Edebols hemsida och blogg! 

         ...där jord och himmel möts...

                                               

 

                                                                                               

  

 

                                                            

  

     

 

 

                                                   

 

 

    

 

                                                             

 

 

 

 

       

 

                      

   

AUGSBURGSKA BEKÄNNELSEN ARTIKEL 11-21

 

ARTIKEL 11

Om bikten

 

Om bikten lär de, att den enskilda avlösningen bör bibehållas i kyrkorna, ehuru i bikten uppräknandet av alla synder icke är nödvändigt. Ty det är omöjligt, så som det står i psalmen: Vem märker själv, hur ofta han felar etc.



ARTIKEL 12

Om boten

 

Om boten lär de, att syndernas förlåtelse av dem, som efter dopet fallit i synd, kan vinnas, närhelst de omvänder sig, och att kyrkan bör meddela avlösning åt dem, som på detta sätt vänder åter för att göra bot. Men boten består till sitt väsen av dessa två stycken: dels förkrosselsen eller den ångest, som injagas i samvetet, då man insett sin synd, dels tron, som väcks genom evangeliet eller avlösningen och som tror, att synderna förlåtes för Kristi skull, och som giver samvetet tröst och befriar det från dess ångest. Därpå bör följa goda gärningar, vilka är botens frukter.

De fördömer vederdöparna, som påstår, att de en gång rättfärdiggjorda icke kan förlora den helige Ande, och vidare dem, som förfäktar, att somliga i detta livet vinner en sådan fullkomning, att de ej kan synda. Vidare fördömes novatianerna, som icke ville avlösa dem, som fallit, när de efter dopet återvände för att göra bot.
Även de förkastas, som icke lär, att syndernas förlåtelse erhålles genom tron, utan ålägger oss att förtjäna nåden genom våra egna tillfyllestgörelser.


ARTIKEL 13

Om bruket av sakramenten

 

Om bruket av sakramenten lär de, att sakramenten inrättats ej blott till att vara tecken, varigenom man avlägger bekännelse för människor, utan fastmera för att de skulle vara tecken och vittnesbörd om Guds vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem, som mottaga sakramenten. Därför bör sakramenten brukas på det sättet, att en sådan tro är med, som tror löftena, vilka genom sakramenten tillbjuds oss och ställes oss för ögonen.

De fördömer sålunda dem, som lär, att sakramenten rättfärdiggör, blott sakramentshandlingen företages, och vid bruket av sakramenten icke anser den tro erforderlig, som tror, att synderna förlåtas.

 


ARTIKEL 14

Om det andliga ståndet

Om det andliga ståndet lär de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.

 

ARTIKEL 15

Om kyrkans religiösa bruk

 

Om kyrkans religiösa bruk lär de, att de religiösa bruk bör bibehållas, som utan synd kunna behållas och som främjar lugn och god ordning i kyrkan, såsom vissa helgdagar, högtider och dylikt.  Om sådana ting upplyses likväl människorna, så att samvetena icke betungas genom föreställningen, att slik gudsdyrkan är nödvändig till saligheten.  De upplyses även om att nedärvda människobud, som införts i syfte att försona Gud, att förtjäna nåd och tillfyllestgöra för synderna, strider mot evangelium och mot läran om tron. Klosterlöftena och särskilda bud i fråga om olika slag av föda, i fråga om dagar etc., som införts för vinnande av nåd och som tillfyllestgörelse för synder, är fördenskull onyttiga och stridande mot evangelium.



ARTIKEL 16

Om det borgerliga livet

 

Om det borgerliga livet lär de, att lagliga borgerliga ordningar är Guds goda verk, att det är de kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag, föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna fordra, samt ingå äktenskap.
  

De fördömer vederdöparna, som förbjuder de kristna att befatta sig med dessa borgerliga uppgifter. De fördömer även dem , som icke anser den kristliga fullkomligheten bestå i gudsfruktan och tro, utan i övergivandet av de borgerliga uppgifterna; evangelium förkunnar ju en evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det icke stat eller familj, utan fordrar eftertryckligt, att de vidmakthålles såsom gudomliga ordningar och att man inom dylika ordningars ram skall öva kärlek. Därför bör de kristna ovillkorligen lyda sin överhet och sina lagar, blott dessa icke bjuda något, som är synd, ty då böra de mera lyda Gud än människor. Apg. 5.



ARTIKEL 17

Om Kristi återkomst till domen

 

Vidare lär de, att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdlig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.
 

De fördömer vederdöparna, som anser, att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut. De fördöma även andra, som nu utsprider judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skall få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits.



ARTIKEL 18

Om den fria viljan

 

Om den fria viljan lär de, att den mänskliga viljan är i någon mån fri till att åstadkomma borgerlig rättfärdighet och välja mellan ting, som förnuftet kan döma över. Men den är icke mäktig att utan den helige Andes bistånd prestera den rättfärdighet, som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten, ty en 'själisk' människa tar icke emot vad som hör Guds ande till, utan denna rättfärdighet uppkommer i hjärtana, när den helige Ande meddelas genom Ordet. Detta säger Augustinus med samma ord i tredje boken av Hypognostikon; "Vi erkänner, att alla människor har fri vilja, i och genom förmågan av förnuftigt omdöme, ehuru viljan icke härigenom blir i stånd att utan Guds hjälp vare sig göra början till eller fullborda något, som har betydelse för förhållandet till Gud, utan blott i fråga om i jordisk mening goda eller onda handlingar. Goda kallar jag då de handlingar, som ha sin grund i strävan efter ett naturligt gott, t.ex. vilja arbeta på åkern, vilja äta och dricka, vilja ha en vän, vilja ha kläder, vilja bygga hus, vilja taga hustru, föda upp boskap, tillägna sig olika goda färdigheter, eller vad som helst, som är gott ur det timliga livets synpunkt. Allt detta består dock ej utan den gudomliga styrelsen, det leder sitt ursprung från honom, är till genom honom och blev till genom honom. Med onda handlingar förstår jag sådant som att vilja dyrka en avgud, vilja mörda etc."

De fördömer pelagianerna och andra, som lär, att vi utan den helige Andes hjälp enbart av våra naturliga krafter kan älska Gud över allt och i fråga om handlingarnas innehåll uppfyller Guds bud. Låt vara att den mänskliga naturen någorlunda kan åstadkomma den yttre handlingen — den kan ju avhålla händerna från stöld och mord — så kan den likväl icke förvärva det rätta sinnelaget, såsom fruktan för Gud, förtröstan på Gud, kyskhet, tålamod etc.



ARTIKEL 19

Om syndens orsak

 

Om orsaken till synden lär de, att ehuruväl Gud skapar och uppehåller naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, d. v. s. djävlarnas och de ogudaktigas vilja, vilken då Gud undandrager sitt bistånd, vänder sig bort från Gud, såsom Kristus säger i Joh. 8: När han talar lögn, då talar han av sitt eget.



ARTIKEL 20

Om tro och goda gärningar

 

Med orätt anklagas de våra för att förbjuda goda gärningar. Ty deras skrifter om tio Guds bud och andra med liknande innehåll bestyrker, att de beträffande alla olika levnadsstånd och plikter givit en nyttig undervisning om vilka levnadsstånd och vilka gärningar i alla olika fall som behaga Gud. Om dessa ting gav förr i världen predikanterna mycket ringa undervisning; de blott uppfordrade till barnsliga och icke nödvändiga gärningar, såsom vissa helgdagar, vissa fastor, brödraskap, vallfärder, helgondyrkan, rosenkransar, munkliv och liknande ting. Sedan detta framhållits för våra motståndare, har de nu lagt bort det och predikar icke längre dessa onyttiga gärningar såsom förr i världen. De har även börjat tala om tron, varom man förr iakttog en märklig tystnad. De lär, att vi rättfärdiggöres ej av gärningarna endast, utan de förbinder tron och gärningarna och säger, att vi rättfärdiggöres genom tro och gärningar. Denna lära är det mindre att anmärka mot än den tidigare uppfattningen, och den kan skänka mera tröst än deras gamla lära. Då sålunda läran om tron, som bör vara huvudläran i kyrkan, så länge legat bortglömd — alla måste ju medgiva, att man i predikningarna fullständigt tegat om trons rättfärdighet och i kyrkan blott uppehållit sig vid läran om gärningarna — undervisas man i våra kyrkor på följande sätt om tron:

Först: att våra gärningar ej kunna försona Gud eller förtjäna syndernas förlåtelse och nåd (och rättfärdiggörelse), utan att vi vinner denna blott genom tron, då vi tror, att vi upptages i nåden för Kristi skull, vilken ensam står som medlaren och försoningsmedlet och genom vilken Fadern försonas. Den som förlitar sig på att han genom gärningar förtjänar nåden, försmår därför både Kristi förtjänst och nåden och söker utan Kristus en väg till Gud, genom mänskliga krafter, ehuru Kristus sagt om sig själv: Jag är vägen sanningen och livet.

Denna lära om tron behandlas överallt hos Paulus. Ef. 2: Av nåden är ni frälsta genom tro – och det icke av er själva, Guds gåva är det – icke av gärningar. Och för att ingen må göra undanflykter och påstå, att vi hittat på en ny tolkning av Paulus, kan vi hänvisa till att allt detta har stöd i fädernas vittnesbörd. Ty Augustinus försvarar i många böcker nåden och trons rättfärdighet mot gärningarnas förtjänst. Och detsamma lär Ambrosius i skriften De vocatione gentium och annorstädes. Så säger han i nämnda verk: Återlösningen i Kristi blod skulle bli värdelös och de mänskliga handlingarna skulle i betydelse icke träda tillbaka för den gudomliga barmhärtigheten, om rättfärdiggörelsen, som sker genom nåden, berodde av förutgående förtjänster, så att den icke vore en givarens oförtjänta gåva, utan lön för vad någon utfört.

Ehuru denna lära föraktas av oprövade, erfar dock fromma och bävande samveten, att den skänker den största tröst, emedan samvetena icke kunna vinna lugn genom några gärningar, utan blott genom tron, då de äro fast övertygade om att de för Kristi skull har en försonad Gud. Så lär Paulus i Rom. 5: Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud. Hela denna lära har avseende på det förskräckta samvetets kamp och kan icke förstås utan denna kamp. Fördenskull har oprövade och världsliga människor dåligt omdöme i denna sak, d. v. s. sådana, som inbillar sig, att den kristna rättfärdigheten icke är något annat än borgerlig eller filosofisk rättfärdighet.
 
Förr plågades samvetena genom gärningsläran; de fick icke höra tröst ur evangeliet. Somliga drev samvetet ut i öknen eller klostren; de hoppades nämligen, att de där skulle förtjäna nåd genom munkliv. Andra åter fann på andra gärningar, genom vilka nåd och tillfyllestgörelse för synderna skulle förtjänas. Därför var det i högsta grad nödvändigt att frambära och återuppliva denna lära om tron på Kristus, för att de bävande samvetena icke skulle sakna tröst, utan veta, att nåd och syndernas förlåtelse (och rättfärdiggörelse) mottages genom tron på Kristus.

Det klargöres även för människorna, att ordet tro här icke betecknar blott kunskap om vad som en gång timat, sådan som även de ogudaktiga och de onda andarna har, utan därmed betecknas en tro, som tror ej blott på de historiska händelserna, utan på det , som är frukten av dem, nämligen denna artikel, syndernas förlåtelse, d. v. s. att vi genom Kristus har nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse. Och den, som vet, att han genom Kristus har en nådig Fader, han har verklig kunskap om Gud, han vet, att Gud vårdar sig om honom, han åkallar Gud och är sålunda icke utan Gud som hedningarna. Ty de onda andarna och de ogudaktiga kan ej tro denna artikel, syndernas förlåtelse. Därför hatar de Gud, som vore han deras fiende, de åkalla honom icke och vänta intet gott av honom. Även Augustinus undervisar sin läsare på samma sätt om begreppet tro, och lär, att ordet tro i Skrifterna icke får uppfattas som betydande ett inlärt vetande, sådant som de ogudaktiga kan ha utan förtröstan, som hugsvalar och upprättar förskräckta sinnen.

Därjämte lär de våra, att det är nödvändigt att göra goda gärningar, icke för att vi skola tro oss förtjäna nåd genom dem, utan emedan Gud vill det. Endast genom tron mottages syndernas förlåtelse och nåd. Och emedan den helige Ande mottages genom tron, förnyas hjärtana och får nya böjelser, så att de kan åstadkomma goda gärningar. Ty så säger Ambrosius: Tron är upphovet till en god vilja och till ett rätt handlande. De mänskliga krafterna är nämligen utan den helige Andes bistånd fulla av ogudaktiga böjelser, och de äro för svaga för att kunna åstadkomma goda gärningar, som håller måttet inför Gud. De är därjämte i djävulens våld, och han driver människorna till olika synder, till ogudaktiga tankar och till uppenbara missgärningar. Det kan man se hos filosoferna, som själva försökte leva ostraffligt, men icke förmådde det, utan fläckade sig genom många uppenbara synder. Sådan är människans svaghet, då hon är utan tro och utan den helige Ande och låter sig styras endast av mänskliga krafter.


Härav framgår tydligt, att denna lära icke bör beskyllas för att förbjuda goda gärningar, utan mycket hellre prisas, därför att den påvisar, hur vi sätts i stånd att göra goda gärningar. Ty utan tro kan den mänskliga naturen alls icke fullgöra, vad första och andra buden kräver. Utan tro åkallar den ej Gud, väntar intet gott av Gud, och bär ej korset med tålamod, utan begär hjälp av människor och förtröstar på mänskligt bistånd. Så härska i hjärtat allsköns begär och mänsklig klokskap, när tron och förtröstan på Gud saknas. Därför säger också Kristus: Mig förutan kan ni intet göra, Joh. 15. Och kyrkan sjunger:
           Om ej av din Andes fläkt
           Liv hos människan blir väckt,
           Intet gott hos henne är.



ARTIKEL 21
Om dyrkan av helgonen



Om dyrkan av helgonen lär de, att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skall lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren taga David till föredöme, när det gäller att föra krig och utdriva turken ur fäderneslandet. Ty båda är konungar. Men Skriften lär icke, att vi skall åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, emedan den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare. Han bör åkallas och han har lovat att höra våra böner, och denna dyrkan täckes honom väl, nämligen då han åkallas i all nöd. 1 Joh. 2: Om någon syndar, så har vi en förespråkare hos Fadern etc.    
 
 
                                                                   *    *    *
Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den icke innehåller något, som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna. Under sådana förhållanden dömer de obilligt, som fordrar, att vi skall betraktas som kättare. *Hela* meningsskiljaktigheten gäller några *få* missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna. Även om beträffade dem någon olikhet skulle förefinnas, skulle det anstå biskoparna att visa så mycken mildhet, att de på grund av den bekännelse, som vi nu uppläst, föredroge de våra, då ju icke ens de gamla kyrkoordningarna (canones) äro så stränga, att de fordra samma religiösa bruk allestädes; de religiösa bruken har icke heller någonsin varit lika i alla kyrkor. Och hos oss bibehållas i stor utsträckning noggrant de gamla bruken. Ty det är en falsk beskyllning, att alla yttre former för gudsdyrkan och alla kyrkans gamla ordningar hos oss skulle utrotas. Men det är en allmän klagan, att vissa missförhållanden var förknippade med allmänna religiösa bruk. Då dessa icke utan kränkning av samvetet kunde gillas, har på vissa punkter rättelse skett.