Edebols hemsida och blogg! 

         ...där jord och himmel möts...

                                               

 

                                                                                               

  

 

                                                            

  

     

 

 

                                                   

 

 

    

 

                                                             

 

 

 

 

       

 

                      

   

AUGSBURGSKA BEKÄNNELSEN ARTIKEL 22-28

 

ARTIKEL 22

Om nattvarden under båda gestalterna



Vid Herrens nattvard få lekmännen sakramentet under båda gestalterna, emedan detta bruk stöder sig på Herrens befallning Matt. 26: Dricken härav alla. Där föreskriver Kristus med klara ord om kalken, att alla skall dricka av den. Ock för att ingen skall kunna göra undanflykter och påstå, att ordet gäller endast prästerna, anför Paulus för korintierna ett exempel, av vilket det framgår, att hela församlingen mottagit sakramentet under båda gestalterna.Och detta bruk fortlevde länge i kyrkan, och man vet icke, när och genom vem en ändring infördes, låt vara att kardinalen av Cusa meddelar, när ändringen blivit stadfäst. Cyprianus betygar på några ställen, att folket undfick Herrens blod. Detsamma betygar Hieronymus, som säger: Prästerna förvaltar eukaristien och utdelar Kristi blod åt folket. Ja, till och med påven Gelasius befaller, att sakramentet ej skall utdelas, Dist. II de consecratione, cap. Comperimus. Det är blott sedvana, ej ens särdeles gammal, som föreskriver annorlunda. Men det är allmänt erkänt, att en sedvana, som i strid mot Guds ord, ej skall godtagas, såsom kyrkoordningarna säga, Dist. VIII, cap. Veritate och följande. Men denna sedvana är upptagen ej allenast i strid mot Skriften, utan även mot de gamla kyrkoordningarna och kyrkans föredöme. Om några hellre velat mottaga sakramentet under båda gestalterna, ha de fördenskull icke bort tvingas att mot sitt samvete göra annorlunda. Och emedan en uppdelning av sakramentet ej överensstämmer med Kristi instiftelse, plägar man hos oss även underlåta den procession, som hittills brukat äga rum.

ARTIKEL 23

Om prästernas äktenskap

Det har klagats allmänt över de dåliga exemplen från präster, som icke levt avhållsamt. Därför berättas det också, att påven Pius skall ha sagt, att vissa skäl funnits, på vilka man förbjudit prästerna äktenskap, men att det fanns mycket starkare skäl, som talade för att åter tillåta det. Så förmäler nämligen Platina. Då våra präster ville undvika denna allmänna anstöt, har de tagit sig hustru och lärt, att det är dem tillåtet att ingå äktenskap. Först och främst emedan Paulus säger: För att undgå otuktssynder må var man ha sin egen hustru, samt: Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. För det andra säger Kristus: Icke alla kunna ta emot detta ord. Därigenom lär han oss, att icke alla människor äro skickade till celibat, emedan Gud har skapat människan till att fortplanta sig, Genes. 1. Och utan en särskild gåva och utan gudomligt bistånd står det icke i mänsklig makt att förändra skapelsen. De som icke lämpa sig för celibat, böra följaktligen ingå äktenskap. Ty Guds befallning och den av Gud inrättade ordningen kan ingen mänsklig lag och intet löfte upphäva. Av dessa skäl lär prästerna, att det är dem tillåtet att taga sig hustru.      
 
Det är även uppenbart, att prästerna i gamla kyrkan var gifta. Ty Paulus säger, att till biskop skall väljas någon, som är gift. Och i Tyskland var det först för fyra hundra år sedan, som prästerna blev tvingade med våld till celibat, ja, de motsatte sig detta till den grad, att ärkebiskopen i Mainz nära nog blivit bragt om livet vid ett upplopp av de förbittrade prästerna, när han skulle tillkännagiva påvens edikt om denna sak. Och man bedrev saken så hårt, att icke blott för framtiden äktenskap förbjöds, utan redan bestående äktenskap blev upplösta, mot all gudomlig och världslig rätt, ja, mot själva kyrkoordningarna, som uppställts ej blott av påvarna, utan av de berömdaste kyrkomötena.    

Och enär den mänskliga naturen blir svagare, allt efter som världen åldras, må man se till, att ej ännu fler laster utbreda sig över Tyskland. Men Gud har instiftat äktenskapet till ett botemedel mot den mänskliga svagheten. Själva kyrkoordningarna säger, att i senare tider någon gång den gamla strängheten bör mildras för människornas svaghets skull, och det är att önska, att så skedde även i denna angelägenhet. Det kanske också kommer att tryta präster för församlingarna, där äktenskapsförbudet bibehålles längre.    

Men då vi ha ett gudomligt bud, då kyrkans sedvänja är känd och då det orena celibatet föder så mycken anstöt, så många äktenskapsbrott och andra synder, som en god överhet borde ingripa mot, är det förvånande, att det likväl icke finns någon punkt, på vilken man förfar med mera hårdhet än mot prästernas äktenskap. Gud bjuder oss att hålla äktenskapet i ära. I alla väl ordnade samhällen, till och med bland hedningarna, ha lagarna omgivit det med stor ära. Men mot kyrkoordningarnas mening plågas nu framför allt prästerna med de svåraste straff endast och allenast för äktenskap. Att förbjuda äktenskap kallar Paulus en onda andars lära, 1 Tim. 4. Nu för tiden är det lätt att förstå något dylikt, då förbudet mot äktenskap upprätthålles med sådana straff.
    
Men liksom ingen av människor påbjuden lag kan upphäva Guds bud, så kan icke heller något löfte upphäva Guds bud. Därför råder även Cyprianus kvinnor, som icke kan hålla ett avgivet kyskhetslöfte, att gifta sig. I första boken av hans Brev, brev XI, säger han följande: Men om de antingen icke vill eller kan hålla ut, är det bättre, att de gifta sig, än att de genom sina lustar kastas i elden; på inga villkor få de bli sina bröder och systrar till anstöt. Och kyrkoordningarna lägga i dagen en viss mildhet mot dem, som givit kyskhetslöfte före den rätta åldern, vilket i våra dagar allmänt varit brukligt.    


ARTIKEL 24

Om mässan

 


Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan. Mässan bibehålles nämligen hos oss och firas med den största vördnad. Nästan alla övliga bruk vid gudstjänsten iakttas även utom att det på några ställen jämte de latinska sångerna förekommer tyska sånger, vilka tillagts till folkets undervisning. Ty yttre gudstjänstformer behövs framför allt till de olärdas undervisning. Och Paulus bjuder, att ett tungomål, som folket förstår, skall användas ( i kyrkan, utan så är stadgat även i mänsklig lag). Folket plägar därvid också gå till nattvarden, om gudstjänstbesökare finnas, vilka äro rätt beredda. Detta ökar även vördnaden och andakten vid den offentliga gudstjänsten. Ty inga får tillträde, som icke därförinnan förhörts.Folket upplyses även om sakramentets höghet och rätta bruket av detsamma: vilken tröst det bringar förskräckta samveten, för att de må lära sig att lita på Gud och vänta och begära allt av honom. Att dyrka Gud på detta sätt är honom till behag, och ett sådant bruk av sakramentet förökar gudshängivenheten. Därför tycks mässan icke firas med större andakt hos våra motståndare än hos oss.    
 
Alla veta, sedan länge alla rättsinniga kristna öppet och synnerligen häftigt klagat över att mässorna skändligen vanhelgats, i det man använt dem till vinning. Ty det är icke obekant, hur utbrett detta missbruk är i alla kyrkor, av vad slags präster mässor hålles blott för betalnings eller inkomsts skull och hur många som håller mässa i strid mot kyrkoordningarnas förbud.Men Paulus uttalar de allvarligaste hotelser mot dem, som behandlar eukaristien ovärdigt, då han säger: Den som på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han gör sig skyldig till synd mot Herrens lekamen och blod. Då prästerna hos oss har blivit upplysta om denna synd, har därför privatmässorna upphört; nästan inga privatmässor hålles ju för annat än förtjänstens skull.    

Biskoparna var icke heller okunniga om dessa missbruk, och om de vidtagit rättelse i tid, skulle det nu varit mindre oenighet. Förut har de genom sin slapphet tillåtit många fel att insmyga sig i kyrkan. Nu börja de sent om sider klaga över kyrkans skador, ehuru den nuvarande oron icke har någon annan orsak än just dessa missbruk, som var så uppenbara, att de icke längre kunde fördragas. Det har uppkommit stor oenighet om mässan och sakramentet, kanske för att världen så skulle straffas för ett så långvarigt vanhelgande av mässorna, vilket tolererats i kyrkan så många århundraden av dem, som både kunnat och borde rättat detsamma. Ty det är skrivet i dekalogen: Herren skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn. Men från världens begynnelse synes icke någon helig handling i samma grad som mässan ha utnyttjats till vinning.    

Härtill kom en åsikt, som i det oändliga ökade antalet privatmässor, nämligen att Kristus genom sitt lidande tillfyllestgjorde för arvsynden och instiftade mässan, för att den skulle vara ett offer för de dagliga synderna, både dödssynder och förlåtliga synder. Härav uppkom den allmänt vedertagna åsikten, att mässan är en prestation, som i och med den yttre gärningens fullgörande utplånar både levandes och dödas synder. Så började man avhandla, huruvida en mässa, läst för flera, hade samma kraft, som om en mässa lästes för varje person. Dylika utredningar gav upphov till den oändliga mängden av mässor.      

Om dessa åsikter har de våra förfäktat, att de stå i strid med den heliga Skrift och kränka den ära, som tillkommer Kristi lidande. Ty Kristi lidande var ett offer och en tillfyllestgörelse, ej blott för arvsynden, utan även för alla övriga synder, såsom det är skrivet i Hebreerbrevet: Vi hava blivit helgade därigenom, att Jesu Kristi 'kropp' en gång för alla har blivit offrad. Och: Med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem, som bliva helgade.    

Vidare lär Skriften, att vi rättfärdiggöras inför Gud genom tron på Jesus Kristus, då vi tro, att synderna förlåtas oss för Kristi skull. Om nu mässan utplånar levandes och dödas synder genom den yttre gärningens fullgörande, så sker rättfärdiggörelsen i kraft av mässans verk och icke i kraft av tron. Detta är ej förenligt med Skriften.      

Men Kristus befaller oss att göra den till hans åminnelse. Därför är mässan inrättad, för att tron hos dem, som gå till nattvarden, skall påminna sig, vilka välgärningar den mottar genom Kristus, och upprätta och trösta det förskräckta samvetet. Ty att minnas Kristus, det är att minnas Kristi välgärningar och förnimma att de verkligen tillbjudas oss. Och det är ej nog att ha de yttre händelserna i minne, ty dem kunna även judar och ogudaktiga komma ihåg. Mässan bör fördenskull firas, i syfte att sakramentet där må bjudas dem, som behöva tröst, såsom Ambrosius säger: Emedan jag oavlåtligt syndar, behöver jag oavlåtligt mottaga läkedom.    
  

Då mässan är ett sådant meddelande av sakramentet, bibehålles hos oss en enda allmän mässa alla helgdagar och även andra dagar, om några då vilja gå till nattvarden, varvid den utdelas åt dem, som önska få den. Och denna sed är icke ny i kyrkan, ty fäderna före Gregorius omnämna icke privatmässan. Om den allmänna mässan tala de däremot mycket. Krysostomus säger, att prästen varje dag står vid altaret och inbjuder somliga till sakramentet och avvisar andra. Och av de gamla kyrkoordningarna framgår det, att en enda präst celebrerade mässan och att de övriga prästerna och diakonerna mottog Herrens lekamen av honom. Ty så lyder orden i Niceabeslutet: Diakonerna må i tur och ordning efter prästerna mottaga den heliga kommunionen av biskopen eller av en präst. Och Paulus föreskriver om kommunionen, att den ene skall vänta på den andre, så att man gemensamt undfår nattvarden.    
 
Då mässan således hos oss sker efter kyrkans föredöme enligt Skriften och fäderna, äro vi förvissade om att den icke kan ogillas, i synnerhet som till stor del yttre former för den offentliga gudstjänsten, lika de brukliga, bibehållas; blott antalet mässor är olika, och det skulle utan tvivel vara till stort gagn på grund av de många, uppenbara missbruken, om det inskränktes. Ty fordom firades icke ens i de mest besökta kyrkorna *överallt* mässan dagligen, såsom bestyrkes av Historia tripartita lib. IX: Men i Alexandria åter föreläses på onsdag och fredag de heliga Skrifterna, och lärarna tolkar dem, och allt annat förekommer utom det högtidliga firandet av offret.    


ARTIKEL 25

Om bikten



Bikten är icke avskaffad i våra kyrkor. Ty Herrens lekamen brukar icke givas annat än åt dem, som förut förhörts och fått avlösning. Och folket undervisas omsorgsfullt om tron på absolutionen, varom man förut tegat. Folket läres att sätta högsta värde på avlösningen, emedan den är Guds eget ord och avkunnas på Guds befallning. Nyckelmakten hålles högt i ära, och man erinrar om vilken tröst den bringar förskräckta samveten och att Gud fordrar tro, så att vi tro på denna avlösning som på en från himmelen ljudande röst, och att denna tro på Kristus verkligen erhåller och undfår syndernas förlåtelse. Förut framhävde man över alla gränser betydelsen av tillfyllestgörelser för synderna, men tron och Kristi förtjänst och trons rättfärdighet nämnde man icke alls. Därför bör man i detta stycke ingalunda klandra våra kyrkor. Ty även våra motståndare nödgas erkänna, att läran om boten blivit mycket ingående behandlad och klargjord av de våra.  

 
Men om bikten lära de, att syndernas uppräknande icke är nödvändigt och att samvetena icke böra betungas genom bekymret för uppräknandet av alla synder, emedan det är omöjligt att omnämna alla synder, såsom psalmsångaren betygar: Vem märker själv, hur ofta han felar? Jeremias säger också: Ett outrannsakligt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat. Men om endast de synder, som yppats, bleve förlåtna, skulle samvetena aldrig få ro, emedan man varken kan märka eller komma ihåg de flesta synderna. De gamla författarna betygar även, att uppräknandet av synderna ej är nödvändigt. Ty i Dekreten citeras Krysostomus' ord: Jag tillsäger dig icke , att du skall yppa dina synder offentligen, och icke att du skall anklaga dig själv inför andra, utan jag vill, att du skall lyda profetens ord: Befall (lat. "uppenbara") din väg åt Herren. Bekänn fördenskull under bön dina synder, för Gud, den sanne domaren. Omtala dina överträdelser, icke med tungan, utan för ditt samvete i minnet. Och i Glossa de poenitentia *Dist. 5* cap. Consideret erkännes det, att bikten blott är påbjuden av människor. Men bikten bibehålles dock hos oss dels på grund av den stora välgärning, som avlösningen innesluter, dels på grund av det gagn, den i övrigt medför för samvetena.    



ARTIKEL 26

Om skillnaden mellan olika slag av föda



Det har varit en allmän övertygelse icke blott hos gemene man, utan även bland teologerna och prästerna, att man kunnat förtjäna Guds nåd och tillfyllestgörelse för sina synder genom att skilja på olika slag av föda och följa dylika människobud. Att hela världen tänkt på det sättet, framgår därav, att dagligen nya yttre former för gudsdyrkan, nya klosterordnar, nya helgdagar och nya fastor inrättats, och prästerna i kyrkorna fordrade dessa gärningar såsom religiösa akter, nödvändiga för frötjänandet av nåden. Och man uppskrämde våldsamt samvetena, om de försummade något. Denna uppfattning om människobud har vållat kyrkan stor skada.

För det första fördunklades läran om nåden och om trons rättfärdighet, som är huvudsaken i evangeliet och som bör gå före allt annat i kyrkan, så att man väl lär känna Kristi förtjänst och så att tron, som tror på syndernas förlåtelse för Kristi skull, sättes vida över gärningarna och alla andra religiösa akter. Fördenskull vinnlägger sig Paulus mycket om denna sak, han skjuter undan lagen och människobud för att ådagalägga, att den kristna rättfärdigheten är något annat än dylika gärningar, nämligen tro, som tror att vi för Kristi skull upptagas i nåden. Men denna Paulus' lära har blivit nästan helt och hållet undertryckt genom människobud, vilka givit upphov till den meningen, att man vore tvungen att genom ett skiljande mellan olika slags föda och liknande former av gudsdyrkan förtjäna nåd och rättfärdighet. Ty i botsakramentet talade man icke om tron, endast sådana satisfaktioner fördelades. Hela boten troddes bestå i dylikt.

För det andra fördunklades Guds bud genom dylika människobud, i det nämligen människobud sattes vida över Guds bud. Hela kristendomen ansågs bestå i iakttagande av vissa helgdagar, religiösa bruk, fastor och bärandet av viss dräkt. Iakttagandet av dylika ting gav man de förnämligaste namn, det kallades det andliga livet och det fullkomliga livet. Men de gudomliga buden i enlighet med kallelsen prisade man icke: att en familjefader uppfödde och fostrade sin avkomma, att en mor födde barn, att en furste styrde sitt land. Det ansågs vara världsliga och ofullkomliga gärningar, som var de mycket ringare än följandet av nämnda höga regler. Denna villfarelse plågade högeligen de fromma samvetena, som smärtades av att kvarhållas i ett ofullkomligt levnadsstånd, i äktenskap, i överhetsställning eller andra borgerliga uppgifter, allt under det att de beundrade munkar och dylika och hade den oriktiga uppfattningen, att dessas levnadsregler behagade Gud mera.

För det tredje har dessa människobud varit till stor fara för samvetena, emedan det var omöjligt att efterkomma alla sådana nedärvda bud och människorna likväl ansåg dessa levnadsregler vara nödvändiga former av gudsdyrkan. Gerson skriver, att många hamnat i förtvivlan, några till och med berövat sig livet, emedan de sett, att de icke kunde efterkomma människobuden, och att de i sin nöd icke fick höra något enda tröstande ord om trons rättfärdighet och nåden. Vi se väl, hur summisterna och teologerna sammanställa människobuden och söka få fram mildare tolkningar för att kunna skänka lättnad åt samvetena. Men de lösgöra dem icke nog, utan insnärja understundom samvetena ännu mera. Och med sammanställandet av människobud har högskolor och möten varit så upptagna, att de icke ha haft tid till övers för att befatta sig med Skriften och söka efter den mera gagneliga läran om tron, om korset, om hoppet, om det borgerliga livets hedersamhet och om tröst för samvetena i svåra anfäktelser. Därför klagade också Gerson och några andra teologer djupt över att de genom dessa strider om människobud hindrades från att sysselsätta sig med ett bättre slag av lära. Och Augustinus förbjuder att betunga samvetena med dylika stadgar och ger Januarius det kloka rådet att göra klart för sig, att det var utan betydelse, om man höll dem. Så säger han verkligen.

Fördenskull bör man icke anse, att de våra icke tagit upp denna sak i lättsinne eller av hat mot biskoparna, såsom några med orätt misstänka. Det var i högsta grad nödvändigt att upplysa kyrkorna om de villfarelser, som alstrats genom orätt förstådda människobud. Ty evangelium nödgar oss att i kyrkan med all kraft förkunna läran om nåden och trons rättfärdighet, men denna kan icke förstås, om människorna tror sig kunna förtjäna nåd genom iakttagande av självvalda regler.    

Det är sålunda deras lära, att vi icke kunna förtjäna nåd eller tillfyllestgöra för synder genom hållandet av människobud. Därför bör man icke anse, att iakttagandet av sådana regler är en nödvändig form av gudsdyrkan. De tillägger även vittnesbörd från den heliga Skrift. Kristus urskuldar i Matt. 15 apostlarna, som icke iakttagit gängse nedärvda bruk, vilka dock tycktes gälla ej förbjudna, utan indifferenta ting och vara besläktade med lagens tvagningar. Han säger: Fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror, de förkunna, är människobud. Alltså kräver han icke onyttiga former av gudsdyrkan. Kort därefter tillägger han: Icke vad som går in i munnen, orenar människan. Vidare Rom. 14: Guds rike består icke i mat och dryck. Kol. 2: Låt ingen döma eder i fråga om mat och dryck, eller angående högtid eller nymånad eller sabbat, och om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda från världens makter, varför låten I då allehanda stadgar läggas på eder, liksom levde ni ännu i världen: 'Det skall du icke taga i', 'det skall du icke smaka', 'det skall du icke komma vid'. I Apg. 15 säger Petrus: Varför frestar ni då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi hava förmått bära? Vi tro ju fastmer, att det är genom Herren Jesu nåd, som vi bliva frälsta, vi likaväl som de. Här förbjuder Petrus att betunga samvetena med flera utvärtes religiösa bruk, vare sig de härröra från Moses eller andra. Och i 1 Tim. 4 kallas förbud mot viss föda för onda andars läror, emedan det är i strid mot evangeliet att föreskriva eller utföra dylika gärningar i syfte att genom dem förtjäna nåd eller i den tanken, att den kristna rättfärdigheten icke skulle kunna bestå utan sådana former av gudsdyrkan.    
 
Här förebrå oss våra motståndare, att de våra liksom Jovinianus motsätta sig, att man tyglar och späker sitt kött. Men något helt annat kan utrönas av deras skrifter. Ty de har alltid lärt om korset, att de kristna måste tåligt fördraga lidandena. Den sanna, verkliga och icke låtsade späkningen är att prövas i mångfaldiga lidanden och korsfästas med Kristus.    

De lär därjämte, att varje kristen genom lekamlig självtukt eller genom lekamliga övningar och mödor bör så öva sig och skaffa sig ett sådant herravälde över sig själv, att icke överflöd eller sysslolöshet eggar till synd, men icke för att vi genom dessa övningar skulle förtjäna syndernas förlåtelse eller åstadkomma tillfyllestgörelse för synder. Och denna lekamliga självtukt bör den kristne ständigt öva, icke blott på ett fåtal bestämda dagar, såsom Kristus säger: Tagen eder tillvara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap. Vidare: Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta. Och Paulus säger: Jag tuktar min kropp och kuvar den. Med detta ord ådagalägger han tydligt, att skälet till att han tuktar sin kropp, är icke, att han genom denna tukt skall göra sig förtjänt av syndernas förlåtelse, utan att han vill hålla kroppen underdånig och skicklig till andliga ting och till pliktuppfyllelse enligt kallelsen. Därför fördömas icke fastorna i och för sig, utan de människobud, som till fara för samvetet föreskriver bestämda dagar och bestämda slag av föda, som om dylika gärningar var en nödvändig form av gudsdyrkan.    

Hos oss iakttas likväl de flesta hävdvunna kyrkliga bruk, såsom ordningen av läsestyckena i mässan och (de förnämsta) helgdagarna etc., som bidrag till en god kyrklig ordning. Men samtidigt upplyses människorna om att sådan gudsdyrkan icke rättfärdiggör inför Gud och att det icke bör betraktas såsom synd att underlåta dylika ting, om det sker utan anstöt för andra. Denna frihet i fråga om av människor påbjudna religiösa bruk var icke okänd för fäderna. Ty i Österlandet firades påsk på annan tid än i Rom, och då romarna av denna anledning anklagade Österlandet för kyrklig söndring, erinrades de av andra därom, att sådana bruk icke behövde vara lika överallt. Och Ireneus säger: Olika mening om fastan upphäver icke enheten i tro, och i Dist. XII skriver påven Gregorius, att dylik olikhet icke kränker kyrkans enhet. Och i nionde boken av Historia tripartita är sammanförda många exempel på olika religiösa bruk, och där anförs följande ord: Apostlarna åsyftade icke att fastställa högtidsdagar, utan att predika en god vandel och gudsfruktan.  

 

ARTIKEL 27

Om munklöftena


Vad som hos oss läres om munklöftena, förstås bättre, om man erinrar sig, hurudant tillståndet varit i klostren och hur mycket mot kyrkoordningarna stridande som dagligen skedde i själva klostren. På Augustinus' tid var klostren fria brödraskap. Då sedermera tukten överallt upplöstes, införde man (överallt) löftena, för att tukten skulle återställas liksom genom ett tänkt fängelse. Så småningom tillkom utöver löftena många andra regler, som skulle iakttagas. Och i strid mot kyrkoordningarna lades dessa bojor på många före den rätta åldern. Många har av misstag kastats in i detta stånd, i det att de, även om de var tillräckligt gamla, saknade förmåga att rätt bedöma sina krafter. De som blivit fångade i snaran på detta sätt, tvingades att stanna kvar, även om några enligt medgivande i kyrkoordningarna skulle kunnat befriats. Och detta hände till och med oftare i nunnekloster än i munkkloster, ehuru man borde varit mera skonsam mot det svagare könet. Denna stränghet uppväckte före vår tid många rättänkandes ogillande, då de såg unga flickor och ynglingar drivas in i klostren för levebrödets skull och även såg, hur olyckligt detta avlöpte, vilken förargelse det åstadkom och hur samvetena snärjdes därigenom. Det smärtade dem djupt, att kyrkoordningarnas myndighet på en ytterst ödesdiger punkt fullständigt åsidosattes och föraktades. Till dessa olyckliga förhållanden kom ytterligare en uppfattning angående munklöftena, som förr i tiden uppenbarligen ogillats av dem bland munkarna själva, som hade något mera förstånd. Man lärde, att löftena hade samma värde som dopet; man lärde, att syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse inför Gud förtjänades genom detta levnadsstånd. Ja, man tillade ytterligare, att ej blott rättfärdighet inför Gud förtjänades genom munklivet, utan ännu mera, emedan munken höll icke allenast buden, utan även de evangeliska råden.

Så intalade de människor, att avläggandet av munklöfte var långt värdefullare än dopet och att munkliv medförde mera förtjänst, än om man levde som överhetsperson, präst eller dylika, som uppfyllde Guds bud i sin kallelse utan att hänge sig åt någon självvald gudsdyrkan. Intet av detta kan bestridas, ty det framgår klart av deras böcker.

Vad skedde sedan i klostren? Förr i världen var de skolor för den heliga Skrifts studium och andra vetenskaper, vilka är till gagn för kyrkan, och därifrån hämtades präster och biskopar. Nu är det annorlunda. Det är onödigt att omtala välkända ting. Förr syftade det gemensamma livet till förkovran i kunskaper: nu påstår man, att detta levnadsstånd inrättats, för att man därigenom skall förtjäna nåd och rättfärdighet, ja, man förkunnar, att munklivet är fullkomlighetens stånd, och man sätter det vida över alla andra av Gud inrättade levnadsstånd. Detta ha vi framdragit utan alla illvilliga överdrifter, i syfte att man måtte bättre förstå de våras lära om denna sak.    

Om dem, som ingår äktenskap, lär man hos oss för det första, att det är tillåtet för alla, som icke är skickade för celibat, att ingå äktenskap, emedan munklöftena icke kunna upphäva Guds ordning och befallning. Detta är nämligen Guds bud: För att undgå otuktssynder må var man ha sin egen hustru. Och icke blott budet, utan även Guds skapelse och ordning nödgar till äktenskap dem, som ej genom Guds särskilda bistånd äro undantagna härifrån. Det heter ju: Det är icke gott för mannen att vara allena, 1 Mos. 2. Därför syndar icke de, som efterkomma denna Guds befallning och ordning.    

Vad kan framdragas häremot? Man må ställa löftets förbindande kraft aldrig så högt, man kan dock icke komma därhän, att munklöftet upphäver Guds bud. Kyrkoordningarna lär, att varje löfte, som avgives, är till sin giltighet begränsat genom överordnades rätt; så mycket mindre ha då munklöftena giltighet emot Guds bud.

Men om det icke fanns några omständigheter, på grund av vilka man kunde lösas från munklöftena, skulle icke heller påvarna kunna lämna dispens från dem. Ty det är icke tillåtet för människan att upphäva en förpliktelse, som utan förbehåll är grundad på ett absolut gudomligt krav. Men det har varit klokt och riktigt, då de romerska påvarna funnit skäligt att förfara med en viss billighet i fråga om denna förpliktelse. Fördenskull förmäles det, att de ofta löst från munklöftena. Känd är historien om konungen av Aragonien, som kallades tillbaka från klostret. Det finns också exempel från våra dagar.

Varför tala vidare våra motståndare så höga ord om förpliktelsen eller löftets bindande kraft, allt under det att de iakttaga fullständig tystnad om vad som ligger i begreppet löfte: nämligen att det bör avse något, som är möjligt att utföra, det bör vara frivilligt, avgivet utan tvång samt med klar insikt? Men det är icke okänt, hur det förhåller sig med människans förmåga att bevara ständig kyskhet. Och hur många ha avlagt sitt löfte frivilligt, med klar insikt? Helt unga kvinnor och män övertalas att avlägga klosterlöfte, innan de ha ett moget omdöme, ibland t.o.m. tvingas de därtill. Därför är det icke billigt att förfäkta en så sträng uppfattning angående löftenas förbindande kraft, då alla erkänna, att det strider mot själva begreppet löfte, om det avgives utan fri vilja och utan klar insikt.

De flesta kyrkoordningar förklara munklöften, avgivna före uppnådda femton års ålder, för ogiltiga, emedan omdömet före nämnda tid icke anses ha vunnit en sådan utveckling, att man kan bestämma för hela det följande livet. En annan stadga, som tar mera hänsyn till mänsklig svaghet, lägger ytterligare till några år, i det den förbjuder munklöften före uppnådda aderton år. Vilkendera bestämmelsen skall vi följa? De flesta ha giltig förevändning att lämna klostren, emedan flertalet avgivit sina löften före nämnda ålder.

Det är slutligen icke utan vidare klart, att dylika personers äktenskap bör upplösas, även om brytande av löftet kunde klandras. Ty Augustinus säger, att det icke bör upplösas, 27 Quaest. I, cap. Nuptiarum, och han är en betydande auktoritet, även om andra senare haft en annan åsikt.    

Ehuru Guds bud om äktenskapet synes befria de flesta från munklöftena, åberopa de våra även ett annat skäl till att munklöftena icke äro förbindande, nämligen att varje form av gudsdyrkan, som människor utan Guds befallning inrättat och valt ut, för att därigenom förtjäna rättfärdiggörelse och nåd, är ogudaktig, ty Kristus säger ju: Fåfängt dyrkar de mig, eftersom de läror som de förkunnar är människobud. Och Paulus lär överallt, att vi icke skall söka rättfärdighet i kraft, av våra regler och former av gudsdyrkan, som är uttänkta av människor, utan att rättfärdigheten kommer dem till del, som tror, att de för Kristi skull av Gud blir upptagna i nåden.    
Men det är allmänt känt, att munkarna lärt, att deras hopgjorda fromhetsövningar tillfyllestgöra för synderna samt förtjänar nåd och rättfärdiggörelse. Vad innebär detta annat än att förringa och undanskymma Kristi ära och förneka trons rättfärdighet? Härav följer sålunda, att dessa övliga löften varit ogudaktiga former av gudsdyrkan, och att de för den skull äro ogiltiga. Ty ett löfte, som är ogudaktigt och avlagt emot Guds bud, gäller icke; ty, såsom kyrkoordningarna säger, löftet bör ej binda oss till att begå en orättfärdighet.    

Hos Paulus heter det: I haven kommit bort från Kristus, I som vill bli rättfärdiga i kraft av lagen; ni har fallit ur nåden. Således kommer även de, som vill rättfärdiggöras genom munklöften, bort ifrån Kristus och faller ur nåden. Ty även de, som låter löftena vara grund till rättfärdiggörelsen, låter det, varför äran uteslutande tillkommer Kristus, vara ett verk av egna krafter.Och det kan icke förnekas, att munkarna har lärt, att de genom löftena och sina regler rättfärdiggöras och förtjänar syndernas förlåtelse, ja, ha t.o.m. funnit på ännu orimligare ting, de har berömt sig av att kunna överlåta sina gärningar på andra. Om någon i ond avsikt ville göra affär av detta, hur mycket skulle han icke kunna samla ihop härom, som nu munkarna själva blygas över. Än ytterligare har de intalat människorna, att dessa hopgjorda fromhetsövningar skulle vara den kristna fullkomlighetens stånd. Är detta att låta gärningar vara grund till rättfärdiggörelsen? Men det är att ge en ej ringa anstöt i kyrkan att framställa för folket en av människor utan Guds bud uttänkt form av gudsdyrkan samt lära, att dylik gudsdyrkan rättfärdiggör människorna. Ty trons rättfärdighet, vilken man framför allt skall förkunna i kyrkan, fördunklas, då denna underbara änglaandlighet, denna skenfattigdom och skenödmjukhet och detta skencelibat hållas fram för människors ögon.

För övrigt fördunklas Guds bud och den rätta gudsdyrkan, då människor får höra, att endast munkarna befinner sig i fullkomlighetens stånd. Ty den kristna fullkomligheten består i att allvarligt frukta Gud och dock tillika ha en stor tro och för Kristi skull förlita sig på att vi ha en försonad Gud, samt av Gud begära och med visshet förvänta hjälp i allt, som vi skall uträtta enligt vår kallelse, och samtidigt i det yttre samvetsgrant göra goda gärningar och fylla sin kallelse. Häri består den sanna fullkomligheten och den sanna dyrkan av Gud; den består icke i celibat eller tiggeri eller ovårdade kläder. Därför har folket bibragts många ödesdigra åsikter genom detta osanna lovprisande av munklivet. Man hör celibatet prisas omåttligt och lever därför med dåligt samvete i det äkta ståndet. Man hör, att endast tiggarna är fullkomliga, och kan sedan ej utan dåligt samvete behålla sin egendom, ej utan dåligt samvete driva affärer. Man hör, att det är ett evangeliskt råd, att man ej skall hämnas, och följaktligen blir det en del folk, som ej sky att såsom enskilda taga hämnd, ty de höra, att det blott är ett råd, ej ett bud. Andra åter fara ännu mera vilse, i det att de anse, att det inte anstår de kristna att inta några överhetsställningar alls eller bekläda några borgerliga ämbeten. Sådant skall strida mot det evangeliska rådet.

Man kan också läsa om många, som övergivit äktenskapet och sin samhälleliga tjänst och gömt sig i kloster. Detta kallade de att undfly världen och uppsöka ett heligt levnadsstånd  (som mera behagade Gud). Och de såg icke, att Gud skall tjänas i de bud, som han själv givit, och ej i hörsammande av bud , som uttänkts av människor. Det levnadsstånd är gott och fullkomligt, som vilar på Guds bud. Härom är det nödvändigt att upplysa människorna. Och före vår tid förebrår Gerson munkarna deras oriktiga uppfattning om fullkomligheten och betygar, att det på hans tid var något nytt, att munklivet var fullkomlighetens stånd.

Så många ogudaktiga åsikter är förknippade med munklöftena: att de rättfärdiggöra, att den kristna fullkomligheten består i dem, att råden och buden uppfylls genom dem, att de innefattar överloppsgärningar. Då allt detta är oriktigt och grundlöst, blir munklöftena ogiltiga.    



ARTIKEL 28

Om den andliga makten


Det har förr skrivits mycket om biskoparnas makt. Därvid ha somliga olämpligt sammanblandat den andliga och den världsliga makten. Och denna sammanblandning har gett upphov till stora krig och stora uppror, i det påvarna, i kraft av nyckelmakten, icke blott inrättat nya former av gudsdyrkan, och genom att undanta vissa fall från prästernas absolutionsmakt och genom obilliga bannlysningar lagt bördor på samvetena, utan än ytterligare försökt att förfoga över kungakronor samt beröva kejsare deras välden. Dessa försyndelser ha långt tidigare fromma och lärda män i kyrkan klandrat. Därför har de våra, för att vägleda samvetena, tvingats att klargöra skillnaden mellan den andliga makten och den världsliga makten, och lärt, att bådadera på grund av Guds bud skall omfattas med vördnad i Guds namn och visas all heder såsom Guds största välgärningar på jorden. Men de anser, att nyckelmakten eller den biskopliga makten enligt evangeliet betyder befogenheten eller Guds befallning att predika evangelium, förlåta synderna eller binda i synden samt att förvalta sakramenten. Ty med denna befallning sänder Kristus ut apostlarna: Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag ock er. Ta emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna; och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem. Och Mark. 16 heter det: Gå ut och predika evangelium för allt skapat.    
 
Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten, det må ske till många eller till enskilda, efter vars och ens kallelse. Ty genom dessa ting skänks icke lekamliga, utan andliga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv. Dessa gåvor kan man icke få annat än genom Ordets och sakramentens ämbete, såsom Paulus säger: Evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Och psalm 118: Ditt tal behåller mig vid liv. Då så den andliga makten meddelar eviga gåvor och utövas blott genom Ordets ämbete, står den icke i vägen för den världsliga styrelsen, lika litet som konsten att sjunga gör intrång i densamma. Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. Överheten skyddar icke själar, utan kroppar och lekamliga ting mot uppenbara oförrätter och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff. Evangelium skyddar själarna mot ogudaktiga åsikter, mot djävulen och den eviga döden.    
 
Den andliga och den världsliga makten böra fördenskull icke sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten. Den skall icke ge sig in på främmande uppgifter, icke förfoga över kungakronor, icke upphäva överhetens lagar, icke frita från lagstadgad lydnad, icke lägga hinder i vägen för domar, som rör världsliga ordningar eller avtal, icke föreskriva överheten regler angående samhällsskicket, såsom Kristus säger: Mitt rike är icke av denna världen. Eller: Vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder? Paulus säger även i Fil. 3: Vi har vårt medborgarskap i himmelen, i 2 Kor. 10: Våra stridsvapen är nämligen icke av köttslig art; de är tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader etc.    

På detta sätt skiljer de våra, mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuder även, att man skall hålla bådadera i ära och erkänna, att båda är en Guds gåva och välgärning.

Om biskoparna har någon världslig makt, har de den icke *såsom biskopar* i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar eller kejsare för den världsliga förvaltningen av sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.

Då det är fråga om biskoparnas domsrätt, bör man sålunda skilja mellan världslig makt och andlig domsrätt. Ty enligt evangeliet eller, såsom de säger, enligt gudomlig rätt, ha biskoparna såsom biskopar, d.v.s. såsom betrodda med Ordets och sakramentets ämbete, denna domsrätt: att meddela syndernas förlåtelse, (bedöma läran,) förkasta läror, som strida mot evangeliet, och utan mänsklig tvångsmakt, men genom Ordet utesluta från kyrkans gemenskap sådana, vilkas ogudaktighet är allmänt känd. I detta stycke bör församlingarna ovillkorligen och enligt gudomlig rätt visa dem lydnad efter ordet: Den som hör eder, han hör mig.    
 
Men när de lär eller föreskriva något, som strider mot evangeliet, då har församlingarna ett Guds bud, som förbjuder lydnad mot dem, Matt. 7: Tag er tillvara för falska profeter. Gal. 1: Om en ängel från himmelen förkunnar evangelium i strid mot vad vi har förkunnat för eder, så vare han förbannad. 2 Kor. 13: Ty icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi något. Ytterligare: Herren har givit mig myndighet till att uppbygga och icke till att nedbryta. Så föreskriva även kyrkoordningarna, II qu. VIII, cap. Sacerdotes och cap. Oves. Och Augustinus invänder mot Petilianus' brev: Man bör icke instämma med katolska biskopar, om de tilläventyrs misstar sig i någon punkt eller har en mot de kanoniska, heliga skrifterna stridande mening.


Om de har någon annan makt eller domsrätt i avgörande frågor, t.ex. äktenskapsmål eller tiondemål etc., så har de den på grund av mänsklig rätt. Om då biskoparna sviker sin plikt, är furstarna till och med mot sin vilja skyldiga att skipa rätt bland sina undersåtar för bevarande av lugnet. Därjämte avhandlar man, om biskoparna eller prästerna har befogenhet att i kyrkan föreskriva yttre former för gudsdyrkan och utfärda lagar beträffande fasta helgdagar och skilda grader inom det andliga ämbetet etc. De som tillskriver biskoparna en dylik befogenhet, åberopa som stöd: Jag hade ännu mycket att säga eder, men ni kan icke nu bära det. Men när han kommer som är sanningens Ande, då skall han leda er fram till hela sanningen. De åberopa även apostlarnas exempel, då de påbjöd, att man skulle avhålla sig från blod och från köttet av kvävda djur. De åberopar även, att sabbatsfirandet förlades till Herrens dag, i strid, som det synes, mot dekalogen. Inget exempel gör man så stort nummer av som denna förändring av sabbaten. De förfäktar, att kyrkan måste ha den största makten, då den kan lösa från iakttagandet av ett dekalogens bud.

Men om denna fråga lär de våra, att biskoparna icke har makt att föreskriva något mot evangeliet, såsom ovan ådagalagts. Detsamma lär kyrkoordningarna i hela Nionde distinktionen. Det strider även mot Skriften att fastställa kyrkliga bud eller fordra, att vi genom deras efterlevande skulle tillfyllestgöra för våra synder eller förtjäna (nåd och) rättfärdiggörelse. Ty vi kränker den ära, som tillkommer Kristi förtjänst, då vi anser oss genom sådan efterlevnad bli rättfärdiggjorda. Men det är uppenbart, att människobuden på grund av denna uppfattning förökats nästan i det oändliga inom kyrkan, medan däremot läran om trons rättfärdighet undertryckts. Undan för undan har ju allt flera helgdagar inrättats, fastor påbjudits, nya andaktsformer och nya ordnar införts, emedan upphovsmännen till dylika ting ansåg sig därigenom förtjäna nåden. Så utvidgades på sin tid botbestämmelserna, av vilka vi ännu har vissa spår kvar i våra satisfaktioner.

De som uppställa människobud, handlar vidare mot Guds bud, då de låter förhållandet till vissa födoämnen och vissa dagar och dylikt bli synd och betungar kyrkan genom träldom under lagen, som om det bland de kristna för förtjänandet av rättfärdiggörelse behövdes en dylik gudsdyrkan, lik den levitiska, vars ordnande Gud anförtrott åt biskopar och apostlar. Så skriva somliga författare. Och påvarna syns till en del vara vilseledda genom den mosaiska lagens föredöme. Därav kommer sådana bördor, som att det, även om ingen anstöt vållas därigenom, skall vara dödssynd att arbeta med sina händer på helgdagar, att vissa födoämnen fläcka samvetet, att fastor, avsedda ej till naturens betingande, utan till självplågeri, är gärningar, som blidkar Gud, att det är synd att försumma de kanoniska bönetimmarna, att synd av sådan art, att absolution därför förbehållits viss myndighet, icke kan förlåtas utan bemyndigande från den, som uppställt förbehållet. I själva verket är det ju så, att kyrkoordningarna talar om förbehåll beträffande kyrkostraffen, ej beträffande skulden.    

Varifrån har biskoparna rätt att föreskriva församlingarna dessa människobud till att snärja samvetena? Petrus tillåter ju icke, att något ok läggs på lärjungarna. Och Paulus säger, att Herren givit honom myndighet till att uppbygga och icke till att nedbryta. Varför föröka de då antalet synder genom att föreskriva iakttagande av sådana människobud?    

Vi ha ju dock klara utsagor, vilka förbjuder uppställande av sådana människobud för att försona Gud eller såsom nödvändiga till saligheten. Paulus Kol. 2: Låt därför ingen döma er i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat; vidare: Om ni nu har dött med Kristus och kommit ifrån världens makter, varför låten ni då allehanda stadgar läggas på er, liksom levde ni ännu i världen: 'Det skall du icke ta i', 'Det skall du icke smaka', 'Det skall du icke komma vid', och detta när det gäller ting som alla är bestämda till att gå under genom förbrukning – allt till åtlydnad för människobud och människoläror? Visserligen har allt detta namn om sig att vara vishet. Tit. 1: Tillrättavisa dem, så att ... de icke akta på judiska fabler och vad som påbjuds av människor, som vänder sig från sanningen, (förbjuder uttryckligen av människor uppfunna bud). Och Kristus säger i Matt. 15 om dem, som kräver lydnad för människobud: Fråga icke efter dem. De är blinda och blindas ledare. Han ogillar sådana former för gudsdyrkan: Var planta, som min himmelske Fader icke har planterat, skall uppryckas med rötterna.

Om biskoparna har rätt att betunga samvetena med sådana bud, varför förbjuder Skriften så ofta (uppställande av och lyssnande till) människobud? Varför kallas de för onda andars läror? Är det utan någon mening, som den helige Ande varnat härför?    

Det blir sålunda ofrånkomligt, att då föreskrifter, vilka uppställs som nödvändiga eller i syfte att man därmed skall förtjäna rättfärdiggörelse, är oförenliga med evangelium, har icke biskoparna någon rätt att införa dylika former av gudsdyrkan eller kräva dem såsom nödvändiga till saligheten. Ty det är nödvändigt att i kyrkorna bibehålla läran om den kristliga friheten, d.v.s. att träldomen under lagen icke är nödvändig för rättfärdiggörelsen, som det är skrivet i Galaterbrevet: Låten icke något nytt träldomsok läggas på eder. Det är nödvändigt att fasthålla vid det förnämsta stycket i evangelium, nämligen att vinna nåden (utan egen förtjänst) genom tron på Kristus, icke på grund av underkastelse under yttre regler eller på grund av former av gudsdyrkan, som människor inrättat.    

Vad bör man därför anse om söndagen och liknande kyrkliga bruk? Härpå svarar de våra, att biskoparna och prästerna är berättigade att uppställa vissa regler, så att allt sker med ordning i kyrkan, men icke för att vi därigenom skall (förtjäna nåd eller) tillfyllestgöra för våra synder eller samvetena förbindas till lydnad eller anse dem såsom nödvändiga former av gudsdyrkan (och tycka sig synda, då de, utan att vålla anstöt för någon, åsidosätter dem). Så skriver Paulus, att vid sammankomsterna kvinnorna skall hölja sina huvud, att utläggarna skall höras i tur och ordning i kyrkan (etc.).    
 
Sådana föreskrifter bör församlingarna ha för kärlekens och lugnets skull och följa dem i sådan utsträckning att den ene icke blir till anstöt för den andre, utan att allt sker i församlingarna med ordning och utan oro, men icke på ett sådant sätt, att samvetena betungas, i det de hålla dylika ting för nödvändiga till saligheten och anser sig synda, då de underlåter dem utan att bli till anstöt för någon. Ingen skall t.ex. säga, att en kvinna gör något syndigt, om hon går ut med obetäckt huvud, när det icke väcker människors anstöt.

Av sådan art är iakttagandet av söndagen, påskhögtiden, pingsten och liknande helgdagar och religiösa bruk. Ty de som anser, att iakttagandet av söndagen med stöd av kyrkans auktoritet införs såsom något nödvändigt i stället för sabbaten, ha orätt. Skriften har avskaffat sabbaten, icke kyrkan. Ty alla från Moses härstammande former för gudsdyrkan kan underlåtas, sedan evangelium uppenbarats. Emedan det var nödvändigt att fastställa en bestämd dag, så att folket visste, när man skulle samlas till gudstjänst, synes likväl kyrkan för detta ändamål ha avsett söndagen, som tycks ha blivit föredragen just av den anledningen, att människorna så skulle få ett exempel på kristlig frihet och lära sig, att varken iakttagandet av sabbaten eller någon annan dag var nödvändig.

Det finns vidunderliga utredningar om ändringen av lagen, om gudsdyrkans yttre former i den nya lagen, om förändring av sabbaten, som alla ha sin upprinnelse i den falska uppfattningen, att det i kyrkan måste finnas en gudsdyrkan i stil med den levitiska och att Kristus gav apostlarna och biskoparna i uppdrag att uttänka nya former för gudsdyrkan, som skulle vara nödvändiga för frälsningen. Dessa villfarelser vann utbredning i kyrkan, då trons rättfärdighet icke förkunnades tillräckligt klart. Somliga förfäktade tesen, att iakttagandet av söndagen icke grundar sig på gudomlig rätt, men på så gott som gudomlig rätt, och föreskriver, hur mycket man får arbeta på helgdagar. Vad är dylika utredningar annat än snaror för samvetet? Ehuru de försöker att åstadkomma en billig tolkning av de kyrkliga buden, går det dock icke att uppnå verklig billighet, så länge föreställningen om deras nödvändighet finns kvar, och den måste bli kvar, så länge man icke känner till trons rättfärdighet och den kristna friheten.    

Apostlarna befallde de kristna att avhålla sig från blod. Vem följer nu den föreskriften? Likväl syndar icke de, som ej följer den, emedan ej ens själva apostlarna ville betunga samvetena med dylik träldom, utan de uppställde detta förbud till en tid för undvikande av anstöt. Ty vid bedömande av detta dekret måste man hålla i sikte evangeliets oföränderliga syfte.

Nästan inga kyrkoordningar iakttas noggrant, och många kommer varje dag ur bruk även hos dem, som allra ivrigast försvara de kyrkliga buden. Man kan icke heller finna råd för samvetena, om man icke ger billigheten rum, så att vi veta oss iaktta kyrkans bud utan att tillskriva dem nödvändighet och icke kränka samvetet, även om vid efterlevandet av dem någon ändring skulle ske.     

Men biskoparna skulle med lätthet kunna förbli i åtnjutande av den tillbörliga lydnaden, om de icke tvingade till iakttagande av kyrkliga bud, som icke kan följas med gott samvete. Nu påbjuder de celibat och mottar inga som präster, såvida dessa icke svära att icke förkunna evangelii rena lära. Våra kyrkor begär icke, att biskoparna skall återställa endräkten med uppoffring av sin ställning, vilket det dock skulle anstå goda herdar att göra. De begär blott att biskoparna skall lyfta av orättmätiga bördor, som är av nyare datum och införts i strid mot den allmänneliga kyrkans sedvänja. Kanske hade dessa bestämmelser i början några godtagbara skäl för sig, men de passar icke för senare tider. Det är också uppenbart, att somliga av dem införts på grund av olika föreställningar. Därför borde biskoparna visa mildhet och nu lätta på bestämmelserna. Ty en sådan förändring försvagar icke kyrkans enhet. Många människobud har ju med tiden ändrats, såsom själva kyrkoordningarna utvisar. Men om det icke kan utverkas, att sådana föreskrifter upphävs, som icke kan åtlydas utan synd, måste vi följa den apostoliska regeln, vilken säger: Man måste lyda Gud mer än människor.    

Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna. Nu är det icke frågan om att biskoparna skulle avstå från sin myndighet, utan så mycket begäres, att de skall tillåta, att evangelium rent förkunnas, och att de avskaffa några få föreskrifter, som icke kan följas utan synd. Om de icke göra detta, må de själva se till, huru de inför Gud skall stå till svars för att de genom sin oböjlighet blivit orsak till kyrkosöndring.