Edebols hemsida och blogg! 

         ...där jord och himmel möts...

                                               

 

                                                                                               

  

 

                                                            

  

     

 

 

                                                   

 

 

    

 

                                                             

 

 

 

 

       

 

                      

   

TRON I TIDEN

Under fliken Mönster i tiden och dess genomgång utkristalliserades tre större frågor, som jag försöker att belysa här.

En fråga handlade om vad kristen trosförmedling och lärjungaträning innebär i en tid av religiös och ideologisk pluralism, där människors preferenser än viktigare än Bibelns sanningar och kyrkans tro? En annan fråga rörde vilken uppgift den lokala kristna församlingen får i höghastighetssamhället, framgångskulturen och det nya digitala världssamfundet? Ännu en fråga mot bakgrund av den moderna livsstilspluralismen är den hur kyrkorna presenterar och konsoliderar en etiskt ansvarig livsstil med omsorg, integritet, trohet och självutgivande kärlek? Dessa frågor berör den kristna trons legitimitet och auktoritet. De aktualiserar den lokala församlingsgemenskapen som en nödvändig social bas för det andliga livet och de efterlyser en tydlig etisk kompass i tidens snårskog.  

Låt oss först påminnas om att vår tid har många likheter med senantiken och de första kristnas tid. Det fanns då som nu en ”besvikelse” över institutionell religion som Olympens gudar och kejsarkulten. Många längtade efter nya alternativ med inre upplysning  som te.x. i mysteriekulterna. Senantiken i Romarrikets större städer var präglade av multietnisk och multireligiös blandkultur. Slaveriet var utbrett. Prostitution, pedofili och polygama och monogama  samlevnadsformer av homo- och heterokaraktär var väl kända. Hellenistisk kultur hade förmedlat Platon och Aristoteles och det fanns i det grekiska Paideia-idealet en mer allmängiltig syn på vad som bör styra mänsklighetens inriktning mot bildning och upplyst integration. Det påminner faktiskt en del om vår egen tids sekularism. De första kristna hade att relatera till liknande utmaningar som vi. Om Nya Testamentets vägledning dög för den förmoderna tidens kristna, så duger den lika bra för oss postmoderna människor. Avståndet är inte så stort som vi ibland inbillar oss.

Om religion och livsåskådning är att likna vid ett enda stort smörgåsbord och vi kan plocka de rätter som kittlar våra preferenser, då finns ingen annan auktoritet än Människan själv. Allt blir en fråga om subjektiva val. Allt blir relativt. Men den kristna kyrkan hävdar att Jesus Kristus kommer med den slutliga uppenbarelsen. Kyrkan är grundad på Kristi gärning och ord och har sitt fortbestånd i den mån den förblir under (inte över) Kristi ord och gärning. Uppenbarelsen är inkarnatorisk och därför historisk. Den är dokumenterad i Bibelns heliga skrifter och representerad i den världsvida kyrkan. Uppenbarelsen gör oavbrutet nedslag i den kristna förkunnelsen i den gudstjänstfirande församlingen. Således är uppenbarelsen socialt förankrad än idag. Uppenbarelsens subjekt ”Jesus Kristus är densamme igår och idag och i evighet” (Hebr.12:8). Detta ger kristendomen legitimitet. Vi börjar således inte med en övertro på intellektuell apologetik. Vi vet att också människans rationalitet är färgad av synden. De klassiska gudsbevisen kan beskrivas som indikatorer, men vore de bindande bevis, så skulle ju världen tro. Så är inte fallet. Kristen apologetik är viktig i vår tid (1 Petr. 3:15), men har en mer förberedande karaktär. Det är först när den moderna människan tvingas ta ställning till Kristi anspråk och bejakar dem som tron uppstår. Tron är här mycket mer än en intellektuell prestation; den innesluter vilja, känslor, orientering, försanthållande och förtröstan och är i grunden Andens verk. Tron kommer av predikan! ”Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord” (Rom. 10:17).

En central tanke i Nya testamentet är att den kristna tron är verklig och måste göras verklig. Jesus Kristus kom i köttet och uppenbarade sig efter uppståndelsen i all sin kroppslighet. Kristi kropp är verklig än idag. Församlingen är som Kristi kropp en reell storhet av fysiska lemmar och medlemmar. Gnostikerna var mer svävande. De tänkte sig det gudomliga som något symboliskt eller som något som tillfälligt trädde fram i Jesu person t.ex. vid dopet i Jordanfloden. Gnostikernas verklighetsuppfattning påminner om New Age rörelsen energiläror och alternativa kroppar. Det finns även likheter med cyper-rymden och fiktiva världar som man kan fly till. Ja, somliga menar att senantikens Gnosticism och vår tids cyberspace drivs av samma ångest inför att verkligen existera och utgör ett enda gigantiskt flyktförsök från själva existensen. Vi går inte så långt. Men vi menar att det inte räcker med att vara uppkopplad på olika nät. Vi behöver vara inkopplade i sociala nätverk och för en kristen är det familj och församling. För många utan familj, kan församlingen fungera som bas i livet. Församlingslivet är söndaglig gudstjänst, men även förbön, undervisning, vardaglig vänskap och emotionellt stöd i livets sårbarhet. Nya testamentet består av ett stort antal brev till församlingar, i vilka troende levde ett liv i gemenskap. Cellkyrkor, husförsamlingar, bönegrupper inom ramen för ett ordnat kyrkoliv, är det praktiska svaret på frågan om den lokala kristna församlingens uppgift i höghastighetssamhället, framgångskulturen och det nya digitala världssamfundet.

                  

Slutligen några ord om efterföljelsen. Det är en sak att evangelisera på torget eller erbjuda stämningsfulla gudstjänster med hög mysfaktor. Det är en annan sak att få människor att tro på och följa Kristi ord och livsmönster. Här krävs en helt annan grad av internalisering och medvetenhet om tron som orientering och etisk kompass.  Jesus samlade och tränade tolv lärjungar. Visst hade han massmöten, men han ägnade mest tid åt sina lärjungar och gav dem råd och undervisning. Han lärde dem bedja och skickade ut dem två och två på praktik. Jesu metod är fortfarande aktuell. Martin Luther såg i sin samtid den stora okunnigheten, även bland prästerna, och han insåg att skall det kristna evangeliet spridas måste det till en genomgripande trosförmedling. År 1529 skrev han mästerverket Lilla katekesen och samma år utgavs också Stora katekesen. I patriarkalisk anda skulle prästen, läraren och husfadern undervisa sina underordnade i samhälle och familj i budorden, trosbekännelsen, Herrens bön, dopet och nattvarden. Det råder idag stor begreppsförvirring och okunnighet. Unga människor står utan kristen vägledning. Media trycker in sekularismens opportuna dogmer i pannan på oss och det kristna ledarskapet sviktar. Vi befinner oss fortfarande på 1520-talet. Vi står inför en jättelik kateketisk utmaning; att ta vara på intresserade sökare och erbjuda Bibelns undervisning och andlig vägledning. På många amerikanska teologiska seminarier där man utbildar präster och pastorer börjar man numera med ämnet Spiritual formation. Här går man igenom trons grunder och lär studenterna elementära saker som att be, att tränga in i bibelordet, att fira gudstjänst och leva ett etiskt ansvarigt helgat kristet liv. Det är det praktiska svaret på frågan om hur kyrkorna hanterar den moderna livsstilspluralismen och hjälper sina medlemmar till en livsstil med omsorg, integritet, trohet och självutgivande kärlek; en livsstil som i flera avseenden går på  kollisionskurs mot tidens trender.