo, den tidstypiska klädseln och den tidens värderingar. Allt speglades i filmen. Vi som växte upp på femtio-, sextio- och sjuttiotalen och som nu ser tillbaka slås av alla de förändringar som ägt rum och som våra kroppar har genomgått. Hur skall det då inte vara för de som växte upp på tjugo- och trettiotalen och som inte hade tillgång till bil, telefon och TV. Idag kan vi inte fungera utan att vara uppkopplade. Vi blir irriterade om datorn är något trög och vi swishar våra pengar inom loppet av sekunder.

Vi tillhör dem som väljer "Lugna favoriter". Vi tänker nu inte endast på ett radioprogram, utan på hela livet. Vi frågar nämligen vad höghastighets-samhället gör med oss? Får vi allt mindre tid för varandra? Orkar vi tålmodigt lyssna till vår medmänniska? Blir uppgifter ordentligt utförda eller blir allt ett hastverk, ett hafsverk? Förlorar vi vår inre tyngdpunkt och vår ro? Har vi tid med Gud som möter oss ur evigheten? Frågorna hopar sig och svaren dröjer. Men vi känner att det går för fort.

Nu tänker några: Aha, ålderstecken! Den åldrande människan har alltid uppfattat tiden så att det var bättre förr och att utveckling egentligen är avveckling. Vår kommentar till detta är: fördomar! Vi använder själva sena tiders teknik och lever med i nuflödet. Vi hör yngre människor klaga över tidens tempo. Vi noterar att Sverige har stora grupper som lider av kronisk stress, utmattningssyndrom, sömnbrist, hjärt- och kärl och tarmsjukdomar. Är allt detta symptom på vårt nya lugn och ro-samhälle? Knappast! Vi behöver återfinna livets goda rytm, de kreativa rutinerna och pausstunderna. Vi slåss för Människan och hennes återhämtning.

Vi rundar av med en önskan om en avkopplande sommar, en återställare av stora mått. 

 

EN MELANKOLIKER SPEKULERAR

 

I veckans podcast i Expressen 60 minuter intervjuvar Eric Schüldt professorn i idé- och lärdomshistoria Karin Johannisson. Här utvecklar hon sina övergripande antaganden om människan och samhället. Det är alltid av intresse att läsa och lyssna till kunniga och perspektivrika tänkare. Karin Johannison är kulturskribent på DN, författare till bl.a. boken Melankoliska rum (2009) och åtnjuter stor respekt. I programmet hävdar hon bl.a. att det inte finns något autentiskt hos människan. Allt är påverkan från samtiden. Hon tror inte på Gud och verkar som så många i postmodernismens tidevarv avfärda objektiva sanningar. Johannisson ger alltså intryck av att själv vara en megaexponent för samtiden. Kanske är det såhär det numera ska låta om man vill vara både "korrekt och kreativ". Johannisson tror på människans oändliga formbarhet och det är verkligen ett signum. Vi människor är verkligen elastiska för att klara påfrestningar och kriser. Människan är mästare på anpassning. Visst har Johannisson en poäng när hon punkterar den samtida föreställningen att människan kan "hitta sig själv" och att vi även i vårt innersta tanke- och känsloliv är påverkade av samtiden och bär på lager från historien. Men är det allt om människan? Vi tror inte det.

Johannisson är mycket behaglig att lyssna till och ger ett mjukt för att inte säga ett ödmjukt intryck. Men vi blir aningen fundersamma när tänkare hävdar att allt är relativt och samtidigt slår fast en rad sanningar om människan. Problemet är ju att om det inte går att säga något säkert om oss, så går det heller inte att kategoriskt fastställa saker. Till Johannissons försvar bör då nämnas att hon för ett resonemang och hon bitvis försöker att distansera sig från sin egen "extrema hållning". Hon talar tentativt och använder ofta uttrycket "jag tror". Men faran ligger snubblande nära, att hon gör krokben på sig själv och snubblar på sitt eget resonemang. Det finns tyvärr för många "felande länkar", även om hennes argumentation är både spännande och utforskande. 

I intervjun berättar Johannisson öppet om sin melankoli. Den ger bl.a. ökad känslighet för stämningar. Om vi får ta Johannisson på orden så kanske allt hon säger är ett uttryck för livets melankoli. Men säg att hon istället vore koleriker eller sangviniker. Hur skulle det påverka hennes livsbild och människosyn? Är människan bara ett strå för vinden som vajar fram och tillbaka i vind och motvind? Är själen bara en "provisorisk utopi"? Melankoliskt? Förmodligen. Men är alla tankar och känslor bara socialt producerade och konstruerade? Vi tror att här finns en insikt, men att den inte är den enda insikten om människan.

Johannissons resonemang är intressant. Tänk om det är människans relation till Gud som gör henne autentisk? Johannisson talar om "en dimension hos människan" som hon inte kan beskriva. Enligt kristen tro står alla människor i en relation till sin Skapare. En kristen bekännare står därtill i en personlig relation till sin Frälsare. Tänk om "själen" som förutsättning för Gudsrelationen är just denna dimension hos människan?! Till slut: Tack Karin Johannisson och Eric Schüldt för ett spännande och bitvis provocerande samtal.

 

 

"Ja visst gör det ont när knoppar brister..."

Orden i rubriken skrevs en gång av Karin Boye. Hennes vårdikt påminner oss om en vacker men ångestfull tid. För nog är väl vårtiden den allra vackraste på året?! Knopparna sväller till bristningsgränsen, allting förnyas. Våren är ett drama med scenväxlingar varje dag. Igår tyckte vi att scenförändringar skedde under en och samma dag. 

För djuren är våren och sommaren är enda stor buffé. De lever resten av året på de fettlager som vårens knoppar och gröda ger. Vi människor tänker mer estetiskt och gläds eller så kämpar vi med vårdepressionen eller pollenallergin och har svårt att glädjas.

Våren är verkligen en tid som griper in i våra liv. Allt styrs av solen som ökar på antalet ljusminuter för varje dag som går. Serotoninet stiger, cerebrala aktiviteter livas och allting blir lättare. 

Men vad är det då som gör ont när knoppar brister i vårens tid? Det gör lite ont att inte hinna med allt vi skulle vilja. Maj är för många av oss en arbetsintensiv månad. Ja, mer krävande än julmånaden. Det kan kännas svårt att inte riktigt hinna med allt som man vet och vill när tempot rusar. Det gör också ont att veta att den vackraste tiden på året är en kort säsong. Man förlorar något varje dag. Det paradoxala är att våren, inte endast hösten, påminner oss om livets korthet och provisorium. Vi tvingas säga farväl till våra vänner Vårlöken, Tussilagon, Blåsippan och Vitsippan, en efter en.

Det som gör riktigt ont är påminnelsen om den stora diskrepansen. Vi tänker på skillnaden mellan ideal och verklighet. Vi vill ju så gärna att världen skulle förnyas och att det blir innehåll i "den arabiska våren" och "den globala våren". Men det känns tvärtom som att vintern behåller stora delar av världen i sitt grepp. Den internationella vår vi drömmer om, ter sig fortfarande bara som en dröm och det är smärtsamt.

Men kanske kan vi glädjas åt en utsprucken knopp i taget. En sådan är väl ändå påven Fransiskus. Han har bl.a. lyckats återknyta relationen mellan Cuba och USA och fått Raul Castro att den gångna veckan överväga att återinträda i kyrkan, bli en bedjare, ja, en troende människa. Om detta är sant, vilket Castro själv betygar, är det ett tecken som bådar mycket gott. Så blev den knoppningstid som gjorde ont för Cubas folk till sist en bristningstid med mycket gott. Kanske är det så med både det ena och andra i livets allehanda och världens vimmel? Ja, låt oss hoppas på det.

 

BÅTSÄSONGEN BÖRJAR

 

Med helgen omkring första maj börjar båtsäsongen. Många har som vi sjösatt båten i dagarna. För alla som yrkesmässigt arbetar med båtar börjar båtsäsongen med båtmässan redan i februari. Men för de flesta av oss andra är det nu vi drar igång.

Inför sjösättningen gör vi en översyn av båten. Vi grundmålar och utrustar. Vi spacklar och laddar batteriet. Vi skapar med vårt arbete en hälsosam förväntan med drömmar om en härlig båtsäsong. Få saker väcker så mycket liv och förväntan som en båt. Båten är frihet, avkoppling, fiske, fritid, semester och gemenskap med våra kära och andra båtfarare.

Samtidigt påminns vi om havet som risk. Vi vill inte i onödan kalla på sjöräddningen och vi vill verkligen inte förorsaka risker för andra människor eller djur. Därför byter vi läckande ledningar och friskar upp vårt handlag med sjökort och kompass och påminner oss om sjövett och strandskydd.

Men när allt detta är gjort finns det ändå så många eventualiteter och specialfall att vi kan behöva be om Guds beskydd över vår båtsäsong. Här kommer den tjugotredje psaltarpsalmen i en variant för båtfolket av en okänd sjöfarare.

Herren är min lots, jag skall icke komma ur kurs.

Han lyser mig över mörka vatten, han styr min färd i trånga farleder.

Han leder mig med sin helighets stjärna för sitt namns skull.

Om jag än seglar i storm och bränningar fruktar jag intet ont, ty du är med mig.

Du bereder mig en hamn i mitt eviga hemland. Du gjuter olja på upprörda vågor och låter mitt skepp segla tryggt.

Solvärme och stjärnljus skall följa mig i alla mina livsdagar och jag skall finna lä i Herrens hamn för alltid.

 

 

ARMENIENS SAK ÄR VÅR

Fredagen den 24 april firar Armeniens folk minnesdagen av folkmordet år 1915. Sveriges Riksdag beslutade 2010 om en reservation till förmån för ett regeringserkännande av folkmordet på upp emot 1,5 miljoner armenier år 1915. Men ännu har inte den svenska regeringen agerat. Andra länder har gjort det. Påven har uttalat sig och Tyskland förbereder ett erkännande av folkmordet på minnesdagen.

Varför dröjer man? Frågan är ytterst känslig i relationen till Turkiet som vägrar att skriva om sin historia och ikläda sig ansvaret. Men Turkiets framtid är dess historia. Om inte folkmordet på armenier och andra befolkningsgrupper framställs för vad det faktiskt var, så undergrävs den värdegrupp som rättsstater måste byggas på. Det handlar således inte endast om historieskrivning, utan om civiliserade staters gemensamma värdegrund. Det handlar om minoriteters rättigheter idag. Det är hög tid att Turkiet ställer sig på den rättsgrunden.

PÅSKEN I VÅRA HJÄRTAN

På  senare år har påsken i vårt land sekulariserats och fått starka inslag av gammal folktro, fornnordiska traditioner, skidturism, och kittlande menyer.

När aktuellt på Skärtorsdagskvällen sände ett mjukreportage handlade det om barn som målade sig i ansiktet som påskkärringar inför resan till Blåkulla. Oskyldigt? Ja, kanske, men det speglar rörelsen bort från den kristna påsken till gammal folktro med häxor och trollkarlar som tycker om ansiktsmålning och fantasiresor. Färg, fantasi, spänning och kraft. Ingen förvarning för hedendom eller vidskepelse. Tvärtom förväntades alla TV-tittare att svälja denna "konfessionslösa" och näringsfattiga soppa. 

Nu har svenskarna en välförtjänt ledighet och skall matas med "bröd och skådespel". TV har dukat upp för långhelg. Upptåg och underhållning avlöser varandra  på löpande band. Vi bör bänka oss några timmar varje kväll.

Men är detta hela sanningen? Nej, som tur är. TV sänder fem två-timmars program över Bibeln. Vi kan se en rad gudstjänster och biskop emeritus Jan-Olof Johansson berättar i programmet "Påskens berättelser från Jerusalem". Det finns alltså en del om den kristna påsken och det är för väl.

Fram till 1969 måste alla biografer, krogar och teatrar ha stängt på långfredagen. Sveriges Radio och Televesion spelade stilla sakral musik och program valdes med omsorg.  Folk klädde sig i svart. Numera finns både Skärtorsdagsdisco och Långfredags-bingo. Ingen reagerar. Samhället har förändrats och blivit mångkulturellt. Den kristna tron har tvingats till en kraftig reträtt. I detta läge tycker vi att de kristna inslagen vid Jul, Påsk och Pingst skulle förstärkas. Jovisst, ingen skall tvingas, styrningen bör vara måttfull och visst kan det gå slentrian i religiös kultur. Men tyvärr håller vi på att förlora de kristna helgernas rika innehåll. De hör faktiskt med till en modern människas kulturkompetens. Häxor och trollkarlar spelar i en betydligt lägre division.

Om vi till detta lägger sanningsfrågan om vad som till slut kan skapa mening i tiden och in i evigheten, har häxor och trollkarlar ingenting att bidra med, men Jesus Kristus förändrar allt. Han övervann döden! Det borde Svenska folket få veta. Glad påsk!

  

 

 

 

BEHÖVER VI KRISTNA DAGSTIDNINGAR?

Dagen och Världen idag är två kristna dagstidningar. Vi menar att dessa tidningar är viktiga röster i mediabruset. Vi skulle gärna se fler kristna dagstidningar, men inser att den svenska läsekretsen utgör ett litet underlag.

Både Dagen och Världen idag står upp för kristen tro och speglar kristen tro och liv. Vanliga dagstidningar erbjuder sådana inslag men mer sporadiskt och inte alltid med sakkunskap och respekt. 

Att det faktiskt finns redaktioner och journalister som tar sin utgångspunkt i den kristna verklighetsuppfattningen är något vi värdesätter. 

Båda tidningarna bevakar de kristnas situation i världen och vågar skriva om förföljelsen av kristna. Båda tidningarna anger ibland kritiska perspektiv på den svenska debatten i sexual- och socialetiska frågor. Båda tidningarna försöker arbeta ekumeniskt och speglar viktiga händelser inte endast i de gamla frikyrkorna, utan även i Svenska kyrkan och de andra äldre kyrkotraditionerna. Det uppskattar vi även om vi skulle vilja se mer av internationell och ekumenisk bevakning.

Ett problem med "kristna" dagstidningar har att  göra med förståelsen av vad som verkligen är "kristet". Ofta frågar vi oss om det är Kristdemokraternas partiprogram eller om det är några inneskribenters vädrade insikter. Ibland känns framställningarna något småskurna och ensidiga. Det händer också att vi undrar om de fasta medarbetarna på redaktionerna har en teologisk kompass eller om de bara går omkring med slagruta och söker kontakt med tillfälliga strömningar. 

Vi inser naturligtvis att allting har ett pris och att bemanna en redaktion kostar. Men för de kristna dagstidningarnas framtid skulle vi önska en tydligare allmänkyrklig orientering, ännu bättre internationell bevakning och fler seriösa skribenter.

KRISTEN TV

Den amerikanske TV evangelisten Creflo Dollar har låtit samla in 560 miljoner kronor till ett eget Jet plan. Efter en massiv kritikstorm i kristen media har han nu lagt om insamlingen och inriktar sig på välgörenhet. Dollar syns ofta på den internationella kristna kanalen God TV. Innehållet i hans förkunnelse och i mycket av kristen TV produktion handlar om pengar. En producerad TV timma kan kosta 10 000 kronor. Sänder kanalen dygnet runt så blir det på en vecka stora belopp och någon måste betala. Det blir i slutändan många trogna kristna TV tittare som lysnar till otaliga vädjanden om gåvor. Det blir ganska tröttsamt och förtar mycket av den andliga behållningen. Man får ibland känslan av att bakom de personliga förbönerna i alla inskickade bönebrev finns ett outtalat krav på att ge gåvor som tack. Ibland går tankarna till den avlatshandel som Luther bekämpade, som att man skulle kunna köpa sig Guds nåd och ingripanden. Kanske speglar det här en skillnad i kultur. I USA är fund raising mycket mer naturligt. Men här finns trots kulturella skillnader en uppenbar risk för kristet geschäft. Det visar fallet Creflo Dollar.

När väl detta är framfört gäller ju också att det finns god kristen TV och många goda programinslag med hög kvalitet i de kristna kanalerna Vision Norge, Kanal 10 och God TV. Visst är vi tacksamma för en stor del av utbudet och visst förstår vi att det kostar. Men det som ger oss mest är ofta de lågmälda samtalen i soffan i motsats till den välklädda TV evangelisterna på scen. 

När evangeliet medialiseras och blir TV händer något. Det förpackas snabbt och enkelt för att bli lättsmält. Men risken är att alltsammans förytligas. Det är något för de kristna TV redaktionerna att se upp med.

När vi tänker kristen TV är det naturligtvis mycket mer än de tre kanaler som här nämnts. En stor del av kristet missionsarbete sker i vår tid på flera språk via televisionen och det gäller inte  minst  i arabvärlden. I grunden är vi tacksamma, men varnar alltså för en del risker i den här typen av kristen media. 

UTRIKESPOLITIK PÅ AVVÄGAR

Sverige har haft rykte om sig att stå för en konstruktiv utrikespolitik med starka inslag av FN-engagemang, bistånd, fredsbevarande arbete, mänskliga rättigheter och folkens frihet. I Sveriges utrikespolitiska linje under efterkrigstiden har en Israelvänlig ambition samsats med stöd för palestiniernas sak. Om vi bortser ifrån perioden Olof Palme, har Sveriges utrikespolitiska huvudlinje varit Dag Hammarskölds konstruktiva inriktning i världspolitiken. Anna Lindh och Carl Bildt företrädde den inriktningen och gav Sverige, trots vårt lands litenhet, stor internationell respekt och betydelse.

Regeringen och vår utrikesminister Margot Wallström har säkert haft de allra bästa ambitioner, men händelseutvecklingen har tyvärr inte riktigt blivit den önskade. Vi har nu frostiga relationer till Israel, Saudiarabien, Gulfstaterna och Arabförbundet efter det som hänt det senaste halvåret och veckan. Nu är internationell diplomati något mycket komplicerat. Uttalanden kan missförstås och vinklas. Det militära avtalet med Saudiarabien och den utdragna beslutsprocessen i ärendet bidrog till att öka temperaturen. När temperaturen ökar i vattenkokaren i vårt kök, börjar det bubbla. När trycket ytterligare stiger kokar det över och det är vad som nu skett. När trycket stiger ökar som bekant risken för ett okontrollerat händelseförlopp. Då behövs god diplomati som kyler ned och lägger tillrätta. 

Utrikespolitik är inte endast något för politiker och specialister. Som svenskar känner vi tacksamhet och stolthet över Sveriges "framgångar" i världen. Men vi kan även känna oss generade och besvikna när vår utrikespolitik falerar. Numera har vi globala kontakter, nätverk och vänner över hela jorden. Vi får frågor om vart Sverige är på väg och vår utrikespolitiska linje blir därmed en angelägenhet för varje svensk. Vår förmåga att relatera till andra länder avspeglas i svensk handel och internationell "Good will" eller "Bad will". Med den ökande globaliseringen har utrikespolitiken blivit en allt viktigare del av vår svenska självbild. 

Vi hoppas nu att regeringen och utrikesminister Wallström kan återföra svensk utrikespolitik till den Hammarsköldska inriktningen med huvudord som stabilitet, samförstånd, samverkan och saklighet. Finns då inte plats för kritik? Jo, men allt inom ramen för en konstruktiv ambition och den signalen måste sändas tydligt.