Edebols hemsida och blogg! 

         ...där jord och himmel möts...

                                               

 

                                                                                               

  

 

                                                            

  

     

 

 

                                                   

 

 

    

 

                                                             

 

 

 

 

       

 

                      

   

Edebols blogg

SLÄCK HATETS BRAND!

 

Idag på morgonen nåddes vi av goda nyheter. Sedan 2010 har vi och världen följt Asia Bibi's öde i isoleringscellen i Pakistan. Hon dömdes för åtta år sedan för brott mot Pakistans hädelselagar. Det började som en oskyldig skärmytsling och eskalerade till en internationell konflikt. Asia Bibi är katolsk kristen och hennes familj är den enda kristna familjen i området. Hon fick som första kvinna en dödsdom, men domen har inte effektuerats. Istället beslutade Pakistans Högsta domstol idag att hon skulle försättas på fri fot. Vi och världen blev glada. Men vi bör påminnas om att flera personer som engagerat sig i hennes öde har genom åren mist livet och domstolens dom har den senaste dygnet väckt hatet mot de kristna till liv. Bedömare varnar för tilltagande oroligheter och hetsjakt på landets kristna minioritet. Kanske talar vi om ett inbördeskrig. Vi kan bara hoppas och be att de modiga domarna och våra kristna trossyskon inte drabbas av detta hat.

Hatbrotten tilltar i världen. De kan ha kristofobiska, islamofobiska, antisemitiska  eller sexistiska förtecken, men hatbrott är lika avskyvärda hur och var de än sker och vi bör klart och bestämt ta avstånd från dem.

Samtidigt bör alla civiliserade samhällen anvisa strategier för att komma tillrätta med hatet i samhället, i sociala medier och i olika subkulturer. Hatet polariserar samhällen, demoniserar "de andra" och  dehumaniserar människan. Hatet förblindar och försnävar. Hatet är besläktat med helvetet.

Uppdämd vrede, revanschlust och dolt eller öppet hat kan också finnas i kristna kretsar. Låt oss som kristna minnas att fastän Jesus är noga med sanningen, avvisar han alltid hatet och uppmanar oss att "älska varandra". Vad är det att älska varandra? Det är respektera varje människas värdighet och rättighet till liv, säkerhet och värlfärd.

Olikheter kan berika, olika uppfattningar måste få brytas med varandra och åsiktskorridoren får inte snävas in i en naiv verklighetsuppfattning. Men hatet kan och får inte vara drivkraften i våra liv. Vi ser i vår oroliga tid hatet som det stora hotet mot vårt samhälle. Vi kan travestera Esaias Tegner och skriva: Vad hatet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort. Men vi kan inte vänta på att virvlarna avtar. Vi får alla vara med i det vi kallar kärlekskampen på alla plan: Släck hatets brand! 

DE DÖDAS VÄRDIGHET

Vi satte kaffet i luftstrupen den gångna veckan. Det var vid frukosten onsdagen den 12 oktober som vi läste Expressens krönikör Britta Svenssons debattinlägg med rubriken Vi har rätt att strunta i de döda. Debattören efterlyser en öppnare och mindre föraktfull debatt om döden och de döda. Svensson ondgör sig bl.a. över Göran Greider som i ett tvitter hävdar att det pågår en skrämmande utveckling; moderna människor inte har tid med de döda.  

Att önska sig ett lugnt och sansat debattklimat är helt i sin ordning, men det tråkiga är att Svensson inte riktigt bidrar till det. Hon är själv föraktfull mot "präster och begravningsentrepenörer" som bl.a. har som yrke att betjäna döende och döda. Svensson hävdar att "svartrockarna" och deras anhang försöker göra vanliga hederliga människor till "skamlösa egoister". Vad tjänar det till att leverera karikatyrer av yrkesutövare och vad vinner en debattör på att uppträda som demagog? Blir man tagen på allvar?

En välvillig tolkning av Svenssons bitvis röriga framställning är att hon vill  lyfta av skamfilten som tynger många moderna människor som tvingas att göra svåra val mellan inplanerade sportlovsresor/ solsemestrar och anhörigas begravningar. Men tyvärr finns en försåtlighet insmugen i hennes textmassa och hon drar sig inte för att formulera den rent och klart. Vi har rätt att strunta i de döda.  Svensson öppnar i själva verket för en helt ny begravningskultur. Det handlar inte längre om att hedra en död medmänniska för hennes livsgärning, att stödja anförvanter i avskedets svåra stund, att själv påminnas om livets begränsning och ge sig tid att sörja. Vi skall istället satsa på livet och de levande som om det är möjligt utan kontakt med döden och de döda.

Svensson uppvisar tyvärr inte någon förståelse för vårt gemensamma behov av riter. I alla kända kulturer, så sångt vi med arkeologiska och historiska källor kan belägga det,  har man påträffat riter omkring döden och de döda och dessa riter har givit plats för terminal sorg och omsorg om varandra. Här kommer den sociala dimensionen in. Vi är inte superindividualister eller slit- och släng fenomen. Någon gav oss en gång livet och någon arbetade hårt för att ge oss levebröd, många har bröder och systrar, vänner, arbetskamrater och många andra medmänniskor som man i döden saknar och sörjer. Vi finns till i ett socialt sammanhang och det blir särskilt tydligt allt som sker omkring döden. Att öppet eller dolt plädera för att strunta i de döda går på kollisionskurs mot människan som social varelse.  Det är inhumant!

I alla civilisationer och i det kristna Europa har uppgiften att vårda de döende och hedra de döda beskrivits som en av livets viktigaste uppgifter och som en självklar plikt och dygd. Vi frågar oss med vilken rätt Britta Svensson hävdar att vi har rätt att strunta i de döda. Det gjorde oss ont att läsa denna respektlöshet och det känns något motbjudande att gå i svaromål. "Det är synd om människorna". 

 

 

 

FOTBOLLENS MAGI

Fotbollen är världens största sport. 120 miljoner spelare är i någon form organiserade i fotbollsvärlden. Om vi inkluderar alla de som inte är organiserade blir antalet fotbollsutövare i världen mångdubbelt större.

Hur kommer det sig att en läderpåse med luft kan fängsla så många människor, unga och äldre? Kanske hänger det samman med att fotbollen är både en lagsport och en individsport. Den förenar på ett unikt sätt individualitet med socialitet. Personliga prestationer medges inom ramen för organisering i lag. Detta medför krav på strategi, kreativitet, dynamik, koordination och organisation och det är värden som är omistliga i ett samhälle. Fotbollen är ett samhälle i  miniatyr. Den har sitt eget regelsystem och när en spelare beter sig ojust mot en motspelare, blir han i de flesta fall straffad med frispark, kort eller avstängning. Det finns en uppförandekod som gäller i fotbollens samhälle. Primitiva instinkter får inte förekomma varken där eller här.

När vi bänkar oss i TV-soffan för att följa en fotbollsmatch är det nog för de flesta av oss en stund av avkoppling. Vi gläds åt överraskande spelkombinationer och enskilda sportprestationer. Kategorierna vinna eller förlora skapar en spänning som fängslar. Vi tänker oss inte fotbollen som ett samhälle utan ser den mer som en sport och stunden i TV-soffan ger oss ofta god underhållning. Det kan vi behöva.

Men vad är egentligen det flygande klotet i luften och dess magi? Vad är den boll som alla försöker att föra i mål? Tänk om det flygande klotet är jordklotet på kosmos spelplan? Tänk om det handlar om jordens överlevnad och matchen att spela den globala bollen i mål?

Det pågår alltså en match på flera nivåer. Individuell spelskicklighet förenas med ansvarstagande i lag. Det gäller på grusplanen i världens slumkvarter där barnen kämpar med varandra om spelutrymmet. Det gäller den storindustriella finansplan som fotbollen blivit med skyhöga insatser i spelare. Det gäller på den den kosmiska plan där kampen pågår för det flygande klotets framtid.

I fotbollen förenas mikro och makro och det är nog vad vi instinktivt känner i VM-soffan. Det bidrar till att förklara varför fotbollen samlar så många. Det hjälper oss också att förstå att fotbollen på gott och ont representerar den värld vi lever i. Den ingår i en kamp som utspelas på många plan (-halvor) och som ingen av oss står utanför. Om klotet till sist är vårt huvud, så pågår ju kampen var tusendels sekund att så gott och klokt som möjligt spela tankarna rätt och helst i sådana kombinationer att de hamnar i mål.

APOKALYPTISKA SCENER I SYRIEN

Idag har FN:s Säkerhetsråd snabbinkallats och sammanträder två gånger. Bakgrunden är Assadregimens senaste och misstänkta kemvapenattack mot rebellfästet Douma i östra Ghouta under lördagen den 7 april.

Hjälporganisationer och läkare på plats har bekräftat symptom hos skadade barn och kvinnor som tyder på kemisk påverkan. Under den gångna helgen har vi sett bilder på plågade offer med syrgasmasker,  förvrängda och flammiga ansikten och kroppar i konvulsioner. Det visar allvarlet i situationen.

För ett år sedan använde Assad sarin-gas mot civilbefolkningen och det väckte omvärldens avsky. Nu tyder data på att han återigen använt förbjudna stridsmedel för att knäcka det sista rebellfästet i landet.  

USA:s och Frankrikes presidenter har tydligast fördömt attacken och talat om att bestraffa Assad. Donald Trump har kritiserat Iran och Ryssland som håller Assadregimen under armarna.  Han har vidare krävt en korridor till Ghouta för livsmedel och medicinsk hjälp till den plågade civilbefolkningen. Det är vad som behövs i detta akuta läge.

Men världssamfundet måste också ta avstånd från dessa allvarliga brott mot humanitär rätt och återigen bestraffa regimer som utför och stöder den här typen av krigföring. Tyvärr kommer vi allt närmare apokaplypsens verop och vredesskålar. Medias bilder under den gångna helgen fick oss att rysa och frysa av medlidande och vrede över oskyldiga människors plågor. Stackars barn! Stackars vuxna! Förra månaden Salisbury. Denna månad Ghouta. Var skall det sluta?

Mot barbariet ställer vi barmhärtighet och bildning. Alltså: Kontrollera och bekräfta att det verkligen var kemiska medel som användes. Ställ ansvariga till svars för brott mot mänskligheten, ta avstånd från skurkstater som stöder barbariet och bidra med snar humanitär hjälp. Det är vad vi kan och bör göra och detta är vad vi tror och hoppas att Säkerhetsrådet kommer fram till idag, låt vara att processen kan ta tid.  

 

 

 

 

KÄRLEK IN I DÖDEN

16 skadade och fyra dödade blev det tragiska resultatet av terrorattacken i Frankrike igår. Återigen påminns vi om det brutala våldet i världen, om IS grymma framfart och om hur oskyldiga människor offras på dödens altare. Så meningslöst!

Samtidigt berättar media denna helg om en antityp till världens alla terrorister, en fransk polisman vid namn Arnaud Beltrame, 45. Han förhandlade med terroristen Redouane Ladkim, erbjöd sig att ta en svårt skadad gisslantagen kvinnas plats. Hon behövde vård. Så skedde och samtidigt passade Beltrame på att smuggla in en telefon med öppen linje som möjliggjorde insatsstyrkans exakta "timing" för ett tillslag.

I skottväxlingen fick polisen allvarliga skador och avled senare på sjukhuset. I helgen hyllas han med rätta som en hjälte i Frankrike och i världen. Terroristen representerade död, ondska och hat, men Beltrame representerar liv, hjältemod och kärlek. Han räddade livet inte endast på kvinnan utan på flera andra i riskzonen menar bedömare.

Berättelsen slutar inte här. Enligt The Sun var Beltrame sedan två år tillbaka förlovad med en kvinna. De hade planerat att gifta sig och det skedde på sjukhuset, på dödsbädden. Det kan vi kalla kärlek in i döden. Trots allvarlet i situationen blev det här en sann berättelse om liv och kärlek.

Polismannen påminner märkligt nog om en annan man för länge länge sedan, en vars minne vi firar nu i Stilla veckan. En offrade sig för en hel mänsklighet. Jesus blev inte hjälte eller martyr. Han var Guds Son och han blev vår och världens Frälsare. Han segrade över döden "och förde liv och oförgänglighet fram i ljuset". En dog för alla för att vi skulle undgå döden och leva för evigt. Det var kärlek in i döden och en seger för livet och det firar vi i påsk. Det lovsjunger vi i påskens alla hymner och koraler. Det är det största skälet till att vi kan och gärna vill önska varandra en riktigt Glad Påsk!

 

 

JA TILL BÖN! NEJ TILL BÖNEUTROP!

Vi har den gångna veckan följt debatten om huruvida man bör tillåta böneutrop från minareten vid en moske i Växjö. KD ledaren Ebba Busch Thor trädde för några dagar sedan fram och intog en restriktiv hållning. Några menar att KD ledaren vidtog en desperat åtgärd för att hålla partiet kvar i Sveriges riksdag efter höstens val.

Andra menar att Busch Thor tydliggjorde en delikat balansgång mellan religionsfrihet både som frihet till religion och frihet från religion. Vi menar att KD ledaren har artikulerat en genomtänkt ideologi som kan formuleras som Ja till bön, men Nej till böneutrop. Det innebär att det i det offentliga rummet inte skall vara lagligt och möjligt att systematiskt och regelbundet påtvinga medborgare en viss ideologisk eller religiös bekännelse. Men det skall självklart vara både lagligt och tillrådligt att utrycka och utöva sin ideologiska eller religiösa övertygelse i därför avsedda lokaler och platser.  

En demonstration genom en stad med åtföljande torgmöte och offentligt budskap i stora högtalare är en sporadisk manifestation som i regel kräver tillstånd. Man kan som medborgare välja att undvika en sådan manifestation om man ogillar den.  Regelbundet återkommande böneutrop i ett bostadsområde är något helt annat. Här har man ingen annan möjlighet än att flytta från området om man vill undvika påverkan, och det skulle per definition uppfattas som folkfördrivning.

En religiös ungdomsförening kan på sin gymnasieskola få tillgång till ett andaktsrum eller annan lokal för att samlas och bedja. Men det är inte rimligt att olika religiösa ungdomsföreningar får tillgång till skolans ljudanläggning för att systematiskt propagera för sin särskilda tro. Bön är m.a.o. helt ok, men böneutrop är inte ok i det offentliga rummet. Det är en makt- och konkurrensfråga. Varför skall en religion få makt över närmiljön och rätt att artikulera sin profet?

Biskopen i Växjö uttalar sig och menar att vi kristna skall vara generösa när det gäller andras tro. Vi motsäger inte det, men tillägger att vi också bör vara hänsynsfulla mot den klara majoritet av svenskar som enligt en färskt undersökning inte tycker om böneutrop.

Men alla tycker väl inte om klockringning? Det går inte att jämföra kyrklig klockringning med böneutrop från minareter. Klockringningen har inget artikulerat budskap utan är mer ett kulturellt inslag i närmiljön.  Svenska kyrkans församlingar visar stor hänsyn vad gäller ringningstider och klockringning har i vårt land praktiserats sedan medeltiden. Men att återkommande höra att "Gud är stor och att det inte finns någon Gud utom Allah och att Mohammed är hans profet", det är en systematisk och artikulerad religiös påverkan. Kallelsen till bön kallas Adhan och den bör ske fem gånger om dagen. Den inleds med den s.k. Kalimah som är den första trosbekännelsen av Islams fem s.k. pelare. Islam gör alltså ingen hemlighet av att böneutropet är en trosbekännelse.

Vi delar inte den tron utan underkänner påståendet att Islam och Kristendomen har samma gudsbegrepp. Som kristna tro vi på en treenig Gud och bekänner Jesus Kristus som världens Frälsare. Vi är tacksamma för tusentals kyrkor och bönhus i vårt avlånga land och där samlas vi gärna.

Det lär finnas ett fyrtiotal moskeer i Sverige och därtill ett stort antal lägenhets- och källarmoskeer. Dessa platser är naturligtvis viktiga för musliska bekännare. Religionsfriheten ger dem rätt till platser för sin religionsutövning och det sekulära Sverige värnar även icke-troende medborgares rätt till ett liv utan religion.  

Generellt menar vi att religion i allmänhet och religiösa friskolar i synnerhet är en tillgång i ett land. Vi vet att några av våra kristna friskolor är intellektuella spjutspetsar och vi vet att många friskolor upptar elever från flera olika religioner och visst bidrar till integration.

Vi menar att Socialdemokraterna  som nu vill förbjuda religiösa friskolor visar både kulturell okunnighet och förakt för religionens betydelse i vår nation. Vi skulle önska att många fler kristna friskolor fick starta i landet. Visst kan det finnas enheter som behöver ökad tillsyn för att bättre leva upp till skollagen, men straffa inte alla friskolor för att några brister. Tillsätt en utredning som granskar bristerna i de kommunala skolorna med genuina problem som mobbning, diskriminering och segregation.

Efter att ha tagit del av socialdemokraternas förslag och läst hur flera ledarskribenter och kulturnissar  formulerat sig om böneutrop och religiösa friskolor, konstaterar vi ett underskott på tankeskärpa. Debatten  har bitvis  varit förvirrad. Den visar tyvärr på en utbredd religiös analfabetism och en politisk fundamentalism  i de här frågorna. Nu är världen större än Sverige och varken EU eller FN kommer att tillåta de experiment i okunnighet som politiska krafter försöker att genomföra.  

 

BÖNESVAR PÅ KOREANSKA HALVÖN?!

Idag på morgonen läste vi i vår Laudes (morgonbön) ur ett utskick från Open Doors. Det handlade om kriget mot de kristna i Nordkorea. Berättelsen skildrar den unga flickan Hee Young och hennes familj. Hennes far blev arresterad för att familjen vid husrannsakan hade en bibel i hemmet. Hon misstänker att fadern dödats eller skickats till ett arbetsläger för "politiska fångar".  Vi bad för Hee, för hennes familj, för Nordkoreas förföljda kristna och för landets folk och ledning.

När vi någon timma senare läste svenska och utländska dagstidningar gladdes vi åt nyheten om en pågående islossning på den Koreanska halvön. En delegation från Sydkorea besökte nyligen Kim Jong-Un och budskapet från diktatorn skall ha varit att Nordkorea inte med nödvändighet behöver sina kärnvapen om de kan få till stånd en "säkerhetsgaranti" från USA. Enligt uppgifter skall länderna mötas igen i april för vidare förhandlingar.

Jo, vi har läst på och kan en del om Koreahalvöns historia och hur Nordkorea tidigare efterlyst "säkerhetsgarantier" från väst, men hårdnackat fortsatt sitt upparbetningsprogram. Men kanske vi nu skönjer något nytt. Sanktionerna har aldrig tidigare varit så tuffa och Nordkoreas folk lider. Tänk om tiden är inne för något nytt.

Tänk om Koreanska halvön fick bli en kärnvapenfri zon. Tänk om broderfolken förenades. Tänk om Nordkoreas folk fick mänskliga fri- och rättigheter och en god levnadsstandard. Tänk om kriget mot de kristna (och oliktänkande) i Nordkorea fick ett slut med full amnesti för alla internerade och oskyldigt dömda. Tänk om full religionsfrihet fick råda på hela Koreanska halvön och de underjordiska kyrkan i Nordkorea blev upprättad, erkänd  och respekterad. Tänk er en sådan framtid för Koreanska halvön. Kanske håller drömmen på att bli verklighet.

Kanske vi denna morgon, med miljoner bedjare i världen, fick en föraning om det historiska bönesvar som kommer att bli verklighet. Vi vill gärna tänka så och fortsätta att be just så. 

SVENSKA KYRKAN - möjligheter och utmaningar

Vid nyåret 2018 gick vi i pension eller "passion" som vi väljer att uttrycka det. Vi har arbetat mer än 35 år i kyrkan, i stad och på landsbygden och i större och mindre församlingar. Mycket har förändrats i Svenska kyrkan under tre, fyra decennier. När man lämnar ett aktivt yrkesliv är det ofrånkomligt så att man blickar tillbaka på den organisation man tjänat.

Svenska kyrkan är en folkkyrka som omfattar 67% av befolkningen, vilket motsvarar drygt 6 miljoner medlemmar. Utträdena fortsätter och 2016 valde drygt 86 000 att lämna Svenska kyrkan. Vissa prognoser visar att år 2030 kommer mindre än halva befolkningen att tillhöra kyrkan. Av de som tillhör Svenska kyrkan tror 44% inte på någon Gud, 60% är passiva medlemmar och besöker inte gudstjänster utan endast enstaka kyrkliga handlingar. Endast 20% tar med viss regelbundenhet del av kyrkans kärnverksamheter och ungefär lika många säger sig i någon mening tro på Jesus. 

Vi ser följande möjligheter och utmaningar för Svenska kyrkan idag:

Möjligheter:

+Svenska kyrkan har ett vittförgrenat diakonalt arbete som omfattar krishantering, sjukhuskyrka, äldrearbete, familjearbete och mycket mycket mer som till stor del sker under diakonal sekretess. Både anställda och frivilliga utför ett gediget diakontalt arbete.

+Svenska kyrkan har 3 800 vackra och ändamålsenliga kyrkorum, varav många medeltidskyrkor med ovärderliga kulturella värden och fridlysta platser för bön och gudstjänst. Här sjunger mer än 90 000 körmedlemmar.

+Svenska kyrkan har fortfarande en bred kontaktyta mot svenska folket även om den krymper. Genom kyrkliga handlingar som dop, vigslar, konfirmationer och begravnings-gudstjänster kommer kyrkan i kontakt med breda samhällslaqer och får visa omsorg och förkunna evangeliet. Fortfarande väljer 74,3% av befolkningen en kyrklig begravning. 

+Svenska kyrkan rymmer många levande församlingar och brinnande medarbetare (både anställda, förtroendevalda och frivilliga) som gestaltar trons liv, tar ansvar och visar på engagemang.

+Svenska kyrkan har ett utrikesarbete med Svenska kyrkan i Utlandet med drygt 40 församlingar och Kyrkans internationella hjälparbete som gör mycket gott dels direkt genom "missionärer" och biståndsarbetare och dels indirekt genom ett stort kanaliserat stöd via Lutherska Världsförbundet och Kyrkornas Världsråd.

Det här är fem goda skäl att bli och förbli medlem i Svenska kyrkan och anger möjligheter för Svenska kyrkan att  fungera som ett verktyg i Guds hand för att nå fram till människor som behöver påminnas om sitt dop och få höra evangeliet om Jesus. Men när det väl har konstaterats finns tyvärr ett antal begränsningar som bör nämnas.

Utmaningar:

-Det råder en oklarhet om vad Svenska kyrkan egentligen står för. Ledande röster har under senare år kallat Jesus Kristus för "en tankekonstruktion", ifrågasatt centrala delar i kristen tro och angripit den s.k. "Mitt kors" kampanjen. Vi tror att det är stor skillnad på Jesus och Muhammed. Men med en stort antal agnostiker och ateister i kyrkan är risken påtaglig för en anpassning som bidrar till att förvanska Kristi evangelium till en minimalistisk snällhetsreligion som saknar både attraktion och relevans. Tyvärr saknar vi på många håll en klar förkunnelse om Jesus som världens Frälsare och en fördjupande biblisk förkunnelse som ger längtande människor uppbyggelse och vägledning.

-Det råder en avsaknad av ett ledarskap som vågar utmana samtiden. Religionssociologerna Straarup och Ekberg argumenterar i en studie om Norrlands sekularisering att kyrkans ledning inte bemötte förändringarna i samhället och samma mönster upprepas på nationell nivå när kristendomsförlusten i samhället inte har förmått kyrkans ledning att besluta om utbildningssatsningar för att återge svenska folket trons modersmål. Den religiösa analfabetismen breder ut sig. Nyandliga rörelser träder fram och kyrkans ledning retirerar till ordnings- och organisationsfrågor. Bristen på ledare visar sig i bristen på modiga andliga ledare, profeter och skarpsinniga tänkare och apologeter. 

-Många församlingar och pastorat är förlamade p.g.a. inre konflikter och maktkamper och har svårt att fullgöra sina kärnuppgifter. Annonskostnaderna stiger,  men det går inte att frigöra sig från intrycket att mycket går på tomgång och utgör konstgjord andning. 

-Den kristna tros- och traditionsförmedlingen har stora problem. I storstäderna är uppslutningen i konfirmandläsningen omkring 10% och totalt i riket låter  drygt 26% konfirmera sig. Landsbygdens församlingar hjälper upp statistiken. I barnverksamheten träder pyssel och mys-pys i förgrunden och Barnavännen Jesus i bakgrunden om han överhuvudtaget finns med. 

-Trots vad vi ovan skrivit om många brinnande medarbetare gäller också att Svenska kyrkan är en stor födkrok. Det behöver i sig inte vara fel. "Arbetaren är värd sin lön" heter det ju. Men om kyrkans arbetare saknar en gemensam värdegrund och man visar ringa eller ingen förståelse för kyrkans mål och det kristna evangeliet, så uppstår trovärdighetsproblem. När lojaliteten till ett partiprogram går före lojaliteten till kyrkans tro och lära, då skakar grundvalarna och det är vad vi ser.  

Vi tänker att Svenska kyrkan alltjämt har stora möjligheter. Det gäller att ta vara på dem. Så sker på många ställen lokalt. Men vi skulle önska att kyrkan blev modigare i att föra ut Världens bästa budskap i en postkristen tid. Idag när vi nåtts av nyheten att den amerikanske evangelisten Billy Graham avlidit 99 år gammal, skulle man önska att vi i Svenska kyrkan hade en enda med hans hållning och format. I mätning efter mätning har Graham genom åren varit en av världens mest respekterade män. Detta inte för att han tonat ned sin kristna profil, utan p.g.a.  att han förblivit trogen det enkla och klara kristna budskapet om syndernas förlåtelse, Guds nåd och nödvändigheten av personlig tro och omvändelse.

Vi tror att skönmålningarnas tid är förbi. Det är hög tid att våga påtala Svenska kyrkans begränsningar. Vi har skissartat angett några, men de är fler och de kan förtydligas, fördjupas och bekräftas med mer statistik. Vi har använt kyrkokansliets öppna statistik, Bromanders stora medlems-undersökning från 2010 och Thurfjells Det gudlösa folket - om de postmoderna svenskarna och religionen.

Till slut: Må den store uppdragsgivaren i en skakig tid förnya, utrusta och använda Svenska kyrkan och alla andra kristna samfund, till att ge hela svenska folket tro och hopp. Det önskar och ber vi innerligt.

 

FRÅN FALL TILL FRAMGÅNG

Simen Hegstad Krüger kom tillbaka efter fallet i starten och vann herrarnas skiathlon.

Olympiska spelen i Pyeongchang pågår för fullt och vi tillhör dem som gärna följer tävlingarna och gläds inte minst åt de svenska framgångarna.

I skiathlonloppet  om 30 km, tävlade för Norge den 24-årige Simen Hegstad Krüger. 21 sekunder in i loppet blev han oförskyllt intrasslad i andra åkares skidor, föll och blev liggande. "Jag trodde det var kört" sa han efteråt till journalisterna. Han var uträknad och hade inte en normal chans att komma tillbaka i loppet. Det var andra norska tävlande som  tilldrog sig intresset. Stora förhoppningar stod till den unge favoriten Johannes Hösflot Kläbos.

Många skulle i den här situationen ha brutit loppet och satsat på en annan distans. Men Krüger reste sig och kom igen. Han försökte varv efter varv att komma ikapp tätklungan och lyckades så småningom. Vid sista varvningen tog han täten, gjorde ett ryck som ingen annan orkade hänga med i. Han lyckades hålla sitt försprång och tog sig segrande över mållinjen. Vilken prestation!

Norrmannen Krüger representerar något av det bästa som idrotten kan framskapa hos människan. Att inte ge upp utan fortsätta kämpa och tävla för att slutligen segra.

Alla av oss är inte elitåkare, men alla finns med i livsloppet. Några fick en dålig start i livet, många har varit med om en genomgripande kris som det varit svårt att resa sig ur. Alla av oss har nog erfarenheter av att misslyckas  och att falla. Men det viktiga är att vi inte ger upp, att vi reser oss i spåret och kämpar vidare. Alla vinner inte livsloppet, men det är stort nog att gå i mål och tron och hoppet i Jesus gör oss till segrare. Vi tillhör nämligen det vinnande laget och tänk vilken lycka när solen lyser på oss, vi får nya krafter, återerövrar förlorad tid och evigheten öppnar sig. Vi har alla skäl i världen att kämpa vidare. Tack Simen Hegstad Krüger för att du påminde oss om det.

 

OM KRIGET KOMMER

Från krigsåret 1943 till och med det kalla krigets slut under 1980-talets utgång fanns ett uppslag i telefonkatalogen med rubriken 'Om kriget kommer'. Svenska folket informerades här om att iakta försiktighet och inta beredskapsläge inför de outtalade militära hoten från främst Hitler-Tyskland och Sovjetunionen.

Idag meddelar SvD att under maj månad kommer de svenska hushållen att få del av skriften 'Om kriget kommer'. Detta mot bakgrund av att säkerhetsläget har ändrat karaktär. Nu går försvarsmakten öppet ut med att det faktiskt finns reella hot mot Sverige. Det är mer än militära hot. Numera finns som bekant även risk för pandemier, terrorattentat, miljökatastrofer, och cyberattacker. Vi får numera instruktioner om att "det är bra att har förnödenheter så att man kan klara sig en vecka på egen hand i väntan på extern hjälp". Men vi kan inte riktigt lita på hjälp från NATO eftersom vi saknar medlemsstatus. Såhär resonerar media helt öppet idag. Världsläget är spänt och allvarligare än på länge och vi frågar oss om vi levt i en idealiserande dimma under mer än 30 år? Hur kommer det sig? Är vi kroniskt aningslösa eller finns en tendens till provinsiella vanföreställningar här uppe i vår del av världen? Nåväl, det må vara si eller så, men bättre en senkommen tillnyktring än ingen alls. 

Skriften 'Om kriget kommer' är naturligtvis ett tidens tecken. En globaliserad värld har sina möjligheter men även sina risker. Allting kommer oss närmare på bråkdelen av en sekund, ofta innan vi vaknat på morgonen. Det mesta som sker av underrättelsekrig och propagandakrig är vi inte ens medvetna om.

Kanske är det också ett tecken på att vi närmar oss sluttiden. Mycket talar för det men det är ämnet för nästa blogg. Vi nöjer oss med att konstatera att den svenska beredskapen skärps och det är bra.

   

EN SKOPUTSARES FILOSOFI

 

Vi tittade idag på TV4 och deras frukost program. Vi blev fashinerade av en svensk mästare i skoputsning. Han heter Anders Sundström och vet hur man återger slitna skor glans och patina. Först undrade vi om inslaget var ett skämt, men vid närmare betraktande och en del eftertanke insåg vi att skoputsaren Sundström är någonting viktigt på spåret.

Några kanske fnyser och tycker att det här är snobberi, men mot bakgrund av att vi svenskar kasserar tonvis med funktionella skor varje år, så finns ett miljövårdande argument bakom skoputsningen. Man kan få skor att hålla en hel livslängd om man vårdar dem. Vi får tre goda råd. (1) Torka av skorna när du använt dem utomhus, (2) Använd alltid block och variera dina skor, (3) Använd skokräm och impregneringsmedel. Vi har nog hört det förut, men det är fortfarande viktigt som motstånd mot den gamla seglivade slit- och släng mentaliteten. 

I stora delar av världen är skorna inte endast ett transportmedel. Skorna är mycket mer och definierar kvinnan och mannen. Skorna är alltså mer än transport och estetik. De anger människans karaktär. Vi kan följa med ett stycke på väg, men har nog svårt att förstå hur ett par badskor kan avslöja en människas själ. Men när det väl är skrivet gäller att skorna utgör en slags förlängning av människan. Hur då?

Vi avser inte vanlig klackförhöjning utan vad själva skovården implicerar. Att tidigt lära sig att ta vård om sina skor signalerar en omsorg om sådant vi fått ansvar för. Det leder i förlängningen till klädvård, egenvård och miljövård. Ja, det kan leda vidare till relationsvård  och själavård och förmodligen även till insikten att nedmonteringen av landets sjukvård och äldrevård måste stoppas. Att vårda är det viktigaste vi gör vår stund på jorden.

Tillbaka till skoputsaren Anders Sundströms filosofi. Han menar att det är tre principer som bör styra skovården: reningens princip, vårdandets princip och beskyddets princip. Vi medger att det låter aningen högtidligt, men det som är värdefullt har ofta en doft av högtidlighet. Tillämpa nu dessa principer på t.ex. vård av nära och starka relationer kanske i ett äktenskap. Rening som uppriktighet, förlåtelse och nystart behövs. Vård i form av kvalitetstid, uppskattning, vi-aktiviteter och omsorg är guld. Beskydd som gränsdragning, trygghet, planering och konkret säkerhet är nödvändigt. Många, många relationer skulle kunna räddas med relativt enkla åtgärder.

Tänk om det är så att skoputsning kan lära oss något om livets stora konst, att vårda även det som är slitet, ge det ny glans och återge det mönster passform och karaktär? Vi tror att vi är något viktigt på spåret, vad tror du?

GOD JUL! MEN HUR BLIR JULEN GOD?

Vi önskar varandra God Jul. Det är på sin plats och vi menar säkert väl, men julen är kanske inte god för alla. Kan julen bli en god helg och i så fall hur?

Vi menar att det är meningsfullt att önska varandra God Jul och att julhelgen kan bli en god tid för de flesta av oss trots våra yttre och inre olikheter. 

1. Se mer naturligt på julen och sänk förväntningarna! Julreklamen trissar upp våra förväntningar och när de inte kan infrias blir många besvikna och känner tomhet. Det kan leda till familjegräl och en dålig jul. Försök att bortse från den dyra Svenssonjul som marknadsförare vill att vi alla skall fira. Inta en vuxen attityd och lockas inte in i jultrendernas ekorr(h)jul.

2. Sök jul i gemenskap. En del väljer av fri vilja en jul i ensamhet. Det bör alltid respekteras. Men många tvingas att fira jul i ensamhet. Det kan bli tungt när man inte har ett nätverk och är helt ensam. Men finns ett nätverk så använd det. Besök varandra och gör någon annan glad. I många kyrkor finns alternativa julfiranden och om det inte finns, så finns ett alltid stort utbud av gudstjänster som kan bli värdefulla andhål i instängdheten.

3. Ta vara på naturens möjligheter! Långa promenader ger inte bara naturupplevelser. Julmaten sjunker ner och kroppen aktiveras. Det ger frisk luft, god sömn och ökad livskänsla. Du kan ta dig ut på egen hand eller med de dina. Promenader motverkar julhelgens myckna TV-tittande och innesittande. Även om promenaden bara tar några minuter är den alltid att rekommendera. 

4. Planera ditt julfirande och var proaktiv och kreativ! Ofta planerar vi vad vi ska äta och dricka under julen. Men det är lika viktigt att t.ex. i förväg spana in vilka Radio- och TV-program du vill höra och se, vilka böcker du vill läsa o.s.v. Ibland tvingar julen in oss i ett passivt tillstånd med mycket låt-gå mentalitet. Vi bara konsumerar. Efteråt känner vi att tiden gick och vi fick inte ut vad vi ville. Nu kan det ju en gång om året vara skönt att inte behöva vara duktig och planera allt. Det är sant, men det handlar väl om måttfullhet. Att bara dega fram TV apparaten är inte nyttigt. Då är det bättre att vara proaktiv och styra sitt julfirande. Roliga spel, lekar, dans kring granen, rebusar och berättelser är kreativa uppslag som gör oss aktiva. 

5. Fokusera på julens stora firningsämne! Det är och förblir Frälsarens födelse i Betlehem. Läs Julevangeliet  (Luk.2:1-20), sjung några julpsalmer, försjunk i bön och eftertanke och gå i kyrkan. Det bidrar till en nödvändig fördjupning. Du blir grundad i tro och mer samlad och stadig som människa. Mycket av det som tidigare hörde till  julens rekvisita förbleknar och fram träder Jesus som Din Frälsare. Det ger stilla glädje och frid. Då kan du med hjärtat säga God Jul!

TOMTEFAR ELLER JESUSBARN?

 TV:s adventskalender heter i år Selmas saga. Berättelsen utspelar sig runt sent 1800-tal och tidigt 1900-tal i en värld då ångfartyg korsar världshaven och luftballonger skickas mot Arktis och då de sista regnskogarna kartläggs. Selma stöter på forskaren Efraim von Trippelhatt, som arbetar med att bygga ett luftskepp för att bevisa tomtens existens. Säkert en spännande berättelse, men tyvärr långt ifrån Betlehem. Tomten går bra, men Jesus? 

Ett modernt julfirande kräver en ökad medvetenhet. I en efterkristen tid måste vi börja om från början. Berätta julevangeliet som för första gången. Lär barnen några julsånger och utgå från att de endast har några fragment av förkunskap. Ge konfirmanderna bibelberättelser och kristen troslära som om de är religiösa analfabeter. Ta med ungdomarna till kyrkans gudstjänster och förklara vad som sker så att de inte tror att de besöker en annan planet. Tomtefar i all ära, men julens firningsämne är Jesus. Som Lesslie Newbigin med rätta hävdar är julevangeliet ett offentligt budskap som alla har rätt att höra. Det hör samman med livet och finns mitt i livet och ger oss det eviga livet. Det budskapet får inte förpassas till en sentimental utkant, göras till en privatsak eller placeras i tomteland.

Så önskar vi våra läsare en God Kristen Jul! 

KYKAN BEHÖVER GRANSKAS

Få torde ha undgått den granskning av Svenska kyrkans resor som redovisades i media under juni månads första dagar.

Många har upprörts över dyra restaurangbesök, omfattande resor och representation med alkoholanvändning. Svenska kyrkan i Utlandet har fått svidande kritik men även en rad församlingar har granskats hårt. Flera representanter för kyrkan har haft svårt att sakligt redogöra för reseutgifterna och ibland ännu svårare att sakligt motivera dem.

När man nu hör och läser allt detta uppkommer frågan hur man bör tänka om alltsammans. Vi redovisar här några punkter som sammanfattar vår syn på saken.

För det första skall insyn och kontroll bejakas. Kyrkliga organ och församlingar har utsedda revisorer vars uppgift just är att granska. Allt ekonomiskt underlag är offentligt och utgör förutsättningen för att t.ex. våra journalister skall kunna kontrollera hur pengarna använts.

För det andra måste varje ansvarig på kyrkans alla nivåer ikläda sig omdöme och måttfullhet och alltid besinna att man handskas med kyrkoavgiften som allmänna medel och många gånger specifika gåvomedel. Utgifter för t.ex. resor och representation måste alltid prövas mot regler och beslut och vägas mot vad som kan bedömas ge en rimlig fördel för verksamheten.

För det tredje måste vi påminnas om att kyrkan är en internationell rörelse med många globala kontakter som måste få underhållas och utvecklas. Resor kan anses legitim och naturlig del av kyrkans esse, d.v.s. hennes indentitet som världsvid kyrka.

För det fjärde kan det finnas skäl för att personal får möjlighet att som en del av personalutveckling och personutbildning genomföra resor. Men  sådana resor måste ha ett klart syfte och en utbildningsplan som faktiskt åtföljs. Inslag i sådana resor som innehåller alkoholhaltig dryck, sightseeing, underhållning samt semesterinslag eller förmåner bör betalas privat. Det kan finnas fall när församlingar reser till Liseberg med barn och ungdom och betalar deras inträde. Vi menar att det kan vara att främja barn- och ungdomsverksamhet och faller delvis i en annan kategori. Det som borde vara helt klart är att kyrkan aldrig betalar för alkoholhaltig dryck. 

För det femte krävs sans och måtta i bedömningen. Att ställa ut biskopen i Visby för att han vid ett besök i Melbourne under några dagar sov i samma rum som sin hustru, är inte rimligt. Det handlade om drygt 19.000 kronor inalles, men vi måste förstå något av tjänstens krav. Att i tjänsten vara på resande fot under stora delar av året, skild från hem och familj, är ett påfrestande liv. En viss kompensation för detta är inte mer än rimligt. Man bör dock göra det klart och transparent från början.  Däremot har det med önskvärd tydlighet framkommit att andra chefer satt resandet i system som gynnat dem själva. Det är en helt annan sak sombör beivras.

För det sjätte tror vi att att resultaten av den här granskningen har skadat kyrkan, både på kort och på lång sikt. Tyvärr ökar utträdena och Jesu ord om kyrkan som ljus och salt i världen klingar från en avlägsen tid. Det är både tråkigt och allvarligt. Det l'är finnas en hel del i Svenska kyrkan som behöver verklig omvändelse. Men kyrkan är ju dess medlemmar och det är alltså vi som kan behöva nyktra till.

För det sjunde bör vi trots allvarlet i det som hänt ändå sätta granskningen i ett visst perspektiv. Skulle svenskt näringsliv eller regering och departement granskas lika ingående och med samma måttstock, så är en rimlig bedömning att resultaten förmodligen skulle bli desamma. Resor och representation är ju inte på något sätt unikt för Svenska kyrkan. God sommar!

Torbjörn och Maria 

FRANSKA MATREVOLUTIONEN 2016

Franska revolutionen 1789 förändrade Europas karta och världen. 227 år senare sker ännu en fransk revolution som kan få oändligt stor betydelse för hur världen hanterar överbliven mat.

Den franska senaten och generalförsamlingen beslutade nyligen att det skall betraktas som brottsligt att slänga mat från livsmedelsbutiker med en yta större än 400 kvadratmeter. Maten skall istället erbjudas välgörenhetsorganisationer. Affärsägare måste nu alltså teckna avtal med dessa organisationer.

Matsvinnet i landet beräknas uppgå till 56 portioner per år och hushåll. Bara inom EU beräknas 56 miljoner medborgare inte ha råd att dagligen äta sig mätta. 

Vi tycker det är fashinerande att lagen har stiftats i gastronomins hemland, att samtidigt som fransmännen kan njuta av alla tänkbara smaker i det franska köket, så kan de också leda världen i ett ansvarigt förhållningssätt till våra livsmedel. 

Tänk nu för en stund om dominoeffekten får bli utslagsgivande inom hela EU-regionen och så vidare ut över världen. Tänk vad det kan få betyda med tusentals "matbanker" över jordens yta där dyrbara livsmedel kommer till heders när tomma magar mättas. 

Åtgärden löser inte det som Svenska kyrkans internationella arbete kallar Maträtten - d.v.s. rätten till mat för alla. Men åtgärden kommer ändå att få stor reell och symbolisk betydelse. Åtgärden är verkligen efterföljansvärd och visar att bönen om "vårt dagliga bröd" kan få sitt svar för många många hungriga människor. 

Det är inte ofta vi stöder tanken på en "revolution". Men i detta fall använder vi gärna vänsterterminologi för att stödja i initiativet i Paris.

SVERIGE-ISRAEL

Ett frostigt landskap

Israels vice utrikesminister Tsipi Hotovely meddelar idag enligt Jerusalem Post att Israel stänger sina dörrar för officiella besök från Sverige. Anledningen är utrikesminister Margot Wallströms upprepade och ensidiga kritik av Israel och nu senast kravet på en undersökning om Israel gjort sig skyldigt till  s.k. utomrättsliga  avrättningar. Samma tidning meddelar att Palestinierna uttrycker stor glädje över Wallströms uttalanden.

Wallströms kritik av Israel har pågått under hela hennes tid som utrikesminister och klimatet mellan de båda länderna har blivit allt frostigare. Israel anklagar nu Wallström för att indirekt stödja terrorismen.

Som Israelvänner väcks ett antal frågor med anledning av Wallströms återkommande utspel. Den första frågan är om regeringen står bakom Wallström? Är Wallströms agerande svensk utrikespolitik? Den andra frågan är om vår utrikesminister verkligen är skickad att vara utrikesminister? Om hennes uttalanden uppfattas som partiska och provokativa och om hennes uttalanden hela tiden måste försvaras och läggas till rätta av UD, så uppkommer frågan om Wallström är på rätt plats? Den tredje frågan är den viktigaste: Finns det bevis för att den ena parten i konflikten kränker mänskliga rättigheter,  åsidosätter internationell rätt och använder oproportionerligt våld avsevärt mycket mer än den andra parten? Är det inte så att i en konflikt som den mellan Israel och Palestina, finns det en inre dynamik som måste tas på största allvar om dialog och diplomati skall lyckas. Palestinska knivattentat måste benämnas för vad de är och otvetydigt fördömas. Men tyvär har Wallström och den svenska utrikespolitiken i Mellanöstern ingenting annat åstadkommit än  stängda dörrar, fördjupad misstro och obalanserade utbrott. Det är mycket beklagligt! Relationen Sverige-Israel är minst sagt frostig. Så var det inte under regeringarna Bildt, Persson och Reinfeldt. Vi bevittnar nu ett utrikespolitiskt haveri som förmodligen inte går att reparera med mindre än att en ny utrikespolitik formuleras och en ny utrikesminister träder till.

Som Israelvänner menar vi att både Israels och Palestinas integritet skall värnas. Men vi sörjer över att en fatal feministisk utrikespolitik har fått ersätta den traditionella realistiska linjen i svensk mellanösternpolitik.

MERRY CHRISTMAS eller HAPPY HOLIDAY?

 

I USA pågår debatten om man skall önska varandra 'Happy holiday' eller 'Merry Christmas'. Den senare hälsningen anses av många numera vara alltför exklusivt kristen. I Sverige har vi inte samma debatt, men vi noterar att för varje år som går så avlägnas Jesus alltmer från Julen i det offentliga rummet.

Vi har på stormarknader, hos pappershandlare och på bokaffärer frågat efter julkort med kristna motiv. Vi har hittills blivit bemötta med beklagande ord om att de inte ingår i årets sortiment. Det går utmärkt bra att hitta tomtar, snölandskap och röda stugor. Men de Josef och Maria med barnet, änglarna, herdarna och de vise männen lyser alla med sin frånvaro. Det finns tydligen inte längre kristna julkort.

Är denna brist i sortimenten bara en tillfällighet? Bottnar den i en obefintlig efterfrågan på en kristen jul? Eller har vi haft otur som inte lyckats få fram några kristna julkort?

Vi menar att det är ett litet tecken på en stor trend i att de-kristianisera Julen. Enligt undersökningar spelas numera sällan specifikt kristna julsånger i Sveriges Radio. Vi hör desto mer av typen 'bjällerklang' och 'jag drömmer om en vit jul'. Sedan många år har TV:s adventskalender handlat om allting annat är Jesusbarnet i Betlehem. I år är vi tillbaka på Hedenhös tid. Stenåldersmänniskan har blivit omåttligt populär. Vi ser det tydligt i årets (med rätta) kritiserade adventskalender.

På Hedenhös tid var vi hedningar och firade bara vintersolståndet och ljuset som vände mörkret och förjagade trollpackorna. Vi visste ingenting om Vem som övervann mörkrets makter. Men vi visste att när det är som mörkast, (enligt den julianska kalendern den trettonde december), så vände det och det var värt att fira med flödade julöl.

Det tycks som om vi är tillbaka på Hedenhös tid. Jul är mat och dryck. Jul är en förhöjning av sinnesstämningen mitt i vintermörkret. Jul har blivit några tecknade figurer från Hollywood och så flera veckors köpfest. Julen tillbringas bäst framför statstelevisionens altare.

I en efterkristen tid måste vi börja om från början. Berätta julevangeliet som för första gången. Lär barnen några julsånger och utgå från att de endast har några fragment av förkunskap. Ge konfirmanderna bibelberättelser och kristen troslära som om de vore religiösa analfabeter. Ta med ungdomarna till kyrkans gudstjänster och förklara vad som sker så att de inte tror att de besöker en annan planet. Förklara pånytt och pånytt att astronomernas ljus inte räcker. Jesus är världens ljus, han och ingen annan.

Vi vinner på att stiga ned till nollpunkten. Det var vad Gud gjorde den första julen. Varje decimal i rätt riktning är en gradvis förbättring och kanske handlar det om att i okunnighetens mörker skicka ett kristet julkort eller en digital hälsning. Vi önskar i alla fall våra läsare en välsignad God Kristen Jul! 

  

SVERIGE HAR VARIT NAIVT

Det var vid en presskonferens den 19 november i år som vår statsminister Stefan Löfven uttalande orden i rubriken: "Sverige har varit naivt". Orden syftade på svenskarnas godtro och aningslöshet att inte våga eller vilja tro att det faktiskt finns terrorister i vårt land, att det finns personer som på allvar vill åstadkomma förgörelse och död i vårt samhälle. 

Tänk om det finns mer naivitet i vårt land. Tänk om det finns fler områden där vi står helt utan insikt. Tänk om vår naiva inställning avser mycket mer än närvaron av terrorister, även om det är illa nog.

Tänk om myten om det sekulära Sverige skulle behöva punkteras och att skolavslutningar i landets kyrkor blev praxis igen. Tänk om den religiösa beröringsskräcken upphörde och vi åter fick kontakt med vårt kristna arv och vår historia.

Tänk om naiviteten avser nedmonteringen av försvaret och det tilltagande gatuvåldet. Tänk om vår naivitet inbegriper dogmen om den fria sexualiteten och den rådande abort- och familjepolitiken. Tänk om den svenska naiviteten i själva verket är en låt-gå mentalitet som bygger på en ren och skär nihilism. Tänk om det Löfven talade om som naivism egentligen stavas nihilism-att det förekommer inga fasta moraliska värden utan moral förhandlas fram från tid till tid. Vi tror att det faktiskt är den underliggande idéströmning som hela tiden spelar oss spratt och bidrar till vår svenska naivitet. Därför skriver vi än en gång: Tänk om...!  

När allt detta väl är skrivet menar vi att alla regeringar i Europa och omvärlden nu står inför en gigantisk utmaning både vad gäller terroristhotet och flyktingfrågan. Verkligheten hinner ikapp oss för varje dag som går. Den svenska regeringen har ingen lätt uppgift, men uppdraget att regera är viktigt. Som kristna bör vi be för våra politiska ledare att de får vishet och kraft att fatta beslut som är kloka och långsiktigt goda för vårt land.  Må Gud beskydda och välsigna vårt land och vår värld.

 

LEVER VI I ÄNDENS TID?

I ett uttalande direkt efter terrordåden i Paris den 13 november hävdade påven Fransiskus att vi gradvis rör oss mot det tredje världskriget. Det är ett krig som är olikt alla andra krig. Hotbilden av fienden är inte fast, den flyter. Men likväl är det ett krig mot onda krafter och IS är en sådan ond kraft. Därför gör det ont. Många miljoner människor i världens sörjer.

Förutom terrordåd har vi den gångna hösten bevittnat flyktingströmmarna genom Europa. Vi har påmints om det lidande som många syrier erfar i kropp och själ. Om det är ett lidande att i televisionen bara se dessa trötta och hungriga människor - hur skall då inte de själva uppleva det? 

Tiden alltifrån Jerusalems förstöring år 70  e.Kr. fram till Kristi återkomst vid tidens slut kallas i Bibeln för "den yttersta tiden" eller "den sista tiden". "Nu är slutet på allting nära" skriver aposteln Petrus (1 Petr. 4:7). De första kristna levde i en nära förväntan på Kristi återkomst. Martin Luther på 1500-talet, menade sig leva i den yttersta tiden. Senmedeltidens påvekyrka, bondeupproren och svärmarna tolkades som tecken på ändens tid. 

Finns det tecken i Bibeln som förvarnar oss om den yttersta tiden och Kristi återkomst? Jesus höll ett viktigt tal som är återgivet i Matteusevangeliets 24:e kapitel. När vi läser Jesu ord och samtidigt tar in all information om inbördeskrig, flyktingströmmar, terrordåd, förföljelse, moralisk normlöshet, miljöförstöring och andlig förviring, då tvingas vi till  reflektion. Min slutsats blir att vi för varje dag som går närmar oss tidens slut och Kristi återkomst.

Med den framtidshorisonten blir mycket som varit viktigt helt oväsentligt och hamnar i bakgrunden. Annat träder fram i förgrunden. Ett kristet liv i tro och kärlek är vad vi kallas till. Vi uppmanas att vara vaksamma och besinningsfulla; inte gripas av panik eller oro. Det är Jesu egna ord men kommer dessa dagar även från Säpo. Ja, vi lever i ändens tid! Gud hjälpe oss!

ATT SE BORTOM MOLNEN

Den här sommaren har varit blöt. Många dagar har regnat bort. Semesterfirare har tvingats lägga om semesterplaner och dagsutflykter. SMHI:s prognoser har lästs om och om igen i förhoppningen om att solen äntligen skall titta fram.

Idag stod några av oss i familjen vid småbåtshamnen och blickade ut över fjorden. Molnen hade parkerat och solen lyste med sin frånvaro. Någon menade att vi borde åka hem. Vi borde inte stiga i båten. Det var ingen idé. Mor Marias ord blev utslagsgivande. "Vi ger oss av. Längre ut lyser solen" och mycket riktigt: Efter sju, åtta distansminuter ut bland kopparna lyste solen och himlen blev allt klarare. Vi fick en mycket fin eftermiddag tillsammans därför att någon såg bortom molnen.

Att se bortom molnen är något som våra piloter får lära sig. De har väderleksprognoser, instrumentpanel och flygledarstöd. De lär sig att läsa hela bilden och de vet att väder och vindar växlar.

Tänk om det är såhär med mycket i livet, samhället och världen i vår tid. Molnen hopar sig, lågtrycken jäser och all stillastående luft klibbar sig vid kroppen. Läget är betryckt. Då gäller det att ha några goda referenspunkter som hjälper oss att se bortom molnen. Det kan vara personlig erfarenhet, kunskaper i historia, internationella kontakter, fler nyhetskanaler, personlig optimism och alternativa synsätt. För en kristen tillkommer hoppet om att Gud skall göra allting nytt. Det blir mycket mer än en solig eftermiddag. Med önskan om en god fortsättning på Din sommar!