Edebols hemsida och blogg! 

         ...där jord och himmel möts...

                                               

 

                                                                                               

  

 

                                                            

  

     

 

 

                                                   

 

 

    

 

                                                             

 

 

 

 

       

 

                      

   

TEOLOGI - tre typer av teologi

Något förenklat tänker jag mig tre huvudtyper av teologi.

Den första typen är den reproduktiva och innebär en upprepning och översättning av äldre teologer och teologiska system in i en ny tid. Dogmat reproduceras utan förvanskning i alla sina delar i enlighet med "den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga" (Jud. 3) och i linje med Vincent av Lerins berömda devis:"vad som överallt, alltid och av alla har blivit trott".  Styrkan i den här teologitypen är kontinuitet, tradition, klarhet och precision. Men vad händer när kulturklimatet förändras och nya frågor pockar på svar? Om reproducerandet strävar mot  förtydliganden och nya djup är denna teologityp högst legitim. Om den inte tar hänsyn till förändrade tankefigurer, livsmönster och kulturklimat riskerar den att med tiden svika både den levande Guden och den sårbara människan. De rosor som en gång blommade vissnar då ner. En mycket glädjande trend är det förnyade intresset för kyrkofäderna och fornkyrkan. Men var är mödrarna, hur var relationen till judarna och hur hanterades sexualiteten i den äldre kyrkan? Sådana och liknande frågor måste den här teologitypen ta på allvar om den inte skall kallas hierarkisk, patriarkalisk och kroppsfientlig.

Den andra typen av teologi är den pragmatiska. Ordet är besläktat med lat. pragmaticus som var en statstjänsteman som biträdde med råd och anvisningar. Den här typen av teologi bygger in samtidens "råd och anvisningar", visar lyhördhet för tidens frågor och vågar gå i dialog med nutidsmänniskan i den postmoderna eran. Här gäller Paulusordet att "för att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som stod under lagen...För att vinna dem som är utan lag har jag varit som en som är utan lag..."(1 Kor. 9:20-21). Styrkan är öppenheten, lyhördheten, medvetenheten och koncentrationen på vårt kristna centrum. Svagheten visar sig om kyrkans tro och tradition deformeras och vitala delar av kristen tro skadas p g a klantiga ingrepp. Rosor utan riktiga rötter och tillgång till näring slokar efter en första solskenstid. Den pragmatiska teologitypen är ofta aktivistisk. Grek. pragma betyder mycket riktigt handling. Men den teologiskt motiverade handlingen är mer reaktiv än proaktiv. Frågorna ställs utanför kyrkan som efter en tid kommer med svar som vanligen är de politiskt korrekta. Det är är i själva verket en reaktiv teologi. Den påverkar inte dagordningen utan uppträder i andra, tredje och fjärde hand och motiverar vad andra röster redan framhållit.  Mycket talar för att att Svenska kyrkan som utpräglad folkkyrka bedriver teologi av den här pragmatiska typen.

Den tredje teologitypen är den sakramentala. Den förvaltar det bästa ur de båda nämnda typerna men har en tydlig ecklesiologisk inriktning. Teologi är här inte skolastisk spekulation utan den gudstjänstfirande församlingens grundläggande arbete med att formulera en tro som förbereder och utrustar för doxologi, liturgi, homiletik, själavård, diakoni och all annan pastoral praxis. Sakramental teologi grundar sig i vad Gud gör och ger i sakramenten, dopet och nattvarden. Även Bibeln uppfattas här som helig sakramental skrift och ett nådemedel, genom vilket Gud förmedlar sin vilja och frälsande godhet. Skriften ligger till grund för allt sakramentalt liv i kyrkan. Att teologin beskrivs som sakramental betyder inte att trons mottagande utesluts. Tvärtom, Guds nåd måste alltid tas emot i troende hjärtan. Sakramenten utan tro är och förblir giltiga, men inte nyttiga. En ensidig, ytlig och skenbar sakramentalism utan trons liv, blir med tiden en karikatyr av den här teologitypen. Det visar sig i slokade rosor utan vatten. 

Den här typen av teologi måste bedrivas i nära anslutning till kyrkan som tolknings- och gudstjänstgemenskap. Den får med nödvändighet lokala inslag, uppmuntrar lekmännen, stimulerar till ansvar, blir ekumenisk och mindre hierarkisk och leder människor in i gudstjänsten. Det för inte till en ensidig fideism. Den kan tvärtom diskuteras offentligt men uppdelningen i subjekt och objekt upphör. Den leder inte till sekterism. Den tar tvärtom den allmänkyrkliga traditionen som ett korrektur mot alltför vilda utväxter. Den är kontextuell men samtidigt universell, saklig men öppen, kristologisk och kreativ. Den lever i den livsluft som är kyrkans bön. Den är praxisorienterad och utgår ifrån en syn på lärande och människan som en integrerad helhet. Den räknar med kraften i den heliga Anden, Livgivaren, som alltjämt skapar och sammanhåller kyrkan. Den är helt enkelt sakramental och presenterar och representerar (!) teologi som gudomliga tecken i världen; Tecken som visar på Guds uppenbarelse i tiden och i köttet. Den här teologin får rosorna att leva och överleva. Den har form och struktur men lika mycket färg och doft. Den öppnar för Guds liv pro mundi vita och anknyter till Jesusordet: Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd (Joh. 10:10). Det här sättet att göra teologi förhåller sig konstruktivt till samtidens stora frågor men vidgar frågorna till att omfatta  mer än västerländska perspektiv, postmoderna kategorier och kyrklig provinsialism. Teologi blir här en del i kyrkans andliga livsflöde, ett flöde som bevattnar hela jorden. Ett annat sätt att formulera saken är att ta hjälp av lat. sacer somär besläktat med "sakramental" och betyder helig, helgad. Det handlar till slut om verklighetens sakralisering och helighet som människans mål; att bli en helgad människa. Därför låter vi aposteln avsluta den här lilla översikten: "Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själv och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herres Jesu Kristi ankomst" (1 Tess. 5:23). Lägg märke till att i bibelordet är det Gud själv som agerar och helgar och däri ligger det sakramentala.


 

Kan ett fång rosor förmedla kristen teologi?

Kan dogmat förenas med färg, form, doft och liv?

För mig (Torbjörn) är dessa och liknande livstecken kriterier på en god teologi. Jag försöker förklara saken i texten t.v.

Jag illustrerar texten t.v. med Lutherrosen längst ned i vänsterspalten. Luther tog Augustinerordens Mariaros och förändrade den till en Kristussymbol - den vita Lutherrosen med hjärtat och korset mot den himmelsblå bakgrunden. Slottskyrkan i Wittenberg.