Edebols hemsida och blogg! 

         ...där jord och himmel möts...

                                               

 

                                                                                               

  

 

                                                            

  

     

 

 

                                                   

 

 

    

 

                                                             

 

 

 

 

       

 

                      

   

 LUTHERSK IDENTITET                      

                                   

Är det verkligen passande att i ekumenikens tidevarv plädera för luthersk identitet? Vari består i så fall denna lutherska identitet? Blir det inte aningen småskuret att värna om sin egen särskilda konfession?

Frågorna är viktiga och bör tas på allvar. Men det är samtidigt svårt att förbise det faktum att Martin Luther förändrade världskartan och kyrkohistorien. Han varnade själv för att använda hans namn som beteckning för ett nytt trossamfund med s.k. lutherska efterföljare och han hävdade att han representerade den allmänneliga kyrkan. Det är dessutom svårt att bestrida det faktum att senmedeltidens katolska kyrka lämnade en hel del att önska, för att använda ett s.k. "understatement". Det är därutöver möjligt att hävda att Luthers särskilda inriktning på Skriften allena, tron allena och Kristus allena gör honom tidlös. Han var inte heller ensam. Det fanns många i hans samtid som såg bristerna och ville reformera kyrkan. Kyrkan behöver oavbrutet reformeras (semper reformanda) och kanske är det så att det Martin Luther framhöll som trons centrum bör framhållas och försvaras även i vår tid med så mycket av luddig andlighet. Vi menar att det är fullt möjligt och rimligt att stå för en historisk, allmännelig, ekumenisk och evangelikal kristen tro och göra det i god luthersk anda. Här följer tio punkter som sammanfattar vad vi särskilt uppskattar i det lutherska arvet.

                                                                    

1. Tilliten till Bibeln som Guds ord. Luther var bibelteolog och argumenterade utifrån tilliten till bibelordet som den yttersta auktoriteten för kristen tro och liv. Prästens huvuduppgift är att predika Guds ord som lag och evangelium, både som Guds krav och gåva. Varje kristen har rätt och skyldighet att själv läsa Bibeln och ta in dess uppbyggelse och vägledning. Bibelordet är Guds Andes inspirerade ord, även om det är nedskrivet av människor med olika personlighet, yrke, bakgrund och framställt i olika litterära genrer.

2. Jesus Kristus som trons absoluta centrum. Han är Bibelns kärna och stjärna och Guds avgörande uppenbarelse. Han är sänd av Gud och Guds Son och som sådan över alla religionsstiftare och religionsuttolkare. Jesus Kristus är världens Frälsare och Herre, historiens Alfa och Omega, född i ett stall och återkommer i härlighet.

3. Rättfärdiggörelsen genom tro. Luther utlade Romarbrevet och insåg och erfor i sin s.k. tornupplevelse att rättfärdigheten är en gåva som Gud ger till den som helt enkelt tror. Vad Kristus har gjort i människans ställe på Långfredagen och Påskdagen, i döden och uppståndelsen är den riktigt stora gärningen.

                                               

4. Betydelsen av sakramenten. Hjärtats tro är visserligen viktig men vi betonar vad Gud faktiskt gör och ger. Jesus instiftade två särskilda sakrament (möjligen tre om man som Luther ibland räknar med boten/bikten). Dopet och nattvarden är heliga handlingar påbjudna av Gud som förmedlar Guds frälsande gåvor. De är att betrakta som sakrament, nådemedel. De materiella medlen vatten, bröd och vin är viktiga, då Gud uppträder och handlar inkarnerat, d.v.s. i köttet och den materiella världen. Luthers realistiska sakramentslära avgränsar sig dels mot den katolska läran om transsubstantiationen och dels mot den symboliska förklaringsmodellen hos reformationens vänsterflygel.

5. Trons nödvändighet. Sakramenten är alltid giltiga, men nyttiga endast om de mottas i tro. Få personer har betonat trons betydelse så som Martin Luther. Men tron skall inte uppfattas som bara en intellektuell akt. Tron är barnslig förtröstan (fiducia) och därför kan ett barn tro och därför måste vi bli som barn och leva i den trosmiljö som är den kristna församlingen. Den vuxna människan behöver förnyas i den kristna tron. Guds Ande skapar tron i oss. Det är mycket mer än mänsklig voluntarismen. Det är från början till slut ett andligt verk i människan.

6. Det allmänna prästadömet. Luther framhöll att alla döpta kristna äger rätt att bedja, vittna, förkunna och i övrigt aktivera sig i församlingsarbetet. Alla är i enlighet med 1 Petr. 2:9 ett heligt prästerskap med ansvar för församlingslivet. En överdriven koncentration på prästen eller personer med s.k. vigningstjänster är inte i Luthers anda.

7. Nödvändigheten av ett kristet liv. Den här punkten har tyvärr inte alltid kommit till sin rätt i den lutherska traditionen. Luthers skrift om goda gärningar är som hans utläggningar i katekeserna en framställning om det kristna livet i enlighet med de tio budorden. Det är ett liv med kärlekens gärningar som ett naturligt utflöde av trons källa. Luther fastnar inte i en neurotisk vakthållning av den kristna präktigheten och renheten. Istället framhåller han den positiva och utgivande livsstilen. På det viset kommer kyskheten (i vidaste mening) att leda till goda gärningar och tjäna det allmänna bästa.

8. Vardagslivets betydelse. Luthers lära om kallelsen är berömd. Med kallelsen (Beruf) menar han de uppgiften som hör samman med våra naturliga roller. Att vara mor och maka eller far och make är en kallelse inom familjelivet. Att vara lärare, smed eller domare är kallelser inom samhällslivet. Att troget och omsorgsfullt utöva sin kallelse är en gudstjänst i vardagen och som sådan lika fin och viktig som att tjäna Gud vid kyrkans altare om söndagen. Luther bidrog till att sakralisera vardagslivet och inte minst familjelivet.

9. Synd och nåd. Luthers människosyn var realistisk. Människan är en stor syndare. Det visar sig bl.a. i hennes tappra försök att bortförklara syndens verklighet. Människan är inkrökt i sig själv, incurvatus in se. Men genom tron på Kristus får hon samtidigt räkna med Gud oändliga nåd. Nåden förändrar både hennes ställning och tillstånd. Förändring är alltså möjlig, men inte så att vi strävar efter att bli perfekta skrymtare. Människan är både rättfärdig och syndare, simul iustus et peccator.

10. De två domänerna för Guds handlande. Det här är förmodligen ett av de mest kontroversiella lutherska bidragen. Den s.k. tvåregementsläran betyder att Gud arbetar med båda händerna i världen. I den ena handen håller han Skriften och regerar med nåden genom sin kyrka. I den andra handen håller han svärdet och regerar med rätten i samhällets institutioner (Rom.13:1-7). Vi tenderar att glömma Guds ansvar för samhället. Vi försjunker i en vantro att Gud egentligen inte bryr sig om det sociala livet eller tänker att han handlar enbart genom troende politiker. Gud är större än så.  Ibland kan det vara så att företrädare för det världsliga regementet utför sina uppgifter mycket bättre än kyrkans män och kvinnor utför sina i det andliga regementet. Nu har vi renodlat och förenklat tvåregementsläran, men med vissa modifikationer är den än idag en hjälp att förstå Guds verk i samhällslivet.