Edebols hemsida och blogg! 

         ...där jord och himmel möts...

                                               

 

                                                                                               

  

 

                                                            

  

     

 

 

                                                   

 

 

    

 

                                                             

 

 

 

 

       

 

                      

   

BETRAKTELSE

VECKAN SOM FÖRÄNDRADE VÄRLDEN 

Palmsöndagen inleder som bekant Stilla veckan. I den veckan har varje dag ett särskilt namn. Vi talar vi om Blåmåndag, Vita tisdagen, Dymmelonsdag, Skärtorsdag, Långfredag, Påskafton och Påskdagen. Stilla veckan utgör den sista veckan i Jesu liv och rymmer liv och död, djupaste sorg och största glädje, svek och trohet, förnekelse och bekännelse, fruktansvärd kamp och underbar seger. Viktiga teman i en människas liv finns med i Stilla veckan och i Jesu lidandeshistoria. 

På Palmsöndagen läser vi om Jesu intåg i Jerusalem (Matt. 21:1-11). Med det intåget började hans vandring till korset. Han red som bekant på en åsna. Åsnan var och är i orienten ett dragdjur som får tåla tung last, stingande sol och många slag. Åsnan är en lidandessymbol. Träskulptören Eva Spångberg, som ägde flera åsnor, brukade berätta om att varje åsna bär på ett kors. Från huvudet längs ryggen löper ett mörkare band och vid manken korsas det av ett annat. Att Jesus satt upp på åsneryggen har stor symbolisk betydelse. Han skulle bära tyngden av korset, stå helt ensam och utelämnad och utstå hugg och slag när han vandrade via Dolorosa, smärtornas väg. Så blev han korsfäst och dog som en brottsling fastän han inget ont hade gjort. Varför måste Jesus dö?   

Skalden Erik Gustaf Geijer har givit oss en tolkningsnyckel som öppnar för en djupare förståelse av innebörden i Jesu död. I psalmen 140 i den Svenska Psalmboken heter det i vers tre: ”Det intet finns, som icke vinns, av kärleken som lider”.  Guds kärlek drev Sonen att för mänskligheten fullborda allt och försona världen med Gud, ja, vinna den tillbaka till Gud. För yngre generationer som läst Narniaserien  av C. S. Lewis går tankarna till lejonet Aslan som frivilligt lade sig ned på stenaltaret och offrade sig för att världen skall leva. Det var Jesu väg den första Stilla veckan och han gick den för oss. Han gick djupt, så djupt att han var i dödsriket och segrade och kunde därefter uppstå.   

Så blev Stilla veckan den vecka som förändrade världen och våra liv. Jesu kors blev försoningens symbol och Jesu grav blev uppståndelsens portal. Syndens skuld är betald och dödens makt är bruten. Långfredag och Påskdag hör nära samman och utgör förutsättningar för världens liv  och vår framtid. I Stilla veckan sjunger vi både i moll och i dur, vi anar både förtvivlan och förtröstan.  

Vi påminns om växlingen från död till liv och med hela den världsvida kyrkan tackar vi honom som inte backade och fegade, utan gick hela vägen till korset för vår frälsning. Gud signe Dig och Din Stilla vecka.

 

 

 

 

 

 

Första söndagen i fastan

Prövningens stund

Mark. 1:12-13

 Evangelisten Markus är ibland mycket summarisk i sin framställning. Jesu frestelser är här kondenserade till två meningar. Vi får veta att Jesus i inledningen av sin verksamhet sattes på prov av Satan. Det skedde i öknen bland vilda djur. Den sterila öknen blev även en symbol för död och fördärv. Här prövades Jesus. Markus låter oss inte veta något om dessa prövningar eller frestelser, men Matteus kan berätta mer i sitt fjärde kapitel. 

Vi kan se frestelsen som en prövning eller ett test. Ger vi efter så försvagas vi. Övervinner vi frestelsen så förstärks vårt andliga och moraliska försvar. Det var Anden som drev Jesus ut i öknen. Där gäller det att bestå i provet. Men samtidigt gäller att vara ödmjuk. Den som menar sig stå, må se till att han inte faller. 

För Jesus gällde provet om han verkligen ville gå Guds väg eller om Satan skulle kunna förmå honom att gå en annan väg. Det handlade om lydnad och trohet och i Hebreerbrevet heter det att han "lärde sig lyda genom att lida och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning" (5:9-10).   

Skolans prov och högskolans tentamina syftar till  kunskapskontroll och konsoliderad kunskap, ett grundlagt vetande som vi sedan kan bygga vidare på. Så är det även i det andliga livet. Ser vi frestelser och prövningar (som ofta är inlindade i varandra) som prov så förstår vi att de har en uppgift. Vi tränas i lydnad och trohet mot Guds ord och vilja. Där lär vi oss att inte leva för oss själva, utan för Kristus själv och Kristus i våra medmänniskor.

Änglar betjänade Jesus efter fyrtio dagar av fasta  och intensiv andlig kamp. Det är många kristnas erfarenhet. Efter ökenkampen kommer nya tider av vila, tillväxt, styrka, vishet och mognad.  

En prövning i livet kan vara en motgång i största allmänhet, men frestelsen känner vi alltid igen på att den syftar till att föra oss bort från den sanna tron och den riktiga kärleken. Det är själafiendens oupphörliga försök för att få oss på fall. Låt oss aldrig glömma att vi som C S Lewis skriver "befinner oss på av fienden ockuperat territorium". Vi står i en andlig kamp.

Låt oss ofta påminna oss om att vi har en mäktig överstepräst som kan känna med oss i våra svagheter. Han har prövats på alla sätt som vi men är utan synd. Inför honom kan vi frimodigt träda fram och "få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp" (Hebr. 4:16). Det är trösterikt. 

Bön: Herre, hjälp oss att som Jesus motstå ondskans alla angrepp. Ikläd oss Guds vapenrustning så att vi kan stå emot frestelser, vinna seger och bestå i provet. I Jesu namn. Amen.

 

 

 

 

Nyåret 2018

Klagovisorna 3:2

En nyårsbetraktelse

Klagovisorna skrevs efter Jerusalems förstöring år 586 f.Kr. Förmodligen var profeten Jeremia författare till boken. Boken kallas på hebreiska Eka, som betyder  "ack, huru" efter de inledande orden. Författaren såg staden ligga i ruiner och hur befolkningen deporterades till Babylonien. Jeremias profettjänst slutade i en enda lång klagosång. Den "gråtande profeten" var uppfylld av sorg och förtvivlan och så kan det ibland vara för oss alla när vi tvingas konstatera att det inte blev som vi hoppades och när våra storstilade visioner blev ruiner. Under ytan finns många djup. Så kan nyårsbubblet dölja hjärtats sorg och fräsande, glittrande nyårsraketer kan överrösta hjärtats klagosång.

Det gamla året fick sitt slut, våra liv ilar fram mot sitt definitiva slut, ja, allting har ett slut och det fyller oss med vemod. Men det finns en storhet som inte har ett slut. Jeremia skrev: "Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig, varje morgon är den ny - stor är din trofasthet". Mitt i alla klagovisor skrev profeten om Guds nåd och trofasthet. Det budskapet gör att vi aldrig behöver förtvivla, det finns trots allt hopp. Vi vågar t.o.m. sjunga lovsång.

Gud överger oss inte. Vi har nog övergivit Gud och vi formulerar våra nyårslöften. Några orkar vi kanske hålla, men de flesta av våra löften förverkligas inte. Med Gud är det annorlunda. Han står vid sitt ord och infriar sina löften och hans person och karaktär är nåd och trofasthet. Vår klagosång förändrar karaktär och blir lovsång.

Någon har sagt att "vår framtid är dold bakom en slöja som vävts av Guds barmhärtiga händer". Ett nytt år ligger framför, vi spekulerar kanske över börsutvecklingar och politiska scenarier. Vi funderar över framtiden och försöker göra oss prognoser och planer. Det är mänskligt. Men egentligen vet vi inte så mycket om vår framtid. Vi anar att vi befinner oss i en allvarlig tid med apokalyptiska förtecken och många skrämmande tecken på att vi närmar oss Kristi återkomst. I det perspektivet blir det än mer angeläget att få Jeremias tillit och räkna med Guds nåd och trofasthet. Vi får ta en dag i sänder och säga: "Herrens nåd är var morgon ny" och lägga våra okända framtid i Guds barmhärtiga händer. 

Jeremia sörjde Jerusalem som låg i ruiner. De skulle dröja 70 innan staden på nytt byggdes upp och folket återvände. Så gick århundraden och staden med Herodes imponerande tempel lades åter i ruiner av den romerska generalen Titus år 70 e.Kr. Så har historien fortsatt och idag är Jerusalem en åtråvärd världsmetropol och juvel. Tänk om detta är en bild av våra liv. Gud bygger upp det som legat i ruiner och han gör det (Dig!) till ett smycke. Det föder lovsång.  

Bön: Gud, du som är av evighet och råder över tidens ström. Tack att du trots tillvarons alla klagovisor följer oss med nåd och barmhärtighet. Du har visat det allra tydligast i det som hände med Jesus Kristus. I hans död och uppståndelse har du övervunnit död och destruktion och möjliggjort liv och framtid för alla som tror. Du kallar oss till förnyad tro och efterföljelse, du lovar oss ny nåd och barmhärtighet och du följer oss med din trofasthet in i en okänd framtid. Hjälp oss att följa dig troget och vad som än sker vila i dina löften. Fyll oss till sist med tacksamhet och lovsång för alla dina under.  Amen.  

 

 

 

 

Julhelgen 2017

Luk. 2:1-20

Jesu födelse

 Jesus föddes in i en värld som vår och hans födelse påminde om ett vanligt gossebarns födelse i antiken i den del av världen som var Betlehem i den romerska provinsen Syrien. Lukas berättar stramt och sakligt om Jesu födelse. Han kom inte som en utomjording eller Alien och landsteg med ett kosmiskt rymdskepp. Det finns ingenting av fantasy eller saga i berättelsen. Tvärtom återges ett jordnära händelseförlopp som inkluderar det stora samtalsämnet på den tiden, Augustus skattskrivning. Ett ungt par av Davidisk härkomst sökte sig tillbaka till ursprungsorten och mantalskrivningsorten Betlehem. Platsen var överfull av migranter och ett stall fick ge plats åt makarna Josef och Maria. Kvinnan var höggravid och skulle till att föda. Att paret genomfört en prestation som färdats 12-13 mil i detta tillstånd är underförstått. Ett barns födelse är väl det mest mänskliga vi kan föreställa oss. Det är värkar och krystningar, svett och blod, gråt och glädje, ja, befrielse när utdrivningsskedet är över och barnet väl har kommit till världen. Det är lycka och tacksamhet över livet som letar sig vidare och släkten som förökas. Allt detta fanns i stallet blandat med odör av fårspillning och doft av hö. Det finns en realism i födelseberättelsen som vi nog har svårt att ta till oss. Vi kanske har blivit allför kliniskt distanserade till den verkliga kamp för livet som utkämpades i Betlehems stall den första julnaten. 

Samtidigt rymmer Lukas berättelse flera tecken på att något enastående ovanligt hade skett. Himlen var mycket nära, ja vi skulle kunna säga att i julnatten snuddade himlen vid jorden. En ängel uppträdde som budbärare och berättade att Messias hade fötts in i världen. En änglakör sjöng Guds lov. De enklaste medborgarna i landet, herdarna, tog först emot julbudskapet och fick en anvisning, ett tecken. De skulle gå in i Betlehem och identifiera ett nyfött lindat barn i en krubba. Kanske inte helt osannolikt med ett nyfött barn, men ett barn som låg i en krubba - det var verkligen otippat. Nu började den stora skattjakten och de fann vad se sökte. De hittade barnet i krubban. Herdarnas reaktion lät inte vänta på sig. De lovade och prisade Gud och alla förundrade sig. Här kom tidernas julklapp  till glädje för hela folket. Frälsaren hade fötts. Det gjorde skillnad. Det förstod alla som läste och hörde julevangeliet. 

Det stora är att julevangeliet gör skillnad för oss än idag. Hur då? Tänk på Viktor Rydbergs dikt Tomten. Tomten grubblar på den stora gåtan - grubbleriet är genomgående i dikten och i våra existentiella frågor: vadan och varthän? Tomten blir en vishetsfigur som ställer frågorna, men får frågorna ett svar? Mänsklig vishet kan inte besvara gåtan - det kan bara Gud. Barnet kom från Gud, var själv Gud och leder oss tillbaka Gud. Vi är skapade av Gud. Han har copyright på oss och vår bestämmelse är att komma tillbaka till Gud. Således besvarar julevangeliet Tomtens gåta. Barnet är förbindelselänken mellan Gud och oss människor. Barnet är nämligen Frälsaren som gjorde vad ingen människa kunde göra eller ens tänka. Vadan? Från Gud. Varthän? Till Gud. Hur? Genom tro på Guds Son. Alltså: Gud blev ett mänskobarn, för att vi skulle bli Guds barn. Det är något att lita på. Det är jul på jorden. 

Bön: Gud, öppna våra ögon så att vi ser undret som sker mitt ibland oss. Du som är av evighet stiger ner i tidens begränsning för att gå oss till mötes i Betlehem. Du stiger ner i varje hjärta som uppriktigt ber. Hjälp oss att i tro gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta. Amen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

AVKOPPLING OCH PÅKOPPLING

Jesus sade till sina lärjungar: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det (Matt. 16:24-25).

Sommartid är för många en tid av avkoppling. Vi njuter av sol och semester, vi bryter stressade livsmönster och pliktfyllda rutiner. Det är naturligtvis nödvändigt och nyttigt för oss. Men kan det finnas en risk att vi också kopplar av från vår kristna tro och glömmer vad som är vårt sanna liv? Kan sommaren bli en andlig nedgångstid? Ja, tyvärr är det nog så. Men Gud tar inte semester och som kristna kan vi aldrig ta semester från vår tro. Tvärtom kan vår avkoppling bli en påkoppling och kraftsamling för nya uppgifter och upptäckter i Guds rike. Det är först och sist att släppa greppet om sitt eget liv och livsprojekt för att låta Jesus leda och lära oss det nya livet. Han lovar att efterföljaren skall finna det.

Dietrich Bonhoeffer skrev i slutet av 1930-talet boken Efterföljelse. Han var trängd av nazisterna, men han påminde kristna i Tyskland om att kristen tro förpliktigar. Vi kan inte utnyttja Guds nåd och göra den billig. Vi måste själva leva i nåden och följa den verklige ledaren, Jesus, in i nöden. Bonhoeffer gjorde det bokstavligen in i döden. Många kristna gör det bokstavlingen som martyrer i vår tid.  

Jesu ord i evangeliet för oss rakt in i den allvarliga livskoden. Att gå i Jesu spår är efterföljelse. Det är att bära ett kors, vissa perioder känns det tungt. Det är att söka Jesu vilja istället för människors välvilja. Det är att formas av Jesu ord istället för samtidens trender. Det kan innebära att man går tvärs emot den massmentalitet som media ger utryck för. 

Många vill rädda sitt liv, renommé och sina monument. I journalistiken heter det: "kill your darlings". Skär bort allt i texten som är onödigt. Det betyder för oss att i livstexten skära bort allt det som inte har bestående värde och som bara kretser kring oss själva. Låt livet kretsa kring Jesus, sök hans vilja och ge honom företräde. Han ger Dig livet. Lita på det det och du blir inte besviken.

Gud välsigne Din sommar med nådens sol och Andens vind. Du får både avkoppling och påkoppling.  

 

 

 

 

VECKAN SOM FÖRÄNDRADE VÄRLDEN 

Palmsöndagen inleder därmed Stilla veckan. I den veckan har varje dag ett särskilt namn. Vi talar vi om Blåmåndag, Vita tisdagen, Dymmelonsdag, Skärtorsdag, Långfredag, Påskafton och Påskdagen. Stilla veckan utgör den sista veckan i Jesu liv och rymmer liv och död, djupaste sorg och största glädje, svek och trohet, förnekelse och bekännelse, fruktansvärd kamp och underbar seger. Viktiga teman i en människas liv finns med i Stilla veckan och i Jesu lidandeshistoria. 

På Palmsöndagen läser vi om Jesu intåg i Jerusalem (Matt. 21:1-11). Med det intåget började hans vandring till korset. Han red som bekant på en åsna. Åsnan var och är i orienten ett dragdjur som får tåla tung last, stingande sol och många slag. Åsnan är en lidandessymbol. Träskulptören Eva Spångberg, som ägde flera åsnor, brukade berätta om att varje åsna bär på ett kors. Från huvudet längs ryggen löper ett mörkare band och vid manken korsas det av ett annat. Att Jesus satt upp på åsneryggen har stor symbolisk betydelse. Han skulle bära tyngden av korset, stå helt ensam och utelämnad och utstå hugg och slag när han vandrade via Dolorosa, smärtornas väg. Så blev han korsfäst och dog som en brottsling fastän han inget ont hade gjort. Varför måste Jesus dö?  

Skalden Erik Gustaf Geijer har givit oss en tolkningsnyckel som öppnar för en djupare förståelse av innebörden i Jesu död. I psalmen 140 i den Svenska Psalmboken heter det i vers tre: ”Det intet finns, som icke vinns, av kärleken som lider”.  Guds kärlek drev Sonen att för mänskligheten fullborda allt och försona världen med Gud, ja, vinna den tillbaka till Gud. För yngre generationer som läst Narniaserien  av C. S. Lewis går tankarna till lejonet Aslan som frivilligt lade sig ned på stenaltaret och offrade sig för att världen skall leva. Det var Jesu väg den första Stilla veckan och han gick den för oss. Han gick djupt, så djupt att han var i dödsriket och segrade och kunde därefter uppstå.  

Så blev Stilla veckan den vecka som förändrade världen och våra liv. Jesu kors blev försoningens symbol och Jesu grav blev uppståndelsens portal. Syndens skuld är betald och dödens makt är bruten. Långfredag och Påskdag hör nära samman och utgör förutsättningar för världens liv  och vår framtid. I Stilla veckan sjunger vi både i moll och i dur, vi anar både förtvivlan och förtröstan. 

Vi påminns om växlingen från död till liv och med hela den världsvida kyrkan tackar vi honom som inte backade och fegade, utan gick hela vägen till korset för vår frälsning. Gud signe Dig och Din Stilla vecka.

 

 

 

 

Nyåret 2015/2016

Välsignelsen

4 Mosebok 6:22-27 

Med dessa ord skall du välsigna Israels folk: Herren välsigne dig och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

I natt vid tolvslaget skrider vi över tröskeln till ett nytt år. Vi kommer därefter att skriva 2016 och för många är övergången till det nya året något magiskt. Men tänker vi efter så fortsätter jorden att rotera kring sin axel, vågorna på Skagerack fortsätter att slå mot den Bohusländska kusten och solen går upp den första januari så som, den brukar göra. Men vi markerar nyåret - en del gör det med smällar och fyrverkerier, och vi alla funderar en stund över tidens ström och livets gång - dagar läggs till dagar och blir år… 

På nationell nivå levererar tidningar och TV-kanaler krönikor över det gamla året. Vi gör återblickar på det politiska året,  det skakiga parlamentariska läget,  Islamiska Statens blodbesudlade framfart, Syrienkriget, mycket stora flyktingströmmar, flyktingförläggningar i lågor, viseringar vid landets gränser, ökat våld i det svenska samhället, skakande terrordåd i världen och fler tiggare i våra städer och tätorter. 2015 har varit ett oroligt år i världen och även i Sverige. Vi ser tillbaka på året 2015. 

På det personliga planet minns vi stunder av lycka men också dagar av motgång. Somliga av oss har kämpat med sjukdom och handikapp och hoppas kanske att hälsan skall stabiliseras det nya året. Andra av oss har tvingats säga farväl till släkt och vänner och vi önskar att sorgens sår skall läkas. En del av oss förknippar 2015 med framgång och glädje- det har gått bra för barn och barnbarn, kanske har släkten utökats eller så minns vi med tacksamhet semestern tillsammans eller en resa som kändes uppfriskande.  

Det som varit har varit och det måste vi acceptera på gott och ont. Nu blickar vi framåt: Något har sagt att framtiden är täckt av en slöja som vävts av Guds barmhärtiga händer. Vi vet ingenting av vad 2016 rymmer, men vi hoppas och ber att Han som varit med oss intill denna nyårsafton, skall vara med ännu ett år. I den text jag läste får vi ett mäktigt nyårslöfte. Våra mänskliga nyårslöften kan som bekant vara svåra att uppfylla, men Gud står vid sitt ord och löfte.  

Vi får räkna med Guds hjälp även år 2016. Vi är barn av stoft, tid, svaghet och begränsning, men julbudskapet har lärt oss att Gud blivit människa och delat våra öden. Gud har i sig upptagit vår mänsklighet. Den människa som förtror sig åt Gud, kan räkna med Guds beskydd, ledning, och hjälp.  

Vi har som sed att avsluta varje gudstjänst med den aronitiska välsignelsen. Det var den treledade välönskan som Aron och prästerna i det gamla Israel skulle läsa över folket. Hade folket väl valt välsignelsens väg istället för förbannelsens väg, så kunde de räkna med Guds välsignelse. 

Om vi tänker oss en orientalisk stamhövning i gammal tid så hade han stor makt. Om han behagade vända ansiktet till någon så betydde det välgång. Det påminner om makten hos de romerska kejsarna, tummen upp eller tummen ned. 

det var en fråga om liv och död. Det är bakgrunden till uttryckssättet att Herren vänder sitt ansikte till oss och låter det lysa på oss och slutligen ger oss sin frid schalom. Israels Gud är Nya testamentets Gud, Jesu Kristi Gud och Fader och kom ihåg hur det var när Jesus for till himmelen och gjorde sin tronbestigning: Det heter i Lukasevangeliets 24:e kapitel att "han lyfte sina händer  och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes till  himmelen". Det var samma Jesu händer som styrkte och helade trasiga människor i Galileen, Det var samma Jesu händer som genomborrade på korset. Det var samma Jesu händer som gjorde så mycket gott bland människor. Samma händer är utsträckta över oss och välsignar oss. Den Herre vi bekänner är Jesus Kristus och vi får leva under hans välsignande händer. Det är beskydd, förlåtelse och frid. Det får vi av Gud som en gåva - en gåva som genomströmmar hela vårt liv. Martin Luther säger att "välsignelsen är inte blott och bart en ordvälsignelse, där en människa önskar någon annan människa något gott. Nej, det är en välsignelse i handling, som förvisso ger och medför det som orden säger. Denna välsignelse bär kraften i sig, så att de andliga gåvorna meddelas som något verkligt och närvarande där tron finns".  

Den som lägger sin lilla mänskohand i Gud starka hand kan vara trygg, vad som än sker. Vi lever som kristna under Herrens välsignande händer. Där kan ingenting skada vår själ.  Tider kommer, värderingar förändras, människor byter position och sviktar, politiska maktsystem skrotas, och nya stjärnor tänds på tidens himmel. Men det som i grunden betyder något är att få leva sitt liv under Guds välsignelse.   Ett Välsignat Gott Nytt År önskar vi Dig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Julen 2015

Jesu födelse

Luk. 2:1-20 

Många av oss har i dagarna knäckt en och annan julnöt. Vi vill åt kärnan inte sant. Vi äter inte skalet utan kasserar det. Men kärnan är dyrbar. Så är det med julen. Det gäller att komma fram till kärnan. Denna helg firar vi med hela den världsvida kyrkan, hundratals miljoner människor på jordens yta, Jesu födelse och det är kärnan i julens högtid och ämnet för denna andakt. 

JESUS FÖDDES IN I VÅR VÄRLD OCH VERKLIGHET 

Ibland gör vi Jesu födelse så sagolik att vi får svårt att förstå att Jesus föddes in i en värld som vår. Kejsar Augustus hade beordrat en folkräkning och syftet var att få kontroll på befolkningen för att kunna utkräva mer skatt. Känner vi inte igen temat skatter och skatteavdrag? Småfolket kämpade under den romerska övermaktens grepp. Allmogen i Galileen hade svårt att få bröd för dagen. Idag lever en miljard människor under svältgränsen och får kämpa för att överleva. Vi i väst har uppnått ett välstånd som gör att vi kan fira jul med överflöd av mat, dryck och klappar. Men så är det inte för alla på jordens yta. Tänk bara på alla de flyktingar som kommit till vårt land. Mycket tyder på att Josef och Maria hörde till småfolket i Nasaret i Galileen. Josef var Davidsättling och Maria var en from ung kvinna enligt traditionen. De färdades den tretton mil långa vägen upp till Davids stad Betlehem i Judeen. Det var en mödosam resa. Maria var höggravid. Kanske var det så att alla i Nasaret inte ville förstå Guds underfulla handlande med Maria. Ryktena gick och resan till Betlehem kom  ganska lägligt för Josef. Det var packat med folk i den lilla staden. Det fanns ingen plats för Guds Son. Där i stallet i Mjölkgrottan föddes Jesus som ett judiskt gossebarn. Han togs om hand som vilket barn som helst. Omständigheterna var mycket enkla, så enkla att gossen fick ligga i djurens krubba. Alltsammans ägde rum inom gränserna för den tidens supermakt, Romarriket. Riket var indelat i provinser och Jesu födelse ägde rum i Juda, i provinsen Syrien, vilket delvis motsvarar våra dagars Syrien med ett blodigt inbördeskrig. Syrien var även på den tiden en orolig provins med upplopp och protester.  Jesus föddes alltså i värld som vår - en värld av fattigdom, förtryck, krig och hopplöshet - men även med längtan, tro, arbetssamhet och hopp om bättre tider. Det var den värld som Jesus föddes in i.   

JESUS KOM FRÅN GUDS VÄRLD OCH VERKLIGHET

Födelseberättelsen är full av tecken på Guds särskilda närvaro. De enkla herdarna fick se änglar och höra julbudskapet att en frälsare fötts in i världen. De fick där på herdarnas äng höra änglasång. Himlen var nära. Himlen var öppen.  Om vi människor någonting skall veta om Gud måste han själv uppenbara sig. Det var vad som hände den första julnatten. Längst ned på den tidens samhällsskala fanns herdarna. De fick först höra julevangeliet och de fick uppgiften att identifiera barnet och kontrollera att allt var så som ängeln sagt till dem. Allt var så som ängeln hade sagt. När de kom in i stallet fann de mycket riktigt ett nyfött barn som låg lindat i en krubba. Det var tecknet. De kunde själva kontrollera och bekräfta och de blev glada och lovsjöng Gud. Herdarna förstod att någonting historiskt hade skett och med den bibelkunskap som de flesta på den tiden hade kände de troligtvis till Jesajaprofetian om Barnet som skulle födas och föra in fredsriket. "Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste". Herdarna anade nog att det var något särskilt med detta barn. Han var och är Guds Son av evighet den förstfödde före allt skapat, den osynlige Gudens avbild. Han var och är den andra personen i den heliga Treenigheten, som nu blev kött och kom in carnis, dvs tog mänsklig gestalt.  

Gud trädde alltså själv in i den värld han skapat och upprätthållit i årtusenden. Han trädde in ibland oss som ett litet barn som växte och gick på dammet från våra vägar och såg stjärnorna ur vårt perspektiv. Här möter vi en Gud som handlar helt annorlunda. Gud kommer underifrån, inte uppifrån. Gud kommer till oss som liten, inte stor. Gud gör sig själv beroende och sårbar, inte oberoende och osårbar. När vi ser Jesusbarnet i krubban ser vi Gud utlämnat i vår värld och ännu mer utlämnad blev han på korset. Men just detta visar att Gud vill ha med oss att göra. Gud går in i vårt mänskliga liv och kämpar vår kamp för att slutligen segra och vinna oss tillbaka till sig. 

GUD FÖDDES SOM ETT MÄNSKOBARN FÖR ATT VI SKULLE FÖDAS TILL GUDS BARN  

Svaret på frågan om varför Gud lät sig födas som ett människobarn kan formuleras på olika sätt. Flera kyrkofäder sammanfattade den bibliska innebörden i Jesu födelse så att ’Gud blev ett mänskobarn för att vi skulle bli Guds barn’. Detta är julens stora glädje och den glädje för allt folket som ängeln förkunnade. Vi som förlorat vår tro och tillit och många gånger blivit hårda och kalla i vår moderna självupptagenhet. Till oss kommer julevangeliet: Vi kan och vi får bli Guds barn tack vare detta gossebarn. Löftet lyder: "Åt alla dem som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn". Det var alltså för mig och för dig som Gud kom till oss som ett barn.  

När Martin Luther utlägger Julevangeliet framhåller han orden: Pro nobis "För er" i ängelns ord. "Idag har en frälsare fötts åt er". Jesus var sann människa och sann Gud och som gudsmänniska är Han den alldeles unike Frälsaren. Han kom inte till änglar, inte till helgon och inte till religiösa fantomer. Han kom till syndare som vi alla med fel och brister.  

Finns det några snälla barn här? Vi känner igen frågan och vill nog både som barn och vuxna svara ja. Finns det några stygga barn här? Tyvärr måste vi nog alla svara att även den stygga tendensen finns i oss. Vi måste nog svara ja även på den frågan. Därmed har vi kommit fram till allas vårt behov av en Frälsare. Denne Frälsare föddes bland oss, för oss och med oss. Han vill denna juledag födas i oss var och en. När Guds Ande tänder trons ljus i hjärtat och när det får lysa och värma, så brukar vi säga att Jesus föds i oss och om Kristus föddes i Betlehem men inte föds i oss genom tron, så saknas något viktigt. Men ditt hjärta kan bli den krubba i vilken Kristus vilar. Han är Din Frälsare och det blir din stora julglädje. Du får räkna med hans förlåtelse och förnyelse. Tre råd: (1) Gå åtsidan och läs Lukas evangelium, (2) Kom med i våra gudstjänster och sjung julens psalmer (3) Ta emot nattvardens bröd och vin som bekräftelse på ditt barnaskap. Gud välsigne Din jul! 

Bön: Du Herre Jesus hör min röst, gör dig en krubba i mitt bröst, Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Amen. 

Tredje söndagen i Advent

Den 13 december 2015

Bana väg för Herren

Matt. 11: 12-19 

Det finns i tiden mycket som fördystrar vår utsikt. Vi behöver hopp och vi behöver ett hopp som är förankrat i något större än oss själva. I söndagens episteltext (2 Petrusbrevet 1:19-21) står om Guds profeter att de drivna av helig ande har talat ord från Gud. Profeterna hade insikt i Guds vilja och kunde med auktoritet uttala orden: ”så säger Herren”. De påminner oss om att Guds ord är någonting annat än mänskliga spekulationer. Det är ingivet av den helige Ande och har därför en inneboende kraft. Det profetiska ordet ger oss hopp.

En viktig profet var Johannes Döparen. Det är honom vi möter på den tredje adventssöndagen. Johannes är en stor gestalt i de ortodoxa och katolska kristna traditionerna och har kommit att få ökad betydelse även bland oss protestanter. Han var den siste i raden av Gamla testamentets profeter och han banade väg för Herren. Före honom var det mesta förutsägelser, men efter honom blev allting uppfyllelse. Johannes beskrivs i evangelierna som en bohemisk profet som med sin reformrörelse förberedde Messias ankomst. Han var en Elia redivivus. Han kom ju i profeten Elias ande och kraft.  

Johannes Döparen har ett särskilt budskap till oss. Vi behöver nämligen profeter som pekar på Jesus, banar väg för en ny framtid och talar hoppets ord. Under den gångna hösten har det varit mörkt på tidens himmel. Vi har påmints om mycket mänskligt lidande. Vi har bevittnat krigets fasor, långa flyktingströmmar och terrordåd. Tidvis har vi känt det som att vi lever i apokalypsens scenarier. Vi har frågat om vi befinner oss i den yttersta tiden och om det finns hopp för mänskligheten. Svaret på dessa frågor är Ja. Det finns hopp för mänskligheten. I episteltexten heter det att profetorden ger oss ljus ”tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan”. Morgonstjärnan syftar som bekant på planeten Venus som syns bäst i solnedgången och soluppgången. Den kallas därför både för aftonstjärnan och morgonstjärnan. Här i textorden kallas den för morgonstjärnan. I Uppenbarelseboken 22:16 kallas Jesus ”den strålande morgonstjärnan”. Guds ord ger oss ljus och hopp om en ny dag. 

Efter tidens natt och nöd, kommer Guds nya dag med ljus och hopp. Morgonstjärnan var Betlehemsstjärnan. Guds nya dag för mänskligheten kom med Jesu födelse i Betlehem den första julen. Han är vår och världens Frälsare.  Så väntar vi vid tidens slut Kristi andra ankomst och hoppas på den dag då Gud skall göra allting nytt. Det profetiska perspektivet hjälper oss både att se mot evigheten med hoppfull blick och att se hoppfullt på det som sker i tiden. Människors hjälpsamhet i svåra tider, ansvaret för vår hela skapelsen och världsmissionen är tre hoppfulla tecken i tiden.  

Martin Luther lär har sagt att ”även om världen går under i morgon, planterar jag mitt äppelträd idag”. Orden ger uttryck för tilliten till Gud. Vi får leva i hoppet om att Guds infriar sina löften. Han sviker inte. Människan spår, men Gud rår och det ger oss hopp.

Bön: Tack Gud för dina tjänare profeterna som ger oss hoppets ord. Tack för den störste av alla tjänare, Jesus Kristus som är vårt och världens hopp. Amen.

 

 

 

 

Första söndagen i Advent

Den 29 november 2015

Ett nådens år

Matt. 21:1-9

Jesu intåg i Jerusalem blev en fullskalig kungahyllning. Som konung David en gång red in på en mulåsna kom Jesuskungen och mottog folkets Hosiannarop och hyllningar. Palmkvistar och klädesplagg kantade, ja, fyllde hans väg. Alltsammans beskrivs som uppfyllelsen av Sakarjas profetia, som inleds med orden :"Se, din konung kommer till dig". Vi ser framför oss en konung i ett rike som är annorlunda. Inga trupper, inga stridshingstar, sköldar eller spjut, men lärjungar, sång och palmblad. Jesus är verkligen konung, men hans rike skiljer sig från romarriket och alla andra jordiska riken. "Hans välde är evigt, och hans rike skall aldrig gå under" (Dan. 7:14). Om detta rike sjunger vi i en psalm vi ofta förknippar med adventstiden: "Jesus från Nasaret går här fram, än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid. Himmelriket är nära".(Sv.ps. 39).

Det rike som Jesus kommer med är alltså trons gemenskap. Det är förlåtna och befriade människor som erfar Jesu nyskapande kraft i sin liv och kan andas frid. Det riket växer sig allt starkare i vår tid och kommer att bestå när allt annat förgår. Vi möter det riket i många av de kristna syrianer som kommer till vårt land, vi möter det bland de muslimer som i hemlighet kommer till tro på Isa (Jesus) och vi ser det bland trötta svenska som lämnar ytlighetens kultur och söker sig tillbaka till trons källflöden. Må detta rike komma till oss rikt och stort ännu ett kyrkoår.

Bön: Nådens Gud, du som kommer till din kyrka, uppväck med din kraft våra hjärtan, så att vi med glädje kommer Kristus till mötes och hälsar honom som vår konung. I Jesu namn, amen.

 

 

Domsöndagen

Den 22 november 2015

Kristi återkomst

Matt. 25:31-46

Några uttolkare av domsscenen hävdar att vi alla har inslag av både svarta får och ljusa getter. Människan rymmer både ont och gott och mot det har vi väl inte något att invända? Domen skulle mot den bakgrunden tolkas som en rening och inte som ett särskiljande.

Men läser vi Jesu ord så står där om två sidor, om får och getter, om vänster och höger, om de som går bort och de som går hem, om de som såg Jesu behov i de minsta bröderna och om de som ingenting såg. Det torde vara svårt att förneka domsöndagens allvar. Vi kladdar inte på en målning av Rembrandt. Vi låter Jesu ord stå i sin stränghet och mildhet. 

Gud både kan och skall döma världen. Han var människa i Jesus Kristus. Han vet allt om det mänskliga livet och förstår vår situation med hänsyn till arv, miljö och livsvillkor och han gör det som ingen annan. Därför kan han vara både rättfärdig och barmhärtig. Egentligen är det ju så att Kristus tagit vår dom i sin kropp på korsets träd. Att tro på Kristus är att få räkna med Guds nåd och förlåtelse. Men det är ingen billig nåd. Den är dyrbar. 

Observera att det var inte mirakler eller remarkabla gärningar som Jesu sanna lärjungar utför. Det var trons kärlek i ett glas vatten, ett besök, klädesplagg eller ett mål mat. Det är ett vardagsliv i tro och kärlek, men mycket enkelt. Inga braskade rubriker, ingen hjältegloria. De rättfärdiga hade inte ens tänkt tanken. De glömde sig själva, men hjälpte Jesu minsta bröder och systrar, de svaga och utsatta. 

Herre, hjälp oss att följa Dig i sann tro och verklig kärlek. Låt oss se Dig i våra minsta bröder och systrar och hjälpa dem. När vår tid är ute och Din tid är inne, gör då med oss vad du lovat oss i tro. Frikänn oss och fräls oss till ett evigt liv. Amen.

 

 

 

 

Matt. 25:14-30

Liknelsen om punden eller talenterna påminner oss om de gåvor och resurser vi fått som lån och som vi skulle bruka i Guds och medmänniskans tjänst. Vår grundläggande kallelse är att vara förvaltare vår stund på jorden. Vi skulle vara "goda förvaltare" så som dagens tema säger oss. Vad innebär det då att förvalta? Tre saker.

För det första innebär det att förstå att som Per Lagerkvist skriver i en dikt: "Allt är givet människan som lån. Allt är givet henne ovanfrån". Du kan ingenting ta med dig dit du går. Vi skall en gång lämna allt. I Jobs bok heter det att "tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi lämna världen". Vi är alltså inte ägare av våra blandade tillgångar. Vi är endast förvaltare och vi skall göra räkenskap en dag för vår förvaltning inför levande Gud.

För det andra innebär förvalta att förmera. Mannen som fått en talent tyckte att det var nog att behålla värdet av en enda talent. Så han grävde ned det. Det var ju en säker deposition, men helt utan mervärde. Förvalta är att förmera! En predikant som enbart återger texten har varken förkunnat Ordet eller förvaltat evangeliet. Texten skall tillämpas in i människors olika livssituationer och bli till liv. Det kan ge intryck av texttrohet att bara resitera den, men det kan faktiskt vara ett svek mot Ordets Herre, att beröva församlingen en verklig utläggning av texten. Ett person som fått sångens gåva kan kanske hålla underbara badrumskonserter för sin egen glädje. Men gåvan skall ju brukas så att fler får glädje av den. Andra måste få höra sången. Förvalta är att förmera! Våra hem är inte ämnade att vara bunkers för den egen familjelycka. När dörren öppnas för fler i kristen gästfrihet, kan hemmet bli en plats där fler kan få känna sig hemma. 

För det tredje är förvalta en fråga om förtroende. De som fått tio och fem talenter hade förtroende för Herren. De kunde förstå hans intentioner. Mannen med en enda talent var rädd för sin herre. Ja, så står det. kanske var det så att rädslan låste honom, förlamade honom och förtog alla initiativ. Förtroende stimulerar kreativitet och initiativ. Så är det med den levande tron. Den söker Herrens vilja och verkställer den.

Bön: Herre, gör oss till goda förvaltare, så att vi inte förfelar meningen med livet, utan lever våra liv med din vilja för ögonen. Amen.

 

 

6 Söndagen efter Trefaldighet

Den 12 Juli 2015

Efterföljelse

Matt. 5:20-26

Jesus förvängtar sig mer av sina lärjungar än samtidens skriftlärda och fariseerna. Ändå var dessa grupper högt respekterade för sin fromhet och laglydnad. Men Jesus genomskådade deras fromma fasad. Han såg de moraliska hårklyverierna, den dubbla standarden och svagheterna under ytan. Jesu lärjungar måste visa en högre rättfärdighet och söka fullkomlighet, såsom den himmelske Fadern är fullkomlig. Så säger han i sin Bergspredikan. Jesus sänker alltså inte standarden. Han tvärtom skärper den och radikaliserar förståelsen av lagen. Det handlar inte endast om en yttre respekt för budordet, som t.ex. att inte dräpa. Jesus går till roten av det onda, till vreden eller aggressiviteten. Den kan mycket väl finnas under en leende yta och den känns.

Nu vill inte Jesus forma oss till aggressionshämmade efterföljare. Ibland kan vreden vara nödvändig, men den måste kontrolleras och vändas i mildhet och försonlighet. Vi måste som Jesu lärjungar alltid stå reda att försonas med vår motpart. Vi bör vända den andra kinden till, gå den andra milen och tolka och tyda allt till det bästa som Martin Luther skriver i sin katekes. Vi bör söka friden och trakta efter den.

Betyder det här att vi bör lägga ned all rättsskipning i en naiv tro på människans goda strävanden? Nej, i det samhälleliga livet skall lag och rätt råda. Domstolar skall döma oskyldig och skyldig och utmäta straff.

Jesus undervisar oss om lärjungalivet. Här är vi skyldiga att följa Mästare och i kyrka och församling visa Jesu sinnelag. Det gör stor skillnad.

Bön: Herre, uppfyll oss med din kärlek, så att hårdheten ger vika och mildheten träder fram i allt vårt ummgänmge med människor. Hjälp oss att i vardagslivet följa dig. Amen.

Midsommardagen

Den 20 juni 2015

Skapelsen

Johannes 1: 1-5

Den svenska försommaren är en förgård till paradiset. När vi ser den frodiga grönskan, tusen nyanser av grönt, känner sommarbrisen och tar in alla sommarängens dofter, då blir vi ibland rörda till tårar. På Midsommardagen firar vi skapelsens storhet och skönhet. Men vi håller samman skapelsen med Skaparen. Skapelsen är ingen mekanik skild från sin konstruktör. I skapelsen ser vi Guds godhet och vishet.

För några dagar sedan kom frågan: "Fanns Jesus med vid världens skapelse och skapade Jesus världen?" Vi uttrycker oss vanligen så att Gud skapade världen. Men vi tror att Gud är treenig och att den andra personen i Gudomen fanns av evighet. "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud". Orden i Johannesprologen tillhör det mest majestätiska som skrivits i Bibeln. Ordet i begynnelsen syftar på den andra Gudomspersonen och det var han som trädde in i historien som Jesus av Nasaret. Jesus var ordet som blev kött. "Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av det som finns till".

Ibland talar och tänker vi i två steg. Först skapade Gud Fadern världen och sedan återlöste Sonen Jesus världen. Skapelsen hör till den naturliga gudskunskapen och återlösningen hör till det som Gud uppenbarar genom tron. När vi läser Romarbrevet 1:19-21 kan man få det intrycket. Men det står ingenting i Bibeln om två steg.  Mycket tyder på att alla människor har en "naturlig" kunskap om Gud som skapare, men alla erkänner inte Gud bakom skapelsens storhet och skönhet. I vår del av världen verkar fler tro på slumpen än på Skaparen, även om de flesta känner en förundran inför Skapelsens storhet och vishet.

Det är först med tron som skapelsen öppnar sig och vi förstår att Ordet frambragte alltsammans. Själva irrar vi i mörker trots allt tal om förnuft och upplysning. Men "ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det". Det ljuset kom med Ordet och med Ordets ljus kommer vår tacksamhet för skapelsen och vår lovsång till Skaparen.

Bön: Gud, vi tackar dig för rymdens väldighet och för jordens skönhet, för havens majestät och bergens ro. Vi tackar dig för all din godhet mot oss människor i skapelsens ändamåls-enlighet. Mest av allt tackar vi dig för Ordet som blev människa i Jesus Kristus och att Du som vår Skapare därigenom visade oss Ditt rätta ansikte. Amen.

 

Heliga Trefaldighets Dag

Den 31 maj 2015

Gud - Fader, Son och Ande

Matt. 11:25-27

I evangeliet prisar Jesus Guds fördolda råd ("så har du bestämt") och Guds uppenbarade nåd. Evangeliet är fördolt för de visa och lärda som utgår ifrån vad människor kan prestera. Men evangeliet uppenbaras för alla som känner sin brist och vill ta emot Guds nåd. Jesus går så långt att han menar att bäbisar har större förutsättningar än världens superhjärnor att bepripa. "För dem som är som barn" är kanske en alltför vag översättning. Nepioi i grundtexten betyder spädbarn, alltså bäbisar. Dessa har bättre förutsättningar att komma in i Guds rike än "snillen som spekulerar". Evangeliet om Guds oförskyllda nåd är från början till slut gåva och en gåva tar man emot i tillit. Det nyfödda barnet kan det. Spädbarnets existens ligger i detta att det i tillit tar emot näring, värme och omsorg.  I den koptiska kyrkan bär biskoparna små mössor som påminner om bäbismössor. De bär inte mitror och sådana ståtliga huvudbonader. Motiveringen är utryckligen hämtad från evangeliet. De skall alltid påminnas om att vara "som barn".

Så fortsätter evangeliet med enheten mellan Fadern och Sonen och det är naturligtvis Andens eviga enhet och så har vi i texten en antydan om  den heliga Treenigheten. På söndag firar vi denna eviga gemenskap och därav namnet Heliga Trefaldighets Dag. På söndag lovsjunger vi med hela kyrkan på jorden och i himmelen Guds treenighet. Låt oss vara med i den lovsången som går genom tiden och som ljuder i evigheten. "Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen" (Rom.11:36).

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig helige Gud tillhör all ära. Amen.

 

Söndagen före pingst

Den 17 maj 2015

Joh. 15:26 - 16:4

Hjälparen kommer

Vi befinner oss i kyrkoåret i tiden mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingsten. I sitt avskedstal undervisade Jesus om Parakleten, Hjälparen, som skulle komma när han lämnade lärjungarna. Hjälparen var och är den helige Ande. Lärjungarna då  som nu behöver mycket hjälp. Vi är hjälplösa i vår kristendom utan den helige Ande. Men redan från dopet finns Hjälparen med oss och redan från den första kristna pingstdagen verkar Anden i kyrkan. 

Som doften av hägg och syrén vittnar om att sommaren är nära och att häg- och syrénträd finns i närheten, så vittar Anden om att Jesus är nära. Allt vad Anden gör leder till Kristus. När en förkunnare talar mer om Jesus än sig själv, då verkar Guds Ande. 

I evangeliet målas en bild av den förföljda kyrkan. "Den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud". Det är vad vi ser i vår egen tid. Aldrig tidigare har kristna i världen förföljts så som i vår egen tid. Islamiska Staten tror sig tjäna Gud genom att likvidera kristna. Förföljda kristna behöver hjälp. Vi behöver Andens särskilda hjälp för att vara uthålliga i vår kristna tro och inte komma på fall, att inte bli bittra och cyniska i vår tro, utan bevara kärleken, att inte resignera och bli likgiltiga i vår tro, utan bevara hängivenheten. Allt detta och mycket mer gör och ger den helige Ande.

Därför ber vi: Kom helige Ande pånytt till oss kristna och till din våra församlingar. Giv oss en helig vår av förnyad tro och kärlek. I Jesu namn. Amen.

 

Bönsöndagen

Den 10 maj 2015

Bönen

Luk. 18:1-18

Jesus framställer en liknelse för att undervisa om en aspekt av bönen. Änkan i liknelsen uppvaktade domaren i staden mitt i natten. Hon talade ihärdigt och uthålligt för sin sak och domaren gav henne rätt till slut. Skulle Gud vara sämre än en världslig domare som vill bli av med en envis klient? "Skulle han låta dem vänta?" Nej, verkligen inte. "Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt". 

Återigen ser vi en kvinna som föredöme och en änka. Det är värt att notera. Änkor i det gamla Israel var mycket utsatta. När behovens söner och döttrar ihärtigt ber till Gud, så kommer Gud att ställa sig på de utsattas sida och ge bönesvar. Gud hör de nödställdas rop. Ytterst sett handlar det om att kvinnan visade uthållig tro. "Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?"

Den kristna trons andning är bönen. Bönen är att stå i ständig dialog med levande Gud. Alltså är tron bönens andedräkt och bönen trons dialog.

Bönens värld är större än vi anar. Här finns miljoner olika behov och ännu fler gudomliga resurser. Det vet alla bedjare.

Bön: Tack Gud för bönens rika gåva och möjlighet. Hör våra böner, våra syndabekännelser, våra tackböner, våra förböner och ta emot vår tillbedjan. I Jesu namn, Amen.

 

Femte söndagen i påsktiden

Den 3 maj 2015

Att växa i tro

Joh. 16:5-11

Jesus talar om Hjälparen, den helige Ande. Växandet i tro är den helige andes verk. Lika lite som vi själva styr vår kroppsliga utveckling från spädbarn till vuxna, lika lite styr vi över den andliga utvecklingen. Allt beror på Hjälparen.

Det är tre saker som Hjälparen låter oss växa i. Det är inte endast världen som behöver hjälp med det. Även lärjungen behöver fördjupas i sin förståelse av det kristna livet.

Det första är synden, att vi faktiskt bär på en grundskada och att synden i grunden är vår ovilja och oförmåga att tro och lita på Kristus. Vi letar hela tiden efter halmstrån i oss själva-offer, moral, gärningar, idealitet och mera sådant som göder vår religiösa självkänsla, men som inte duger som frälsningsgrund. Det är endast Jesu försonande död som gäller för oss inför Fadern.

Det andra är rättfärdigheten. Jesus gick till Fadern. Det betyder att han uppstod och så småningom återgick till Gud i sin himmesfärd. Gud bekände sig till Sonens gärning på korset genom att låta honom uppstå och segra. Gud visade att Jesus var rättfärdig och det är grunden för vår rättfärdighet. All annan rättfärdighet är derivativ, d.v.s. beroende av Kristi rättfärdighet.

Det tredje Jesus talar om är domen, ty "denna världens härskare är dömd". Jesus övervann i sin död och uppståndelse det ondas makt. Kampen fortgår och ondskan åstadkommer stor skada, men djävulen makt är beskuren. Den avgörande segern är vunnen och därför sjunger Kristi kyrka hoppets sång.

Synden, rättfärdigheten och domen är tre tunga teologiska begrepp. Hjälparen vill få oss att djupna i vår förståelse av den kristna tron. Risken är annars  att vi dras med i ytlighetens virvlar. De kallas framgångsteologi och härlighetsteologi och är bara gamla varianter på klassisk gärningslära. 

Det är Jesus gärning som är det unika i vår kristna tro och Hjälparen gör detta klart för oss.

Bön: Gud, sänd oss Hjälparen, din Ande och led oss in i trons förståelse och fördolda liv med Kristus och vidare ut i kärlekens tjänst. Amen.

 

Fjärde söndagen i påsktiden

Den 26 april 2015

Vägen till livet

Joh. 16: 16-22

Jesus höll sitt avskedstal. Några av lärjungasrna hade svårt att förstå vad han menade med talet "om en kort tid...". Han skulle "gå till Fadern" och han gjorde det genom sin död. För lärjungarna skulle den tiden bli en sorgens tid och det var vad de fick erfara vid Jesu kors.   Men samtidigt lät han lärjungarna förstå att han skulle återse dem. Han uppstod och visade sig för dem och han lovade att vid sin återkomst återse dem. "Jag skall se er igen, och då skall ni glädjas ochn ingen skall ta er glädje ifrån er". Förmodligen syftar Jesus på det korta perspektivet, "en kort tid" och talar om sin uppståndelse. Men kanske antyder han också ett längre perspektiv och tiden fram till hans återkomst i härlighet. 

Vägen till livet går ofta genom död. Så var det för Jesus och så är det med våren. Efter vinter, tjäle och död, kommer vårens eld och glöd. Vägen till livet är inte spikrak - vi tvingas gå genom tisel och törne, genom sorg och förtvivlan. Men en Jesu lärjunge har löfte om att komma rätt och komma hem. Det följer en morgon på mörkaste natt och det kommer vändningar i våra liv som vi inte anat. Då skall vi glädjas och ingen skall ta glädjen ifrån oss. De orden gäller i tidens fickor men framför allt i evigheten hos Gud.

Bön: Gud, för oss på din väg genom världens blandade landskap till det mål du har satt för vår vandring. Tack att Jesus, vår store följeslagare går med oss. Amen.

 

 

 

Påskdagen 

Den 5 april 2015

Kristus är uppstånden!

Joh.20:1-18

Det är mycket rörelse i påskens evangelium. Först kom Maria från Magdala ut till graven. Förmodligen gick hon med tunga steg i sorgen för att fullgöra det som återstod av balsameringen. Men stenen för graven var borta. Hon gick till lärjungarna och berättade nyheten särskilt för Petrus och Johannes.

Därefter kom ännu en rörelse i texten. Lärjungarna sprang till graven som vore det en kapplöpning om att först få veta om det verkligen var så som Maria sade. De lutade sig in och såg att linnebindlarna låg där och att graven var tom. Lärjungarna gick sedan hem igen, förmodligen förvirrade av alla blandade sinnesintryck.

Maria stod ensam och grät utanför graven. Hon trodde sig tala med trädgårdsvakten, men insåg senare att det var Jesus själv. Jesus nämnde hennes namn Maria och hon lystrade. Så fick Maria uppdraget att gå till lärjungarna och berätta om Jesu uppståndelse och uppstigande in i Guds verklighet.

Så kom den sista rörelsen i texten. Maria "gick då till lärjungarna" och berättade om det hon sett och hört. Vilket uppdrag! Nu var nog stegen fasta med tillförsikt.

Uppståndelsens evangelium är fullt av steg, raska steg, långsamma steg. Steg på väg mot det nya livet i tro. Steg på väg mot det eviga livet i hopp. Steg på väg mot givande livet i kärlek. Det uppståndelselivet kallar oss den levande Herren till.

Bön: Tack Herre at du förnyar världen med det liv som aldrig dör. Tack att du förnyar din kyrka med uppståndelse, tro och kraft. Tack att du fyller oss med glädje och liv och förnyar oss till kärlekens tjänst i världen. I Jesu namn. Amen.

 

 

Palmsöndagen

Den 29 mars 2015

Vägen till korset

Joh. 12:1-16

Texten består av två hyllningar till Jesus. Först är det Lasarus syster Maria som i tacksamhet och kärlek till Jesus smörjer Jesu fötter med dyrbar nardusbalsam. 300 gram motsvarade en hel årslön. Varje droppe var dyrbar och Maria visar att hon anar storheten i Jesu person. Hon ger Jesus en kungahyllning. Han var ju 'den smorde', som betyder Messias. Ibland förstår kärleken mer än förnuftet. För Judas och andra var alltsammans ett enda slöseri med medel som kunde ha skänkts till de fattiga.  För Maria var det en rättmätig hyllning och Jesus tar henne i försvar och menar att smörjningen förberedde hans begravning en vecka senare. Kanske var det så att Maria förstod att Jesus måste på korsets väg.

Den andra hyllningen var under intågit i Jerusalem. Jesus uppfyllde Sakarjas profetia och kom på en åsnas rygg. Folket tog palmkvistar och ropade Hosianna till Israels konung. Hela intåget hade messianska övertoner och Jesus hedrades som den kommande Messiaskonungen, "han som kommer".

Så hyllades Jesus på två sätt, individuellt och kollektivt som konungen. På Palmsöndagen sjöng man hyllningssånger, men senare i Stilla veckan sjöng man nidvisor. Han blev krönt med en krona av törnen, hans kungamantel blev blodig och som sanningens och kärlekens konung blev han korsfäst. Det var hans väg till den grymmaste av avrättningar, korsfästelsen. Varför?  För att sona vår synd, för att segra över döden, för att övervinna djävulen. Synden, döden och djävulen är alltjämt det triumverat som fördystrar tillvaron, men som i grunden har övervunnits av Jesus. Så firar vi Palmsöndag i tron och  hoppet att en dag bortom tid och rum stå där med segerns palm i händerna i evig tacksamhet och lovsång (Upp. 7:9).

Herre Jesus Kristus, vi tackar dig för att du valde korsets väg för vår skulle. Vi lovsjunger dig och jublar med hela din kyrka på jorden och i himmelen för att du blev världens Frälsare. Vi ber att du också blir våra personlige Frälsare. Amen.

 

Jungfru Marie Bebådelsedag

Den 22 mars 2015

Guds mäktiga verk

Luk.1:26-38

Vari ligger Marias storhet? Varför räknas hon som den störste bland kyrkans helgon? Hur kom det sig att Gud valde just den här unga flickan i Nasaret och ingen annan?

Storheten finns i hennes litenhet. Hon vågade lita på Guds Ande. Hon ställde sig till förfogande och visade tro och lydnad. Hon blev "Herrens tjänarinna" och fick erfara vad inga andra får erfara-att i ett unikt uppdrag bli Herrens moder. 

Ibland frågar vi med Maria: "Hur skall detta ske"? Vi står inför något till synes omöjligt. Vi ser ingen utväg. Vi vet inte hur en önskad förändring ska ske. Vi längtar efter förnyelse men känner oss som torra pinnar. Vi frågar bara hur, hur hur?

Svaret kommer som Andens stilla vind eller ibland som Andens kraftfulla vind. Vi börjar tro på Guds makt och möjligheter och känner att ängelns ord är Guds ord: "Ty ingenting är omöjligt för Gud".

Låt oss inte glömma att "kraften fullkomnas i vår svaghet"(2 Kor.12:). Maria var en svag människa som fick erfara Guds kraft och som blev ett stort föredöme för oss. Även vi kan i vår svaghet få erfara Guds kraft till förnyelse och förändring. 

Men tillbaka till grundfrågan: Vari ligger Marias storhet? Den ligger i "den Högstes Son, han som också fick namnet Jesus-Frälsaren. Hans rike skall alsdrig ta slut. För Jesu skull kan vi ingå i detta rike. I Gamla testamentet var det två personer som bar namnet Jesus eller Jeshoua med betydelsen "Herren frälsar". Det var först folkledaren Josua som förde folket in i det förlovade landet (Jos.1:10-11). Det var sedan översteprästen Josua som omtalas i profeten Sakarja (Sak.3:8). Jesus är både vår folkledare och vår överstepräst. Han sonar vår synd och för oss till hemlandet. Det är hans eviga rike. Amen.

Bön: Herre, tack för Marias tro och lydnad. Hjälp oss att följa henne i samma tro på och lydnad för vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Amen.

 

 

 

Midfastosöndagen

Den 15 mars 2015

Livets bröd

Joh. 6:1-15

Berättelsen om det stora brödundret har i århundraden fashinerat läsare. Hur var det möjligt att fem kornbröd och två fiskar kunde räcka till så många hungriga magar? Hur kunde det bli tolv korgar med överblivet bröd? Frågorna är flera och svaren har inte uteblivit. Några har menat att när folket såg pojken med sin matsäck, greps de av kärlek och tog fram sina matsäckar och delade med sig till varandra. Den här förklaringen är rörande, men saknar helt stöd i texten. Jesus utförde här ett märkligt tecken och folket kunde bevittna ett mäktigt brödunder, så mäktigt att de ville göra Jesus till brödkung. 

Med det stora brödundret som bakgrund skulle Jesus säga: "Jag är livets bröd". Visst lär vi oss av texten betydelsen av bordsbön (Jesus tackade Gud) och Guds omsorg för vårt dagliga bröd och våra vardagsbehov. Men tecknet i brödundret ligger i sanningen om Jesus som Livets bröd. Det finns En som kan stilla vår hungrande tomhet. Han är livets bröd.

Bön: Tack Gud för mat på bordet som ger kroppen styrka. Tack för nattvardsbrödet som ger själen kraft. Tack för Jesusbrödet som ger oss syndernas förlåtelse och andlig förnyelse. Amen.

 

Tredje söndagen i fastan

Den 8 mars 2015

Kampen mot ondskan

Luk. 11:14-26

Evangeliet handlar om andarnas kamp. Jesus blev anklagad för att driva ut onda andar med hjälp av de onda andarnas furste. Men om så var fallet skulle det ju 
i Beelsebuls rike råda inbördeskrig. Antagandet är inte rimligt menar Jesus. Om det däremot är så att Jesus utövar sina kraftgärningar med "Guds finger", d.v.s. med Guds hjälp och kraft - då har Beelsebul sin överman och då är det rimligt att anta att Guds rike faktiskt har kommit i Jesu person. Det är vad Jesus säger. Guds rike är här och därför uppstår andarnas kamp. Den onda makten reagerar kraftigt och Jesus får ta både  onödig och orättvis kritik. Jesus kom för att besegra den onda makten. Jesus var den som övermannade Beelsebul och tog alla vapnen ifrån honom. När Jesus i Johannesevangeliet 12:31 säger: "Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas", så syftar han på hur han genom sin död och uppståndelse besegrar ondskans härskare. Det avgörande slaget är vunnet, men ännu fortgår kampen. Som när de allierade landsteg i Normandie den 6 juni 1944 och avgjorde striden, men kampen ändå fortsatte fram till krigsslutet.

Så säger Jesus något om allvarlet i andarnas kamp. När en oren ande lämnar en plågad människa och denne inte står under Kristi och korsets beskydd, återvänder den med sju andar till och slutet blir för den människan värre än början. I vår tid breder orenheten ut sig helt oförblommerat och det är inte ovanligt att det som på ytan kan framstå som "städat och snyggt" kan bli ett tillhåll för all slags orenhet. Därför är det viktigt att be den sjunde bönen: "fräls oss från ondo" eller "fräls oss från den onde". "Ja, hämta nu styrka hos Herren, av han oerhörda kraft" (Ef. 6:10).

Bön: O Gud, du som har all makt i himlen och på jorden, hör våra böner och var vårt beskydd, så att vi, frälsta från mörkrets välde, kan vandra som ljusets barn. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

 

 

 

Första söndagen i fastan

Den 22 feruari 2015

Matt. 4:1-11

Prövningens stund

Efter dopet i Jordan drevs Jesus ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. Jesus utsattes för tre prov. Det första kom efter efter 40 dagars fasta. Jesus var utmattad och hungrig. Då inbjöd djävulen till ett brödmirakel. Jesus skulle längre fram förvandla fem bröd och två fiskar så att det räckte för mer än 5000 människor. Men han avvisade här djävulen med Guds ord i  Femte Moseboken. Vi lever inte endast av bröd, utan av allt som utgår ur Guds mun. 

Det andra provet gällde Gudstilliten, att inte utmana Gud i dumdristighet och kasta sig nedför tempelmuren och räkna med änglavakt. Återigen svarade Jesus med ord ur Femte Moseboken om att inte sätta Herren Gud på prov.

Det tredje provet gällde världsherraväldet. Jesus skulle ju säga: "Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden", men först efter det att han lidit och dött för världens synder. Jesus vägrade att tillbedja djävulen. Med ord ur Femte Moseboken svarade han att endast Herren Gud skall vi tillbe.

Djävulen lockade med makt, mirakler och världsherravälde för att få Jesus att gå en annan väg än frälsningens väg. Jesus genomskådade alltsammans, var lydig Gud och hans ord och höll fast vid sitt uppdrag. Änglar betjänade honom. Alltså:Först lydnad och lojalitet-sedan seger och belöning. Aldrig tvärtom!

Därför att Jesus har prövats på alla sätt som vi, men utan synd, kan han hjälpa den som frestas. Till Jesus som själv segrande för vår skull, får vi komma med våra misslyckanden och få förbarmande och nåd (Hebr. 4:16).

Bön: Tack Herre Jesus Kristus att du segrade i provets stund och att du möter oss med nåd och barmhärtighet för att hjälpa oss i vår livskamp och troskamp. Amen.

 

 

 

Fastlagssöndagen

Den 15 februari 2015

Luk. 18: 31-43

Kärlekens väg

I år sammanfaller Valentins dag med Fastlagssöndagen och temat 'kärlekens väg', sånär som på en enda dag. De båda dagarna ligger sida vid sida. Fastlagssöndagen lyfter fram den gudomliga kärleken och därför redovisar Jesus för lärjungarna att han måste lida, dö och uppstå. "Allt som profeterna har skrivit om Mäniskosonen skall gå i uppfyllelse". Men lärjungarna begrep ingenting. De kunde inte tänka sig en lidande Messias.  De anade inte vid denna tidpunkt att deras Jesus var världens Frälsare som måste genomlida soningsdöden. En för alla. Jesus för världen. "Vad han menade var fördolt för dem och de kunde inte förstå vad han sade".

Så kommer Jesus och lärjungarna till Jeriko. En blind man ropar på Davids son. Folket tystar ner honom, men han fortsätter att ropa på hjälp. Jesus stannade. Två underbara ord. Jesus stannar när andra går förbi. Jesus lyssnar när andra tystar ned. Jesus frågar: "Vad vill du att jag skall göra för dig?". Så frågar en god läkare. Svaret på frågan är nyckeln till hela evangeliet. "Herre, gör så att jag kan se igen". Mannen blev botad. Han följde med Jesus och prisade Gud. Han blev helad också på ett djupare plan. Han började se och förstå vad lärjungarna inte kunde se. "Öppnade ögon, Herre mig giv". Orden ingår i Lina Sandells psalm nummer 45 i den svenska psalmboken. Att verkligen se och förstå att Jesus led och dog i vårt ställe - det är det stora undret.

Bön: Gud, som genom Kristus har försonat världen med dig själv, låt din goda vilja bli synlig för oss. Ge oss kraft att tro på Kristus och med honom gå lidandets och kärlekens väg". Amen.

 

Kyndelsmässodagen

Den 8 februari 2015

Luk. 2:22-40

Uppenbarelsens ljus

Den här söndagen kallas även för Jungfru Marie kyrkogångsdag. Maria och Josef besökte ju inte en kyrka, utan Jerusalems tempel. Jesu jordiska föräldrar fullgjorde vad Mose lag påbjöd efter födelsen av den förstfödde. De kom til Jerusalems tempel för att offra. Av deras offer förstår vi att de tillhörde de fattiga i landet. De valde att offra duvor istället för ett helt lamm. Där i en av templets förgårdar möter de den gamle Symeon. Han hade länge väntat på Israels tröst, Messias. Det var Gud Ande som ledde Symeon till templet och till mötet med den heliga familjen. Symeon såg vad inte många andra såg den gången. Det lilla barnet som Symeon tog i sin famn för att välsigna, var inte vilket barn som helst. Han var Messias. Symeon fick skåda "ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna". Frälsningstiden hade nu kommit och Guds frälsning var inte begränsad till judafolket, utan kom även hedningarna, d.v.s. alla andra folk till del. 

Så blev den här dagen ett möte med Kristusbarnet och därmed blev stunden i templet en kyrkogång. Varje kyrkobesök är ju per definition ett möte med kyrkans Herre, Jesus Kristus. Den här dagen blev även en passande avslutning på jultiden. Vi påminns om det stora ljuset, världens ljus, som kommit ibland oss och som upplyser vårt mörker. Syndens mörker upplyses av förlåtelsens ljus, dödens mörker upplyses av livets ljus och sorgens mörker upplyses av tröstens ljus. Behöver vi inte alla dessa ljuslågor?

Bön: Gud, vår Fader, vi tackar dig dör Jesus Kristus som är din härlighets återsken. Öppna våra ögon och sinnen så att vi med Symeon ser och förstår vem Jesus verkligen är. Amen.

 

Septuagesima

Den 1 februari 2015

Matt. 20:1-16

Nåd och tjänst

Vingårdens ägare hade bråttom. Han ville få arbetet utfört. Så är det fortfarande när man skördar vinet. Varje timma är dyrbar. Så är det med Guds rike. Det gäller att använda tiden väl. Vingårdens ägare lejde folk vid dagens början, vid tredje, sjätte, nionde och elfte timman. Han kom överens om lönen med sina anställda. På den tiden var det vanligt med  s.k. daglönare som hoppade in i arbetslivets toppar. 

Så led arbetsdagen mot sitt slut. Det var tid för löneutbetalning. Det visade sig att vingårdens ägare gav samma lön, oavsett om arbetarna tjänstgjort en eller tolv timmar. Det kan tyckas orättvist, men vingårdens ägare höll löftet till sina anställda. Han gav dem vad de kommit överens om. En denar. Några protesterade. Men ser vi med onda ögon på att han var god? Hade inte vingårdens ägare rätt att betala lönen på det sätt han gjorde? Vad vill då Jesus lära oss? 

Vår tid, våra kroppar, vår energi och tjänst är ju alltsammans Skaparens gåvor. Han har dessutom utrustat oss var och en med sina nådegåvor. Vi är skyldiga att använda dem i Guds tjänst. Vi kan inte löneförhandla med den Gud som ger oss allting gratis. Vi kan tacka och tjäna och veta att han står vid sitt ord och ger oss den slutliga lönen i himmelriket. Men vi inräknar allt. Även kraft till tjänst, oförtjänt livslycka, nära varma relationer, hälsa och att bli till välsignelse för andra är lön i sig. Så slösande rikt handlar Gud med oss och vad är väl slutligen större än att få tjäna en stund på jorden och bidrsa till något mycket större än vad vi kan föreställa oss?

Bön: Herre, låt oss få tjäna dig i ödmjuk sann och kärlek ren och därefter få gå in i det eviga livets lycka. Amen.

 

 

Andra söndagen efter Trettondedagen

Den 18 januari 2015

Joh. 2:1-11

Livets källa

Tänk så snöpligt! På självaste bröllopsfesten tog vinet slut. Jesu mor, som tydligen kände ett ansvar för vett och etikett, kom till Jesus. Hon upplyste om sakläget och sade "de har inget vin".

Nu är vinet mer än dryck. Det är en symbol för fest, glädje och för Guds frälsning. Jesus svarade med orden: "Min stund har inte kommit än". Timmarna gick. Kanske blev gästerna alltmer dystra. Inget vin!

De sex krukorna med vatten som stod i husets förråd representerar den gamla tiden-förberedelsens tid. När Jesus förvandlar vatten till vin är det mer ett tecken än ett mirakel. Det handlar om mycket mer än mat och dryck. Det handlar om att visa på Guds härlighet och att förmedla att uppfyllelsens tid är inne. Jesus kom med det nya vinet-Guds härliga frälsning. Den var så konkret att brudparet i Kana fick bokstavligen smaka den. Skapelse och frälsning, nåd och natur hör samman när Gud uppenbarar sin härlighet. Så gjorde Jesus det första av sina tecken i Kana i Galileen. Jesus räddade festen och glädjen kunde fortsätta. Jesus är med andra ord livets källa.

Bön: Livets Gud, för oss till brunnar med levande vatten och var för oss en källa somger liv i överflöd. Amen.

 

 

 

 

Första söndagen efter Trettondedagen

Den 11 januari 2015

Matt. 3:13-17

Jesu dop

Johannes ville hindra Jesus från att genomgå "sinnesändringens dop". Jesus behövde ingen sinnesändring, inget Johannesdop. Han var ju utan synd (Hebr.4:15). Ändå insisterade Jesus på att bli döpt av Johannes. Varför? 

1. Jesu dop var ett invigningsdop. Jesu messianska gärning inleddes med dopet i Jordan. Dopet var hans vigning till sin unika tjänst och det var direkt efter dopet som han frestades av djävulen.

2. Jesu dop var ett solidaritetsdop. Han gjorde det som skulle göras. Han ställde sig på vår sida och för att vi skulle kunna stå på Guds sida. Jesus lät sig döpas i vårt smutsiga vatten. Han blev alltså gjord till synd-Hur då? "Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli ett med Guds rättfärdighet" (2 Kor. 5:23).

3. Jesu dop var ett bekräftelsedop. Hela Treenigheten var med: Faderns bekräftande ord "min älskade Son, min utvalde", Andens duva som sänktes ned över Sonen och Sonen själv. Jesus blev bekräftad som den som Gud har utvalt att bli världens frälsare.

Vårt kristna dop är inte ett Johannesdop, utan en sakramental handling där Gud handlar. Men dessa tre grundtankar gäller också vårt kristna dop. Det är en vigning till tjänst för Gud. Det är mer än en solidaritetshandling, en lydnadhandling. Det är att få motta frälsningens gåva. Det är en bekräftelse på att vi är Guds älskade söner och döttrar, att vi är Guds barn. Så visst finns där en klar parallellitet, även om vårt kristna dop omfattar hela Treenighetens handlande.

Bön: Treenige Gud, som genom den helige Ande bekräftade Jesu uppdrag, låt också oss höra din röst och ta emot din kallelse. I jesu namn. Amen.  

 

Söndagen efter Nyår

Den 4 januari 2015

Luk. 2: 42-52

Guds hus

Evangeliet skildrar Jesu besök i Jerusalems tempel vid tolv års ålder. Det var förmodligen ett förberedande besök inför den akt som varje trettonåring genomgår och som heter Bar Mitza eller Bat Mitzwa för flickor. Tonåringen blir då "förbundets son" eller "förbundets dotter". Festen som omtalas var förmodligen den judiska påsken - en av de tre största vallfartshögtiderna. Josef och Maria återvände hem i tron att pojken Jesus var med i sällskapet. Men Jesus hade stannat kvar i staden. Efter tre dagars letande fann föräldrarna tolvåringen i templet. Jesus lyssnade och ställde frågor. Han deltog i de skriftlärdas penetrerande samtal utifrån Skriftens ord och "alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav". Jesus gav uttryck för sitt självmedvetande när han svarade sina föräldrar att de inte behövde leta efter honom: "Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?" Redan som tolvåring, ja redan som nyfödd i Betlehems stall befann sig Jesus i en unik relation till Fadern. Jesu närhet till Fadern var inte uttryck för en pubertetsrevolt, utan för hans väsensenhet med Fadern. Han var Sonen och för hans jordiska föräldrar måste det ha varit omtumlande och de hade svårt att förstå sonens gåtfulla svar.

Mellan Jesu besök i Jerusalems tempel och hans offentliga framträdande är en period av arton år. Den perioden brukar kallas "de tysta åren" och många har försökt att fylla ut det informationsgapet. Flera apokryfiska skrifter och s.k. barndomsevangelier rymmer otaliga spekulationer över vad Jesus gjorde under dessa år. Men bibelordet är återhållsamt. De notiser vi har i evangeliet anger en positiv utveckling och familjelojalitet. Jesus följde med hem till Nasaret och var sina föräldrar lydig "i allt". Han utvecklades godartat, blev visare  och "vann Guds och människors välbehag". Jesus förberedde sig helt enkelt för sin unika uppgift. Som människa utvecklades han socialt och andligt och det står inte i motsatsförhållande till att han var Guds Son. Han var ju både Gud och människa.

Bön: Gud, tack för att vi de gångna helgerna fått samlas i ditt hus och mötas omkring Jesusgestaltet. Låt din Son Jesus få tala till oss och styrka oss varje gång vi samlas i ditt hus. Amen.

 

Julhelgen 2014

Luk. 2:1-20

Jesu födelse

Jesus föddes in i en värld som vår och hans födelse påminde om ett vanligt gossebarns födelse i antiken i den del av världen som var Betlehem i den romerska provinsen Syrien. Lukas berättar stramt och sakligt om Jesu födelse. Han kom inte som en utomjording eller Alien och landsteg med ett kosmiskt rymdskepp. Det finns ingenting av fantasy eller saga i berättelsen. Tvärtom återges ett jordnära och kargt händelseförlopp som inkluderar det stora samtalsämnet på den tiden, Augustus skattskrivning. Ett ungt par av Davidisk härkomst sökte sig tillbaka till ursprungsorten och mantalskrivningsorten Betlehem. Platsen var överfull av migranter och ett stall fick ge plats åt makarna Josef och Maria. Kvinnan var höggravid och skulle till att föda. Att paret genomfört en prestation som färdats 12-13 mil i detta tillstånd är underförstått. Ett barns födelse är väl det mest mänskliga vi kan föreställa oss. Det är värkar och krystningar, svett och blod, gråt och glädje, ja, befrielse när utdrivningsskedet är över och barnet väl har kommit till världen. Det är lycka och tacksamhet över livet som letar sig vidare och släkten som förökas. Allt detta fanns i stallet blandat med odör av fårspillning och doft av hö. Det finns en realism i födelseberättelsen som vi nog har svårt att ta till oss. Vi kanske har blivit allför kliniskt distanserade till den verkliga kamp för livet som utkämpades i Betlehems stall den första julnaten.

Samtidigt rymmer Lukas berättelse flera tecken på att något enastående ovanligt hade skett. Himlen var mycket nära, ja vi skulle kunna säga att i julnatten snuddade himlen vid jorden. En ängel uppträdde som budbärare och berättade att Messias hade fötts in i världen. En änglakör sjöng Guds lov. De enklaste medborgarna i landet, herdarna, tog först emot julbudskapet och fick en anvisning, ett tecken. De skulle gå in i Betlehem och identifiera ett nyfött lindat barn i en krubba. Kanske inte helt osannolikt med ett nyfött barn, men ett barn som låg i en krubba - det var verkligen otippat. Nu började den stora skattjakten och de fann vad se sökte. De hittade barnet i krubban. Herdarnas reaktion lät inte vänta på sig. De lovade och prisade Gud och alla förundrade sig. Här kom tidernas julklapp  till glädje för hela folket. Frälsaren hade fötts. Det gjorde skillnad. Det förstod alla som läste och hörde julevangeliet.

Det stora är att julevangeliet gör skillnad för oss än idag. Hur då? Tänk på Viktor Rydbergs dikt Tomten. Tomten grubblar på den stora gåtan - grubbleriet är genomgående i dikten och i våra existentiella frågor: vadan och varthän? Tomten blir en vishetsfigur som ställer frågorna, men får frågorna ett svar? Mänsklig vishet kan inte besvara gåtan - det kan bara Gud. Barnet kom från Gud, var själv Gud och leder oss tillbaka Gud. Vi är skapade av Gud. Han har copyright på oss och vår bestämmelse är att komma tillbaka till Gud. Således besvarar julevangeliet Tomtens gåta. Barnet är förbindelselänken mellan Gud och oss människor. Barnet är nämligen Frälsaren som gjorde vad ingen människa kunde göra eller ens tänka. Vadan? Från Gud. Varthän? Till Gud. Hur? Genom tro på Guds Son. Alltså: Gud blev ett mänskobarn, för att vi skulle bli Guds barn. Det är något att lita på. Det är jul på jorden.

Bön: Gud, öppna våra ögon så att vi ser undret som sker mitt ibland oss. Du som är av evighet stiger ner i tidens begränsning för att gå oss till mötes i Betlehem. Du stiger ner i varje hjärta som uppriktigt ber. Hjälp oss att i tro gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta. Amen.

 

Tredje söndagen i advent

Den 14 december 2014

Bana väg för Herren

Matt. 11:2-11

Den tredje adventssöndagen ägnas åt Johannes Döparen. "Ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes Döparen". I det Gamla förbundet var han den störste. Men i det Nya förbundet är han den minste. "Den minste i himmelriket är större än han", säger Jesus och tydliggör därmed himmelrikets storhet. 

Johannes hade blivit fängslad i Herodes fästning Makero i Östjordanlandet. Han börjande kanske tvivla på om Jesus verklingen var Messias. Jesus kom, inte med dom utan med nåd. Johannes skickade sina lärjungar för att få veta. Jesus svarade: "Gå och berätta för Johannes  vad ni hör och ser...". Johannes saknade hela bilden i fängelset. Nu fick han rapporter från yttre världen. Rapporterna berättade om underverk och glädjebud. Detta måste bara vara Guds verk. Signalen hade gått fram. Johannes förstod och gav sig till ro. Messias hade kommit.

Johannes Döparen var Guds schaktmaskin och bulldozer som banade ny väg för Himmelriket. Det var ett tungt och mödosamt vägarbete med dynamitförkunnelse. Guds lag dundrade mot folket. De behövde göra bot och bättring. Men riket kom med Jesus. Ja, även Jesus predikade omvändelse, tro och syndaförlåtelse. Men han bar framför allt fram evangeliet. Nu var riket riktigt nära och Guds goda vilja blev frilagd. En fasväxling hade ägt rum. Från Johannes till  Jesus. Samma fasväxling kan ske i våra liv. Från lagen till evangeliet. Från kristendom som enbart god moral, till en levande Kristustro med nytt liv och glädje. Här finns Guds bud och lag, men förlåtelsens evangelium dominerar. Förväntan blir fullbordan.

"Gå och berätta vad ni hör och ser...". Bana väg för Herren! Det är textens konkreta tillämpning.

Bön: O Gud, du som sände Johannes Döparen för att bereda vägen för Messias. Bered väg för ditt rike i och ibland oss. Upplys våra sinnen och gör oss brinnande så att vi kan leva trons nya liv. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 

 

 

 

 

Första söndagen i advent

Den 30 november 2014

Ett nådens år

Matt.21:1-9

Många förstod den gången att Jesu intåg i Jerusalem var Messias intåg i huvudstaden och att profeten Sakarjas gamla löften gick i uppfyllelse. Det var just detta att Guds löften infriades som fick jublet att stiga. Det var inte det vackra vädret, många deltagare, fin sång eller något sådant. Det var insikten i att här framför deras ögon skrev Gud historia. Jesus mottog sin rättmätiga kungahyllning och han gjorde det som Davids Son och därav hyllningen "Hosianna, Davids Son". En stor händelsekedja rullades upp, frälsningshistoria skrevs. Den siste store fursten i Davidsdynastin trädde fram på åsneryggen. Han skulle inte regera som andra kungar, utan  komma i ringhet och råda i rättfärdighet. Ja, han skulle själva lägga ned sitt liv för syndare och göra dem rättfärdiga. Så skulle Messias rike grundas och bestå att förlåtna syndare.

På den första adventssöndagen besökar många landets olika kyrkor. Det är fint och stämningsfullt. Men tänk om adventskungen fick träda fram och träda in ibland oss som den har verkligen är?! Så att vi, som folket då, börjar förstå vem han var och vad han gör och ger. Då blir det ett nådens år för många fler.

Bön: Nådens Gud, du som kommer i din kyrka; uppväck med din kraft våra hjärtan, så att vi med glädje kommer Kristus till mötes och hälsar honom som vår konung. Amen.

 

Söndagen före Domsöndagen

Den 16 november 2014

Väntan och vaksamhet

Luk. 17:20-30

Vi närmar oss kyrkoårets slut och påminns om Kristi återkomst vid historiens slut. Då skall Guds rike bryta in med full kraft. Guds rike betyder helt enkelt Guds regerande. Det finns redan idag men inte som ett rike med gränser och huvudstad. Guds rike finns redan idag inom den troende människan och i Kristi kyrka.

Det kommer en dag, på Människosonens dag, då Guds rike skall fullbordas och förverkligas. Det verkar som om Jesus vill förbereda oss på att den tid som föregår Guds rikes slutliga genombrott blir en svår tid. "Som det var i Noas dagar"..."eller som på Lots tid".

Samtidigt säger Jesus att liksom människor i gammal tid  åt och drack, gifte sig och blev bortgifta...så skall det vara före Kristi återkomst. Livets lunk fortsätter som vanligt. Inte alla förbereder sig. Tvärtom verkar de flesta fortsätta som om "allt ordnar sig" av bara farten. Men det var bara åtta personer som blev räddade i Noas ark och över Sodom regnade eld och svavel och "gjorde slut på dem alla". Här är verkligen apokalyptiska tongångar. Antyder Jesus atomkrigets "eld och svavel"? Vi vet inte och bör nog vara försiktiga med att tolka texten för detaljerat.

Men för den som bär Guds rike inom sig (och Guds rike är Jesus själv), han/hon skall vid Kristi återkomst få inträda i det slutliga Gudsriket. När väl dagen är inne för Kristi återkomst så kommer det att märkas. Det skall bli som när "blixten flammar till och lyser upp hela himmelen från horisont till horisont". Ja, då kommer vi verkligen att kunna tala om nya horisonter. Så stor är den framtid en kristen har i Kristi kyrka.

Bön: Helige Gud, som kallar oss till ditt rike, hjälp oss att alltid vaka och bedja, så att vi får gå in i den eviga glädjen. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 

 

 

Alla Helgons helg

De ljus vi tänder under allhelgonahelgen är hoppets ljus. Visst vill vi skapa stämning och sätta en prydnad på de käras grav. Men ljuständningen i mörkret står för något mer - vårt evighetshopp.

I evangeliet pekar Jesus på Gamla testamentets största ljus - Moses. Moses talade om "Abrahams, Isaks och Jakobs Gud" som om dessa döda patriarker ännu var i livet. Visst är deras kroppar döda och begravda. Jag har ju själv sett Abrahams grav i Hebron. Men Gud är inte död och i hans blick finns de döda och på hans hjärta ligger de avsomnade. Deras identitet är känd av Gud och de är inte döda. De väntar på sin slutliga bestämmelse, men de lever, "ty för honom är alla levande". Döden är vår beskrivning från vår jordiska horisont. Livet är Guds beskrivning från evighetens horisont. Gud är Gud ihöjden som i djupen och "för honom är alla levande" - Han råder nämligen över döden. Guds Son besegrade döden och därmed har vi angivit den yttersta grunden för vårt evighetshopp.

Vi drar ofta en skarp gräns mellan döda och levande och vi gör klokt i att låda de döda vila i frid. Men för levande Gud finns inga gränser. Han är Gud i havsdjupen som i världsrymden, i gravens mörker som på livets höjder.

Bön: Gud, du som omsluter både döda och levande, till dig sätter vi vårt hopp och ser fram emot den dag då vi för skall få möta dig sådan du är. Ge oss en stadig kristen tro, ett levande hopp och en brinnande kärlek och ta för vår Frälsares Jesu Kristi skull emot oss en gång i din himmel. Amen.

 

 

19 Söndagen efter Trefaldighet

Den 26 oktober 2014

Trons kraft

Mark. 2: 1-12

Jesus kom till Kafernaum.  Han var på hemmaplan.  kafernaum var centrum för hans verksamhet i Galilieen. Det var så mycket folk att det inte fanns plats för fler. En lam man måste bäras till Jesus, men bärarlaget fick ta en omväg upp på taket. Där tog man upp ett hål och firade ned mannen framför Jesu fötter. Nöden har ingen lag. Men nöden är kreativ. Den lame mannen måste fram till Jesus. Bärarlaget drev på. 

"När Jesus såg deras tro" heter det. Jesus såg inte mannens tro, utan bärarnas. Tron är alltid personlig, men ibland är vi så sjuka och svaga at vi inte orkar ta några initiativ. Vi måste helt enkelt bara vila i tro. Det fick mannen göra. Bärarlaget tog över och det var de fyra männens tro och dristighet som Jesus uppmärksammade. 

Jesus tilltalade den sjuke mannen, men addresserade inte hans sjukdom, utan hans synd. "Mitt barn, dina synder är förlåtna". Det finns inget omedelbart ansvarssamband mellan synd och sjukdom, som att alla sjuka särskilt har försyndat sig, mer än andra. Sådana orsaksamband kan vi inte penetrera, men Gud kan. Jesus blickade in i mannens själstillstånd och såg hans verkliga samvets- och syndabörda. Mannen behövde syndernas förlåtelse. Det framgår dock inte om mannens förlamning berodde på hans skuldbörda.

Det verkar istället som att förlamningen hade en alldeles egen anamnes.  Jesus svarade på de skriftlärdas invändning och och visade att Människosonen (Jesus själv) har makt att både förlåta synder och att bota sjukdomar. Jesus demonstrerade sin gudomliga allmakt  så att alla skulle kunna se den och tro på den. Mannen reste sig, tog sin bädd och gick hem.

Allmänt gäller att när vi i tro tar emot syndernas förlåtelse dras samtidigt den propp ut som blockerat livsflödet i oss. Den förlamning som vi kanske burit på som t.ex. handlingsförlamning eller känsloförlamning, ger vika och livet återställs. Det sker ofta som ett resultat av Guds förlåtelse. Då häpnar vi och prisar Gud.

Bön: Gud, du som förökar maktlösas styrka och genom din makts ord befriar oss till nytt liv, kom till oss pånytt och förlös oss från synden och förnya oss till ett liv i din rättfärdighet. Låt oss få erfara trons kraft i våra liv. Amen.

 

 

18 Söndagen efter Trefaldighet

Den 19 oktober 2014

Att lyssna i tro

Matt. 13:44-46

Skatten hade legat i jorden under årtionden. Människor hade vandrat över åkertegen och nära nog trampat på skatten. Så nära och ändå så långt borta. Så är himmelriket mitt ibland folket. Jesus snuddar vid människor än idag. Så nära och ändå för många så långt borta. Så händer att någon ser att det glimmar i mullen, någon som vandrar över jorden hör att sandalen trampar på något hårt. Skatten upptäcks och den lycklige mannen säljer allt för att kunna köpa loss åkertegen och bli ägare till skatten. Så är det med himmelriket. Hela tiden nära och åtkomligt för den som är uppmärksam och som är beredd att satsa allt.

Likaså med pärlan på basaren. För många kanske bara en vanlig pärla i mängden av alla andra. Men för trons ögon en raritet, en fulländad ovärderlig pärla. Den har legat där i påsen i månader. Få har brytt sig. Få har velat investera i den. Men en dag kommer pärljägaren och finner vad han söker. Ja, Jesus lovar att den som söker han finner. För en enda pärla är köpmannen beredd att sälja allt han äger för att få tillräckligt med kontanter för att köpa loss pärlan. Denna pärla är förmer än alla andra pärlor han samlat. Så är det med Guds rike. Det är skönare och rikare än allting annat. Det finns där för den som den som lyssnar i tro och satsar allt.

"Man måste lyda Gud mer än människor" heter det i söndagens episteltext (Apg. 5:29). Det gäller att söka Guds rike före allting annat (Matt.6:55).

Bön: Barmhärtige Gud, öppna våra sinnen så att vi ser och hör ditt rike ibland oss och så att vi tror på och följer honom som är himmelriket förkroppsligad - vår Herre Jesus Kristus - och blir himmelrika. Amen.

 

 

 

Tacksägelsedagen

Den 12 oktober 2014

Lovsång

Luk. 19:37-40

Lärjungarna läste situationen. De förstod vad som höll på att hända. Jesus var på väg in i Jerusalem. När de mindes alla de undergärningar som Jesus utfört förstod de att han var den utlovade och efterlängtade Messias. Lovsången vällde fram. De kunde inte hålla emot. "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn".

Guds handlande möts alltid av motstånd. Motståndet kan ibland komma från den onda makten. Ibland kommer det som ett kompakt mänskligt oförstånd som framträder som motstånd. Den här gången var det maktens män, fariseerna, som ville tysta lovsången. De gick rakt på källan och bad Mästaren att tysta och mörklägga. Vi känner igen den strategin från andra maktens män.

Utan lovsång till Guds ära blir världen stum. Allt blir det gamla vanliga prosaiska om vad människan själv förmår. Det blir  kanske sjungande revirbevakning, men ingen lovsång. Klagosång, men ingen lovsång. Förbudsvisa, men ingen lovsång. Det blir kanske nidvisor, men ingen lovsång. Nej, det är först när Gud erkänns som Gud som det blir lovsång och den lovsången förändrar världen.

"Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa". Kanske menade Jesus Jerusalems förstöring, att "här skall inte lämnas sten på sten" (Matt.24: 2). Mer sannolikt är att Jesus ville tydliggöra det ofrånkomliga. Lovsången har kommit för att stanna. Ingen kan tysta den. Kulturrevolutionens Kina försökte tysta den, men idag stiger den från miljoner kineser mot levande Gud. Militanta islamister försöker tysta den, men Kristi kyrka fortsätter att sjunga sången till den lidande och uppståndne Herren. Den Nordkoreanska regimen tillåter ingen lovsång i landet. Det enda sóm tillåts är hyllningssånger till Kim Jong-Un, fastän han under fem veckor inte visat sig.

En dag kommer lovsången till den treenige Guden att brusa genom universum. Allt skapat på jorden och under jorden och i havet kommer att delta. Det är för den lovsången vi övar oss. Vi har sångövning varje söndag när vi firar gudstjänst. 

Bön: Gud, fyll oss med tro och helig Ande. Gör våra hjärtan brinnande och våra stämmor rena så att vi kan lovsånga dig både med hjärta och tunga och så att hela livet blir Din hyllning. Amen.

 

Den helige Mikaels dag

Den 5 oktober 2014

Änglarna

Joh. 1:47-51

I avslutningen av söndagens evangelium återknyter Jesus till berättelsen om patriarken Jakob och himlastegen. Det var i Betel som Jakob såg Guds änglar vandra upp och ned. Nu säger Jesus att Natanael skall få se Guds änglar vandra upp och ned över Människosonen. Himlen skall öppnas och gemenskapen med Gud skall upprättas genom denne Jesus, Guds Son. Det var just vad Natanael bekände.

Änglarna finns och de tillhör Guds skapade men osynliga väsen. De finns som Guds "tjänsteandar" och förflyttar sig med ljusets hastighet och kan förkroppsligas och framträda bland oss människor. Detta är kyrkans gamla och självklara tro. Att bortförklara änglarna som ljusreflexer, goda kognitioner, vänliga människor eller energifält är ett hopplöst men inte helt ovanligt företag.

Nej, änglarna finns som skapade och självständiga varelser, men underordnade Gud. Den helige Mikael var en sådan ledande ängel och deltog/deltar i kampen mot den destruktiva makten. 

Vi tillber inte änglarna, men vi tackar Gud för dem och räknar med deras beskydd och ledning. De tjänstgör som Guds förlängda arm i världen och en kristen får räkna med deras bistånd. Änglarna ingår också i Guds hovstat som serafer och keruber kring Guds tron. De sjunger Guds lov i ett evigt brusande sanktus och vi gör klokt i att delta i deras lovsång på söndag och hela vår levnadsdag. 

Bön: Gud, tack för dina heliga änglars vakt och vård under vår levnads dag. Låt oss med dem kämpa för det som är gott och sant. När vår levnads dag är över, sänd då dina änglar och tag oss hem till ditt rike. Amen.

 

Iiiiii

 

Femtonde söndagen efter trefaldighet

Den 28 september 2014

Ett är nödvändigt

Luk. 10:38-42

Jesus befann sig i Betania. Han och lärjungarna var bjudna till Marta och Maria. Storasyster Marta var värdinna och tog huvudansvaret för att lärjungarna och vännerna i Betania blev trakterade. Det var en stor bjudning med många bestyr.

Maria satte sig vid Jesu fötter och lyssnade till hans undervisning. Hon förstod det unika i Jesu besök i deras hem och hon lät husgöromålen vänta.

Marta blev stressad och ställde sig demonstrativt framför Jesus och bad om lillasysters hjälp. Hungriga magar skulle ha sitt och Marta kände ansvarets tyngd och ensamheten i det ansvaret. "Herre, bryr du dig inte..." sade hon till den Herre som en gång välsignade fem bröd och två fiskar i det stora bespisningsundret. 

Jesus talade direkt till Marta om hennes många beymmer och oro för måltiden. Det fanns en sak sak var och är viktigare: att lyssna till Guds ord, "ty människan lever inte endast av bröd, utav av allt det som utgår ur Guds mun" (Matt.5:4). Jesus var Guds mun.

"Människan är vad hon äter" - det är tidens devis. TV:s olika matlagningsprogram tävlar inbördes om flest tittare. Det handlar inte bara om husmanskost och att bli mätt, utan om trender, smaker och färger. Visst kan vi ha ett och annat att lära, men den filosofiska bakgrunden är den simpla: "människan är vad hon äter". 

Jesus återställer ordningen och påminner om att människan är mer än materia. Han ger Guds ord och undervisning företräde. Det är Jesus själv som är Guds unika Ord och det ordet ger oss liv och ljus. Utan det Ordet hamnar vi i mörker och död om vi så stoppar i oss av tidens alla gastronomiska läckerheter. Det stillar inte vår hunger.

När allt detta är sagt om textens primära mening, finns ännu en sak att tillägga. Vi behöver både Marta och Maria. Vi behöver vita aktiva och vita kontemplativa. Vi behöver naturligtvis arbeta och ta ansvar som Marta. Men samtidigt är det angeläget att vi ger själen näring och inte vilken näring som helst. Det är tron på Frälsaren Jesus som ger oss evig mättnad och liv. Den tron är det enda nödvändiga. 

Det bör sägas i vår tid. Det finns så mycket stress som kommer av en högt uppskruvasd aktivism utan vila, eftertanke och Jesu livgivande ord. Om vi som maria börjar vid Jesu fötter, så kan vi som Marta stå upp och tjäna i vardens praktiska liv. Då blir tron en drivkraft till måttfull och meningsfull tjänst och då får vi tid att både laga maten och äta den.

Bön: Herre, hjälp oss att skilja mellan stort och smått, mellan viktigt och livsviktigt och hjälp oss att ta vara på Ditt Ord och sanningen om Jesus. Amen.

 

 

Fjortonde söndagen efter trefaldighet

Den 21 september 2014

Enheten i Kristus

Joh. 17:18-23

Vi befinner oss i Johannesevangeliets sjuttonde kapitel, i Jesu översteprästerliga förbön. Den här förbönen rymmer oändliga djup och handlar ytterst om att den sanna kristna kyrkan (alla som lever i dopet och tron)är delaktig i den heliga Treenighetens liv. "att liksom du Fader är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss".

Så här stora tankar behöver vi ofta bryta ner och då handlar det om sändningens enhet. Som kristna har vi ju del i sändningen - apostlatet eller missionen - för det är samma ord. Uppdraget förenar oss kristna och då betyder det mindre vilken kyrka vi tillhör, under förutsättning att vi delar den apostoliska tron. 

Det finns även en försoningens enhet. Jesus helgade sig den här första Skärtorsdagskvällen till ett offer på Långfredagens kors. Det offret sonar världens synd och nu finns förlåtelse och förening. När försoningens centrum är levande i olika trossamfund så finns en naturlig gemenskap omkring Försonaren.

Det finns även en bönens enhet. Jesus bad för de kristnas enhet och vi får göra detsamma. "Då skall världen förstå...". Då underlättas det kristna vittnesbördet.

Ekumenik är nog bra - men ekumenik utan Kristi försoning, den apostoliska tron och sändningen och utan gemensam bön - blir i bästa fall knastrig administration och torr kyrkopolitik. Vi behöver levande ekumenik - enheten i Kristus. 

Bön: Herre, hjälp oss att inte acceptera splittring och söndring. Hjälp oss att visa på vårt centrum i Jesus och mötas där till försoning och förnyat andligt liv. I Jesu namn. Amen.

 

 

 

 

Trettonde söndagen efter trefaldighet

Den 14 september 2014

Medmänniskan

Matt. 7:12

Den gyllene regeln är dagens evangelium. Den sammanfattar hela den gammaltestamentliga uppenbarelsen (lagen och profeterna). Här är en tumregel att använda i vardagslivets olika situationer. Hur skulle jag vilja bli bemött? Hur skulle jag vilja bli tilltalad? Hur skulle jag vilja bli betraktad? Med respekt, uppriktighet och intresse. Verkställ! Logiken i den gyllene regeln är mycket enkel.

Dag Hammarsköld skrev i sin vitbok: "Vägen till helgelse går genom handling". Jesus talar om vad vi skall göra för varandra. Helgelse är hårt arbete. Men det gäller att förstå det rätt. Vi sätter vagnen bakom hästen, inte tvärtom. Goda gärningar är en följd av tron och vi påminner om att det kristna livet per definition är det verkliga livet. Kyrkan är verkstad, inte en pratklubb.

Gyllene regeln ställer fram Medmänniskan och Medmänniskan står i centrum på diakonins dag såväl som på valdagen. Församlingens diakoni och politiska beslut skall i slutändan tjäna Medmänniskan och inte ideologi, gruppegoism eller staten. 

Vi frågar till slut: Vem var den stora Medmänniskan? Det var Jesus. Därför är han vårt föredöme i diakoni och politik. Därför blev han vår och världens Frälsare.

Bön: Herre, lär oss att leva för andra. Tag oss ut ur vår egen åsyn. Befria oss från själviskhetens välde och sätt oss fria att tjäna Dig och vår Medmänniska. Amen. 

 

Tolfte söndagen efter trefaldighet

Den 7 september 2014

Friheten i Kristus

Mark. 2:23-28

Att som lärjungarna på fältet ta ax och gnugga dem i händerna och så äta - det var enligt fariseerna per definition att skörda axen. Skörd var arbete och arbete fick inte utföras på sabbaten - så stadgade Mose lag. Jesu lärjungar bröt alltså mot sabbatsbudet. Det var en enkel och klar logik - men ack så trång. Det här sättet att tolka sabbatsbudet vände ut och in på Guds avsikt med vilodagen. 

Jesus hänvisar till David. Han och hans män åt faktiskt upp skåderöden i Guds hus. De var hungriga och behövde mat. Allt skedde med översteprästens medgivande. 

Så konkluderar Jesus: "Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten". Ytterst sett tjänar hela lagen människans välfärd. Till detta lägger Jesus "Människosonens auktoritet". Jesus är Människosonen och därmed Herre över sabbaten och gör den rätta innebörden åt vilodagen.

Det finns en frihet i Kristus. Det är en frihet från alla fösvävande mänskobud och det är en frihet till Kristus, Kristi dag och Kristi ord. Därmed blir Kristi uppståndelsedag, söndagen, en viktig dag att högtidlighålla. Vi firar gudstjänst som kristna gjort i alla tider. Vi påminns om den sista stora sabbaten, den eviga vilan efter alla verk. Men vi firar alltsammans på evangeliskt vis. Inte med tvång och begränsningar, utan med tro och glädje.

Samma princip gäller allt kristet liv. Vi är fria till tro, tjänst, kärlek, ansvarighet och anständighet under vår Herre Jesus Kristus. Amen.

Bön: O Gud, du som befriar ditt folk, lär oss att bruka frihetens ansvar, så att vi lovsjunger dig, tjänar vår nästa  och vårdar din skapelse. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

 

 

 

 

Elfte söndagen efter trefaldighet

Den 31 augusti 2014

Tro och liv

Matt. 23:1-12

De sade ett och gjorde något annat - det var Jesu grundläggande kritik av vissa grupper bland den tidens fariseer och skriftlärda. Texten ingår i Jesu uppgörelse med de teologer och jurister (uttolkare av Mose lag) som saknade både integritet och empati. De band tunga bördor och lade dem på människornas axlar. I utläggningen av Mose lag hade de äldstes stadgar blivit en detaljstyrning av människors vardag. Endast de som hade råd och tid hade möjlighet att uppfylla det regelsystem som gällde tillämpningen av Mose lag. Diskrepansen mellan tro och liv blev uppenbar i dessa hycklande lärare som gärna ville ha hederstitlar och hedersplatser och bli uppmärksammade men som förlorat sin verkliga heder som Guds tjänare.

Texten är både en varning och en inbjudan. Den varnar för allt kristet ledarskap som saknar substans och kongruens - som inte är ett äkta och tjänande ledarskap. Den inbjuder oss att lägga undan hierarkiska synsätt, titelsjuka och högmod och följa Kristus som den ende sanne läraren. Jesus avråder bestämt från att i en evangelisk kyrka tilltala den ene och andre för fader si och fader så. Det är sant att vi behöver både andliga fäder och mödrar i tron. Det visar sig  i ett äkta och tjänande liv i Kristi efterföljelse. Men att omvandla detta liv till titlar och epitet riskerar att både skymma den verklige Fadern och Läraren och att ge en falsk bild av vad som verkligen betyder något i Guds rike.

Jesus kom för att ge oss "liv, liv i överflöd" (Joh. 10: 10). Detta nya liv är ingenting annat än trons liv. Vår tro är riktad mot Jesus Kristus och inte mot någon människa. Det är endast Jesus som kan förlåta, förvandla och förnya oss så att  tron blir till liv. Detta liv är ett organiskt utflöde av gemenskapen med Kristus och hans kyrka. Om vi skall undgå att bli stora moralister, kyliga perfektionister och religiösa statister, bör vi söka oss nära Jesus och motta hans liv i tro. Då finns förutsättningar för tro och liv.

Bön: Helige Gud, vi ber om ärlighet i vår tro och rättrådighet i våra gärningar. Hjälp oss att göra det goda vi vill så att vår tro och din nåd speglas i våra liv. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

 

 

Tionde söndagen efter trefaldighet

Den 24 augusti 2014

Nådens gåvor

Luk. 9:46-48

Den som söker sin egen storhet blir en liten människa. Lärjungarna undrade över om vem av dem som var störst. Bibeln speglar vår egen tid. Böjningsmönstret är detsamma: stor, större, störst. Lärjungarna var som vi idag helt vanliga människor med mer eller mindre uttalade ambitioner. 

Jesus avvisade dem inte. Han kallade dem inte barnsliga och omogna. Han kallade istället fram ett barn. Att ta emot detta barn är att ta emot Jesus själv och därmed hans Fader som givit honom uppdraget.

Jesus identifierade sig med de små barnen. Barnen är verkligen nådens gåvor. Jesus kom själv som ett barn i Betlehem och han lät barnen komma till honom. Han varnade dem som förför ett barn och i dagens evangelium säger han: "Ty den som är minst av er alla, han är stor". Den som söker sin egen storhet, han är liten.

Tänk så mycket jagande efter storhet och ära som bara avslöjar ett barn som aldrig blev bekräftat! Tänk så många omogna ambitioner som bara var infantila impuler och personliga regressioner!

Men tänk så stort när vi ber Lillemans bön: Gud, gör mig aldrig så stor att jag skymmer Dig för någon annan. Tänk sådan storhet när vi förtror oss som barn åt vår himmelske Fader och ber honom ta hand om oss pånytt! 

Bön: Gud, gör oss vuxna och stora till ödmjuka och följsamma tjänare i ditt rike. Låt oss föst och sista få bli och förbli dina barn. Amen.

 

 

Nionde söndagen efter trefaldighet

Den 17 augusti 2014

Goda förvaltare

Luk. 16:1-13

Hur kommer det sig att Jesus använder en liknelse om en trolös förvaltare för att lära oss klokhet och handlingskraft som kristna förvaltare av alla Guds gåvor? Frågan är verkligen berättigad. Många läsare kan utan tolkningshjälp ta anstöt av söndagens evangelium.

Låt oss göra klart att Jesus vill att vi skall vara goda förvaltare. Det är inte förvaltarens trolöshet som är poängen i liknelsen. Detta är en liknelse, inte en exempelberättelse. En liknelse har en poäng. Det är förvaltarens användning av Mammons medel - pengarna - som är föredömlig - ingenting annat. Han skriver ned skulderna och skaffar sig därigenom vänner när han får sparken från sitt jobb. Vissa utläggare menar att förvaltaren skriver ned den vinst som huvudmannen lagt på beloppen. Är det riktigt visar han trohet mot Herren och mot högre värden, även om han var trolös sin jordiske huvudman. 

Liknelsen får sin förklaring utirån Jesu ord om Mammon och Gud. De två står som varandras motsatser. I den här världen råder Mammon. Mammon lär oss att säkra vårt kapital, göra oss vinster och se om vårt eget hus.

I Guds rike är inte pengar ett egenvärde, utan ett instrumentellt värde för att uppnå högre värden. Här handlar det om att offra och satsa i sådant som ger rik skörd för många fler än kung Ego. Det innebär att pengarna och för övrigt alla de resurser vi äger, skall användas i Guds rikes tjänst, omsättas och bli till människors timliga välfärd och eviga väl. Liknelsen vill lära oss den typen av förvaltarskap. Det kräver klokhet och handlingskraft. Det hade den trolöse förvaltaren till slut. 

Samtidigt framhåller Jesus trohet i det lilla. Vi får inte bli så stora riskkapitalister i Guds rike att vi glömmer redlighet i vardagslivet. Det är tvärtom så att troheten i det lilla bäddar för trohet i det stora. Kristet förvaltarskap är heller inte en allmän levnadsvisdom, utan en relation till världens Herre. Vår uppgift är att ifråga om våra pengar, vår hälsa, våra gåvor och tillhörigheter visa trohet mot huvudmannen Jesus. Förvaltarskapet börjar, fortsätter och slutar med ett personligt förhållande till Jesus. Då blir det kristet förvaltarskap. Tron finns därmed i troheten.

Bön: Herre, Du är verkligen tillvarons Herre. Du äger all makt i himlen och på jorden. Hjälp oss att följa Dig och förvalta alla dina gåvor i smått såväl som i stort. Amen.

Åttonde söndagen efter Trefaldighet

Den 10 augusti 2014

Andlig klarsyn

Matt. 7:13-14

 

För att komma in i Födelsekyrkan i Betlehem, måste man böja sig djupt och göra sig liten. Kyrkans stora port har för länge sedan murats igen. Kyrkobesökaren som kommer för att fira gudstjänst och se Jesu födelseplats måste göra sig liten. Porten är trång in i den stora basilikan. Så är det med Guds rike...

Jesus gör ingen hemlighet av att det finns två portar, två vägar och två utgångar. Det är med smärta vi betänker detta allvar. Att välja fel väg och sluta i fördärvet, vem vill det och vem tror väl det numera? Men nu säger Jesus det med all önskvärd tydlighet som en avslutning på den predikan vi kallar bergspredikan.

Jesus talar lika tydligt om två grupper, en minoritet och en majoritet. Den förra slutar väl och den senare slutar illa. Att ta vara på Jesu undervisning, att tro hans ord och omvända sig, det är att gå in igenom den trånga porten och det är att komma rätt.

Dagens evangelium är mycket allvarligt. Det kan inte tolkas bort eller diskuteras sönder. Det står där som en varning och som en inbjudan medan tid är. Tro och omvändelse är att bli liten och räkna med Guds stora nåd. Så kommer vi in på den rätta vägen till salighet. 

Bön:Herre,  ge oss andlig klarsyn så att vi förstår om vi går på fel väg och omvänder oss för att gå på  rätt väg. Amen.

 

Kristi Förklarings Dag

Den 3 augusti 2014

Jesus förhärligad

Luk. 9:28-36

Petrus, Jakob och Johannes fick se något av Jesu förklarade gestalt. De fick se en glimt av hans ursprungliga och eviga härlighet och de blev helt betagna och trötta av den genomgripande upplevelsen. De såg även Moses och Elias, Gamla förbundets två giganter. Den ene som lagens representant och den andre som profetians representant. Budskapet är att Jesus är lagens uppfyllelse och profetians fullbordan. Moses och Elias i all ära, men deras verksamhet var av förberedande karaktär. Jesus är den som fullbordar Guds frälsning och det var ämnet för trepartssamtalet på berget.

Petrus ville bygga hyddor för att bevara uppenbarelsen och upplevelsen. Men Guds rike kan inte byggas in och säkras på det viset. Ett moln svepte in alltsammans i dimma. Men rösten var tydlig: "Denne är min son, den utvalde. Lyssna till honom". Jesus blev ensam kvar och Jesus är ensam den som hela den kristna tron kretsar kring. Därför är det till honom vi få gå och med honom vi får leva.

Bön: Herre, öppna våra ögon så att vi ser Jesu härlighet och en gång får dela den i himmelen. Amen.

 

Sjätte söndagen efter trefaldighet

Den 27 juli 2014

Efterföljelse

Luk 9:51-62

Lärjungarna ville kalla ner eld från himlen för att förgöra samarierna. De tog nämligen inte emot Jesus p.g.a. hans resmål till Jerusalem. Jesus tillrättavisade lärjungarna. Den här typen av vedergällning passar sig inte i Guds rike. Stilla din vrede. Gud tar hand om alla som avvisar Kristus. Lärjungarna var kallade till efterföljelse. De skulle följa Jesu exempel. Här fick de ännu ett.

Så fortsatte deras vandring. Vi tänker att Mästaren gick först och så kom hela skaran av lärjungar. Längs vägen möter de tre gestalter. Till en entusiast som lovar att följa Jesus överallt dämpar Jesus hans entusiasm med ett stycke realism. Människosonen har ingenstans att vila sitt huvud. Är du beredd på att bo under bar himmel?

En annan kallas med orden "följ mig". Mannen vill först begrava sin far. Jesu ord kan låta hårda. "Låt de döda begrava sina döda", men Jesus framhåller Guds rikes brådska. Det handlar om det eviga livet. Ingenting får hindra det i en människa.

Ännu en vill följa Jesus, men önskar först att ta farväl av sina anförvanter där hemma. Det borde väl gå bra. Även Elisa fick göra det när han kallades av Elia i gammal tid (1 Kung.19:19-21). Men nu gäller Guds rikes inbrytande. Ingenting är viktigare. Den som ser sig om när han satt sin hand till plogen, passar inte för Guds rike. Plöjning kräver mycket riktigt en rak framåtsträvande blick, annars blir fåran krokig. Det visste Jesus. Så är det med Guds rike. Vi lämnar det som är bakom oss och går framåt (Fil.3:13).

Alla dessa exempel visar att t.o.m. ömma relationer till våra närmaste och vardagslivets plikter får stå tillbaka. "Sök föst Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt det andra tillfalla er" (Matt.6:33). Det betyder inte att vi skall försumma våra plikter. Men det betyder att Guds rike har företräde. Vår efterföljelse är viktigare än allting annat. Men viktigast av allt är att Jesus följde Faderns vilja och offrade allt för vår frälsning. Amen.

Bön: Herre, hjälp oss att sätta Dig före allting annat och att följa dig genom detta livet in i evigheten. Amen.

Apostladagen

Den 20 juli 2014

Sänd mig!

Mark. 3:7-19

Jesus rörde sig flitigt ute i naturen. I evangeliet var han dels vid stranden till Galileiska sjön och botade de sjuka och dels på berget och utsåg och utsände sina tolv apostlar.

Dagens namn är apostladagen. En apostel är ett befullmäkigat sändebud med rätt att tala och skriva i Jesu namn, å Jesu vägnar. Apostlarna grundade med Guds Andes hjälp den kristna kyrkan. Vi lever i apostolatet, i den stora sändningen. Gud sände sin Son. Sonen sände apostlar och apostlarna vigde prästerliga medarbetare och så kallar Guds Ande än  idag medarbetare i kyrkans tjänst. Det är både vigda (anställda) och frivilliga medarbetare i flera olika kategorier. Alla behövs.

Uppdraget är än idag trefaldigt: 1. Att följa Jesus. 2. Att predika evangeliet. 3. Att driva ut demonerna. Observera att det börjar och fortsätter med den personliga relationen till Jesus själv. Utan den blir det bara tomma ord och ihålig tjänst. Men med Jesus som den store arbetsgivaren blir det kraft i orden och handlingarna så att t.o.m. demonerna bävar.

Den uppräkning av namn som evangeliet slutar med är unik såtillvida som apostlarna var unika. Men i en mening kan förteckningen av namn skrivas som alla de som ber 'Sänd mig' och som går Guds ärenden. Det är att vara med i apostolatet.

Bön: Herre, tack för att du genom apostlarna lät evangeliet nå ut till hela världen. Hjälp oss att följa Jesus och tjäna honom med de gåvor du givit oss. Amen.

 

 

4 Söndagen i trefaldighet 

Den 13 juli 2014

Att inte döma

Luk. 6:36-42

Kan man ha en bjälke i ögat och ändå se? En bjälke är ju en stor trästock och med en sådan i ögat blir det väl omöjligt att se. En enda flisa i hornhinnan får ögat att irriteras till den grad att vi inte längre ser klart. Jesus varnar för hyckleriet - att göra sig till domare över andra och själv vara blind. En blind kan inte leda en blind. Kanske syftade Jesus på fariseerna? Men orden gäller nog alla som ställer sig över andra och avkunnar obarmhärtiga domar.

Det är en sak att bedöma, en annan att döma. Vi måste dagligen göra bedömningar. Men när vi övergår att uttala domsord över andra går vi för långt. Endast Gud kan döma och han dom kommer en dag. I samhället finns domstolar som måste döma skyldig-icke-skyldig. Utan dessa slutar vi i djungelns lag. Men i vårt inbördes umgänge gäller barmhärtighet. Vi uppmanas att hellre fria än fälla, att inte förklara någon skyldig.

Tänk så mycket vardagsprat som skulle rensas om vi följde Jesu ord. Så många rykten skulle punkteras, så många förhastade och tvärsäkra påstående som skulle återkallas. Så många gemena lögner och vanföreställningar som skulle upplösas om vi tog fasta på Jesu ord om att inte döma.

När Martin Luther utlägger det åttonde budet tolkar han det posisitvt: Vi skall inte endast upphöra att tala illa om varandra. Vi skall urskulda varandra, tänka och tala väl om varandra. 

Tungans makt är stor. Den är som rodret på stora fartyg och håller kursen. Tungans makt är som den gnista som antänder en stor skog. Må vi därför hålla tand för tunga, tänka innan vi talar, tiga när vi ingenting vet och tala sådant som blir ett gott mått, packat, skakat och rågat av konstruktiva intentioner och Guds barmhärtighet.

Bön: Gud, befria oss från lusten att kritisera och döma. Uppfyll oss med lusten att tänka och tala gott och själva vara barmhjärtiga. Du som visat oss barmhärtighet i Jesus och som frikänner och förlåter. Ge oss din sinne. Amen.

 

Tredje söndagen efter trefaldighet

Den 6 juli 2014

Luk.15:11-32

Förlorad och återfunnen

Söndagens evangelium är en av Jesu mest kända liknelser. Den handlar inte endast om en person, utan om tre.

Först möter vi den förlorade sonen. Han som tog ut sitt arv och förslösade det och hamnade bland svinen i ett svinaktigt liv. Men han kom till besinning och han stod upp och återvände i sitt armod till fadershuset. Den förlosrade sonen är trots sin första tragiska livshistoria ett strålande exempel på sann omvändelse. Han övergav synden. Han var inte längre på flykt från sin själv och hemmet. Han vände om och gick tillbaka till sitt ursprung.

Sedan möter vi den hemmavarande sonen. Han irriterade sig på att Fadern slaktade gödkalven och ställde till med fest för en vanartig son som förslösat sitt liv och förtstört familjens rykte. Den hemmavarande sonen ville inte delta i festen. Hade hade det bra som han hade det och hade hade skött sig bra och var i sin präktighet en god representant för familjen. Men han missunnade sin bror festen. Han riskerade att bli bitter.

Slutligen har vi den viktigaste personen i liknelsen. Det var och är Fadern. Fadern anger Jesu gudsbild. Den gode Fadern tog sig an sin förlorade sin och upphöjer honom trots hans förslösade liv ochförstörda möjligheter. Fadern uppmuntrar den hemmavarande sonen och säger till honom att "allt mitt är ditt" och hjälper honom att ha tillit och glädja sig åt den förlorade sonens hemkomst. Jesus målar bilden av en ömsint, längtande, storsint och barmhärtig Fader i himmelen. Sådan är Gud och det viktigaste i liknelsen är faktiskt inte sönerna utan Gud och hans barmhärtiga handlande.

Bön: Gud, du som inte upphör att söka de som gått vilse och som vill att ingen skall gå förlorad. Ge oss en sådan tro på  Gud och hans son, vår Frälsare Jesus, att vi omvänder oss och kommer hem medan tid är. Amen.

 

Andra söndagen efter trefaldighet

Den 29 juni 2014

Mark. 2:13-17

Kallelsen till Guds rike

Här i Markus evangelium kallas den tullindrivaren som Jesus kallade till lärjunge Levi. I Matteus evangelium heter samme man Matteus (Matt.9:9, 10:3). Det var inte ovanligt att man på den tiden hade två namn. Vi har här alltså berättelsen om evangelisten Matteus kallelse. Han var en bland judarna föraktad publikan som tjänade vid tullhuset och därmed var allierad med den romerska förtryckarmakten. Han skodde sig på andras bekostnad genom att ta ut tullavgifter från den fattiga allmogen i Kapernaum.

När Matteus svarat Ja på Jesu kallelse inbjöd han Jesus och lärjungarna till sitt hem. Där var många tullindrivare samlade och när detta blev känt för fariseerna uppstod det nedsättande ryktet om Jesus: "Han äter med tullindrivare och syndare". Om Jesus rör sig med girigbukar och lösaktiga kvinnor är han inte värd att ta på allvar. Det var mot den bakgrunden som Jesus sade: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare". 

Kyrkan är inte en utställningslokal med fina och färdiga människor. Kyrkan är en verkstad där Gud arbetar med oss syndare. De verktyg som Gud använder är Guds Ord och sakrament. Han förmedlar sin oändliga nåd till alla som tar emot i tro, omvänder sig och tackar Ja till kallelsen. 

Vi kallas inte att ingå i en ny förening, ett sällskap för inbördes beundran eller en klubb för inbördes förfining. Vi kallas till Guds rike, det rike som består när allt annat förgår. Ett rike som är syndares upprättande och nya gemenskap. 

Gud tog den föraktade tulltjänstemannen Matteus i sin tjänst. Han blev evangelisten Matteus och hans evangelioum läsas dagligen av miljoner människor. Gud upprättar oss för att ta oss i sin tjänst. Han vill förvandla oss och använda oss till välsignelse för andra. Må vi svara Ja på den kallelsen. 

Bön: Gud, låt ingenting bli viktigare för oss än att bejaka kallelsen till Guds rike. Du som en gång kallade den föraktade Matteus. Kalla också på oss och hjälp oss att stå upp och följa dig. Amen.  

 

 

Midsommardagen

Den 22 juni 2014

Luk. 1:67-80

Den Högstes profet

Midsommartid är för många svenskar sill och potatis, små grodorna och midsommarstång. Inte alla tänker på att Guds profet, Johannes Döparen, står i centrum. I en mening kan den svenska midsommaren besrkivas som en enda lång regression och visst behöver vi avkoppling, gemenskap och lekfullhet. Men en människa och ett samhälle behöver också progression. Vi behöver profeter. Så var det i gammal tid när Gud sände sina talesmän till egendomsfolket Israel. Den siste i raden som förberedde Jesu väg var Johannes Döparen.

I evangeliet är det Johannes far Sakarias som sjunger sin lovsång. Hans tunga hade lösts och han gladdes åt Guds trofasthet. Det blev en historisk lovsång om Guds barmhärtighet (en anspelning på Johannes namn), om soluppgången över världen och om den ende i historien som kunde och kan sona folkets synd och meddela syndernas förlåtelse. Egentligen sjunger Sakarias inte endast om sin son Johannes. Han sjunger framför allt om Jesus. Johannes var stor men Jesus var så mycket större. Johannes förberedde men Jesus fullbordade Guds frälsning.

Så sitter vi i kyrkorummet och skall fira Johannes Döparens dag. Vad är viktigt för oss att få höra?

1. Vi behöver profeter. En kyrka och ett samhälle utan profetiskt tilltal kommer att regridiera och upplösas i förfall. Är inte det vad vi ser?

2. Vi behöver påminnas om frälsningshistorien och Guds trofasthet mot sitt folk. När det var som mörkast kom den stora soluppgången. Få vågade hoppas på den. Med Gud stod vid sitt ord. Sådan är han än idag.

3. Vi behöver Frälsaren Jesus, den ende som kan förlåta våra synder och hela våra brister och styra våra fötter in på fredens väg. Med honom blir det både frid och fred och vi tror och följer honom.

Bön: Gud, hjälp oss att leva som ljusets barn i den soluppgång för världen som Jesus är. Låt oss få stråla av tro, glädje och hopp för världen. Amen.

 

 

Söndagen före Pingst

Den 1 juni 2014

Joh. 16:12-15

Hjälparen kommer

Jesus håller sitt avskedstal till lärjungarna. Han talar om deras framtid och han ger dem löfte om Hjälparen, den helige Ande, som skall bistå och hjälpa dem när nu Jesus går bort.

Hjälparen kallas här "Sanningens Ande" och hans uppgift är att "vägleda till sanningen". I världen råder begreppsförvirring. Vad somliga kallar sanning är hos andra lögn. Det är inte lätt att orientera sig i dimbankar. Därför lovar Jesus att sända lärjungarna Sanningens Ande som ger klarsyn. Men det finns ännu ett skäl. Lärjungarna hade svårt att ta in all Jesu undervisning. Jesus ägnade sig inte åt korvstoppningspedagogik. Han tryckte inte ned undervisningen i halsen på dem. De måste ju själva stegvis få ta in Guds rikes hemligheter. Sanningens Ande skulle vägleda dem när Jesus återgått till sin Fader i himmelen. Anden skulle använda det förråd av kunskap som finns hos Fadern och Sonen. Andens uppgift var och är att tydliggöra Sonen, förhärliga Jesus.

Vi lär oss fyra saker. För det första finns det sanningar som är bestående. Under kyrkans tvåtusenåriga historia är Guds ords sanningar desamma. Evangeliet om Jesus är detsamma. Människans synd och Guds nåd är desamma från tid till tid. För det andra arbetar Anden mot centrum av vår kristna tro. Centrum är och förblir Jesus, hans unika person och hans frälsande gärning på korset. För det tredje är Andens uppgift något pågående i kyrkans och den troende människans liv. Den helige Ande verkar i och ibland oss. Anden påminner, levandegör, samlar och tydliggör vad som hör till kristen tro och liv. Anden är alltså Hjälparen som Jesus utlovade och som kom till lärjungarna den första kristna pingsten. För det fjärde är det kristna livet ett omöjligt företag utan Andens hjälp. Vi står helt hjälplösa och förmår ingenting utan Guds Ande. "Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren" (Sak.4:6). Därför ber vi: Kom helige Ande! Vi behöver daglig och riklig hjälp och det stora är att när vi ber den bönen är hjälpen redan på väg.

Bön: Kom helige Ande, sanningens Ande i lögnens värld, kraftens Ande i en kraftlös tid, livets Ande i dödens dal. Amen.

 

Bönsöndagen

Den 25 maj 2014

Matt. 6:5-8

Bönen

Jesus varnar för hyckleri i samband med bönen. Bönen är hjärtats förtroliga samtal med Gud och får inte bli en uppvisning i fromhet. Då blir allt förfelat. Nej, i motsats till yttre åthävor och viljan att synas rekommenderar Jesus bönens kammare. "Nej, när du ber gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader, som ser i det fördolda...". Jesus värnar om bönelivets avskildhet för att möjliggöra ärlighet, stillhet och verklig kommunikation. 

Återigen varnar Jesus för hyckleriet. Bön är inte våra försök att manipulera Gud med många ord och vacker formuleringskonst. Gud vet redan allt. "Er Fader vet...". Han behöver inte upplysas. Det är vi som behöver upplysas om att relationen till Gud handlar om det viktigaste av allt: vårt odelade hjärta. 

Att Fadern vet hur vi verkligen har det är en stor tröst för den människa som känner tyngden av livets bördor, men som själv inte kan beskriva eller förklara. Gud vet, det betyder Gud har omsorg, Gud tar ansvar.

Trons signum är den dagliga dialogen med Gud. Bönen är viktigare än all annan kommunikation. I bönen rör vi vid Guds hjärta och därför är vårt odelade hjärta så viktigt. Den som lever det fördolda livet med Gud blir alltmer Gudsorienterad. Då lämnar vi all slags uppvisningskonst och lever istället inför Guds ansikte, frågar efter Guds vilja och håller oss till Guds ord. Vi tar emot Guds tilltal och tilltalar Gud som Abba Fader. "Då skall din Fader som ser i det fördolda, belöna dig". Ja, just det lovar Jesus. Det är bönehörelse långt utöver vad vi kan be eller tänka (Ef.3:20).

 

 

Femte söndagen i Påsktiden

Den 18 maj 2014

Joh.17:9-17

Att växa i tro

Vi befinner oss i Jesu översteprästerliga förbön. Så kallas hela det sjuttonde kapitlet i Johannesevangeliet. I dagens textavsnitt ber Jesus särskilt för lärjungarna. Det stora förbönsämnet är att Gud skall bevara lärjungarna i sann tro så att de inte går under i världen och övermäktigas av det onda. 

Hur skall lärjungarna överleva i en ond och vrång värld som enligt Jesus hatar dem. Hur skall det ske? På den frågan finns flera svar, men i evangeliet finner vi två. Det är först Jesu förbön för lärjungar i gammal och nyare tid. Jesus fortsätter att från Guds högra sida be för oss. Det står att han "vädjar" för oss (Rom. 8:34). Det är naturligtvis viktigt att vi själva "vakar, beder och strider", men Jesus förbön för oss är grundläggande. Den skall bervara oss.

Hur skall lärjungarna bli bevarade i en ond värld? Det andra svaret är att de håller sig till sanningen i Guds ord. Jesus bad: "Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning". Mot den bakgrunden blir det viktigt för oss att leva i Ordet och att ur vår Bibel hämta både tröst och varning, kort och gott vägledning. Guds ord har en helgande och bevarande kraft och hjälper oss att tänka klart och rent. Guds ord ger oss riktig och riklig näring så vi kan "växa i tro" som söndagens tema lyder. Vi behöver fler trosmänniskor, troshjältar och trons mödrar och fäder som kan ta sig an alla spädbarn i tron. Då blir det viktigt att leva i Ordet som helgar oss. Tidens nyheter bryter ofta ned, men Guds ord bygger alltid upp.

Bön: Gud, sänd oss din helige Ande och låt oss få växa och mogna i tro. Bevara oss i denna världen och hjälp oss att ofta använda oss av ditt Ord som är sanning. Amen.

 

Fjärde söndagen i Påsktiden

Den 11 maj 2014

Joh.13:31-35

Vägen till livet

Jesus håller sitt avskedstal till lärjungarna. Han talar om att bli förhärligad. Förhärligandet heter på grekiska Doxa och det ordet nämner Jesus fem gånger i texten. Jesus slår an detta tema när Judas lämnat lärjungasalen. Här ligger förhärligandets djupa verklighet. Jesus förhärligas i svek och förräderi, lidandet och döden, men också i uppståndelsen och himmelsfärden. Alla dessa händelser är stadier i Människosonens förhärligande. Jesus förhärligar Fadern och Fadern förhärligar Sonen. De är ett med varandra.

Tänk så annorlunda Jesus tänker i jämförelse med förhärligandet ibland oss människor. Vi söker härligheten i kändisskap, titlar, framgångar, pengar och njutning. Allt detta handlar om egots upphöjdhet och många gånger uppblåsthet. Vi vill bestiga ärans bergstopp och sola oss i dess glans och härlighet. Jesu väg gick ned i dödsskuggans dal, ja ända ned i dödsriket och därefter blev han krönt med ära och härlighet. Nu skriver evangelisten Johannes att även Jesu förnedring var en del av hans Doxa.

Vad har nu detta med temat 'Vägen till Livet' att göra? Vägen till livet har banats av Jesus. Vi kan inte dra eller bygga den vägen. Den är redan lagd och Jesus har gått den. Det kostade honom allt. Han sonade vår synd och besegrade vår död. Därför sjunger vi: "Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron, på Jesus Krist, Guds egen Son" (Sv.ps.303). 

Vi lär oss också att vägen till livet inte är framgångens väg även om vi blir indoktrinerade i att succé och renommé är tidens idé. Vägen till livet är tvärtom att dö bort från sig själv, att älska varandra och därmed ge sig själv för något som är viktigare och större än kung ego. Den som alltså vill förverkliga sig själv i Jesu anda, skall försaka sig själv. Den som vill vinna livet, skall släppa greppet om livet. Om vi vinner hela världen med all dess härlighet, men förlorar vår själ och den beständiga härligheten hos Gud, så är ju allt förlorat. Men om vi följer Jesus på trons och kärlekens väg, kommer vi att finna vår själ och vinna himmelens härlighet. Detta är vägen till livet.

Bön:Gud, vår Fader, du som ger oss den glädje som ingen kan ta ifrån oss och som är källan till vår lovsång, för oss på dina vägar genom kamp och lidande in i din härlighet till det sanna och eviga livet. Amen.  

 

Tredje söndagen i Påsktiden

Den 4 maj 2014

Den gode herden

Joh. 10:22-30

Jesus undervisade i templet under tempelinvigningens högtid. Den högtiden instiftades av mackabeerna efter det att Antiokus IV Epifanes år 167 f.Kr, vanhelgat templet i Jerusalem. Man återställde templet och högtiden kallas idag Hanukkah.

Den fråga som alltmer trängde sig på var frågan om Jesu sanna identitet. Var han Messias eller inte. Jesus hänvisar först till sina gärningar, men det räckte tydligen inte som bevis. Jesus talar då om en grundläggande skillnad: att tillhöra Jesu fårhjord eller att inte ha den grundläggande tillhörigheten. Israels folk var ju per definition Guds hjord, men Jesus talar om en ny tillhörighet.

Jesu får lyssnar till den gode herdens röst och de följer herden på rätta vägar.Herden känner sina får och ger dem beskydd. De har evigt liv och kan i allt känna sig trygga: "Ingen skall rycka dem ur min hand" säger Jesus två gånger som för att understryka den kristna människans trygghet.

Alla i Israel visste att Gud var den gode herden. De kunde Davids tjudotredje psalm utantill och de menade sig tillhöra Guds hjord. Men Jesus säger att han och Fadern är ett och att det gäller att tillhöra den flock som följer Guds utvalde herde, Guds Messias. Här radikaliserar Jesus sin undervisning. Tillhörigheten gäller inte nödvändigtvis alla som föds in i en viss etnicitet, utan alla som tror och följer Jesus, den gode herden. 

Tyngdpunkten i evangeliet ligger inte på de bräckliga fåren utan på Herdens omsorg och beskydd. Det är mot den bakgrunden vi säger: "Herren är min herde"(Ps.23). Amen.

Bön: Barmhärtige Gud, du som lät din Son ge sitt liv för oss och för att sedan uppstå; låt honom vara vår herde och leda oss genom kamp och fara till vila, näring, mognad och evigt liv. Amen.

 

Femte söndagen i fastan

Den 6 april 2014

Försonaren

Joh. 3:11-21

Jesus samtalar med Nikodemus, en utav Stora rådets medlemmar. Samtalet djupnar och inkluderar både Israels gamla historia och Människosonens uppdrag. Det handlar både om jordiska förebilder och himmelska verkligheter. 

En gång blev Israels folk under ökenvandringen bitna av ormar. Lägret blev förgiftat och förlamat och många dog. Då tillverkade på Guds befallning Mose en kopparorm och reste den som ett fälttecken. Han lovade att var och en som såg upp på kopparormen fick liv och kunde överleva. 

Vi minns hur ormen i syndafallsberättelsen frestade Adam och Eva till synd och hur det onda trängde in i mänsklighetens kropp som ett gift. Rent zoologiskt behövs ormen i Guds skapelse, men ormen representerar här den onda makten. Ormagiftet förlamar än idag mänskligheten, förleder oss till synd och medför fördömmelse. 

Nu talar Jesus om sig själv och berättar att Människosonen måste upphöjas på korset för att var och en som ser och tror skall bli räddad och få liv. Han förenar syndafallsberättelsen med ökenhistorien och de båda berättelserna bildar en bakgrund till Jesu försoningsgärning. Jesus var och är Försonaren som gick in i allas ställe och iklädde sig allas synd, död och fördömmelse.

Vårt förgiftade tillstånd och dödläge var och är alltjämt så allvarligt att vi inbillar oss att leva iljuset men vi befinner oss i själva verket i mörkrer. "Människorna älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda". Bara den riktigt klarsynte kan inse det och däri ligger människans tragedi. Vi förstår inte hur illa ställt det är.

Men alltsammans börjar och slutar med Guds kärlek. Evangeliet rymmer nämligen Lilla Bibeln, Joh.3:16: "ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom, inte skall gå under, utan ha evigt liv". Gud är framför allt intresserad av människors frälsning. Jesus kom ju inte för att döma, utan för att frälsa.

När vi talar om frälsning och försoning kräver de begreppen en bakgrund som är mycket allvarlig. Förstår vi ingenting av bakgrunden så kommer förgrunden att förvanskas. Men det allra viktigaste är att se på och tro på Jesus Kristus. Han är vår och världens Försonare. I honom har vi syndernas förlåtelse, liv och salighet. Amen.

Bön: Försoningens Gud, hjälp oss att tro på Jesus som vår försonare och det särskilt när vi förtvivlar. Vi tackar Dig för Jesus som trädde in i vårt ställe och utgav sig helt i kärlek till oss. Hjälp oss nu att tro och leva försonade med Dig, varandra och oss själva. I Jesu namn, amen. 

 

 

Midfastosöndagen

Den 30 mars 2014

Livets bröd

Joh. 6: 48-59

Är kristna kannibaler? Jesus undervisar folket och talar om att "äga hans kött och dricka hans blod". Folket missförstod honom och tog det helt bokstavligt. Under andra århundradets kristendomsförföljelser användes samma argument mot de kristna. De beskylldes för att bevara kannibaler eftersom de åt Kristi kropp och drack Kristi blod i nattvarden. Idag ler vi åt missförståndet, men i den tidiga kristendomen var det en populistisk argumentation mot de kristna.

Vad menade då Jesus? Han hade utspisat över fem tusen män och lika många krinnor och barn. De hade sett brödundret och nu hörde de honom säga: "Jag är livets bröd". Han är det nödvändiga livsmedlet utan vilket vi inte kan överleva. "Jag ger det för att världen skall leva". Detta livsmedel måste konsumeras, både som andlig trosakt och mer konkret i regelbundet nattvardsfirande. 

Så jämför Jesus Livets bröd med mannat i öknen. Det var ett tecken på Guds omsorg men endast för en kort tid. Fastän folket åt så dog de i öknen. Mannat var provisoriskt och så är det med våra livsmedel och måltider. De är naturligtvis underbara gåvor och stunder, men betjänar oss endast en kort tid. Annorlunda är det med Jesusbrödet från himlen. Att genom tron vara förenad med honom är att ha övergått från döden till livet, det är att äga evigt liv, verkligt liv. Så stort är det att få vara kristen.

Bön: Herre, ge oss alla en hunger efter det bröd som ger mättnad och den dryck som släcker vår djupa livstörst. Tack Herre Jesus Kristus, för att Du är det brödet, du är den drycken. Amen. 

 

 

Jungfru Marie Bebådelsedag

Den 23 mars 2014

Guds mäktiga verk

Luk. 1:26-38

När den medicinske fotografen Lennart Nilssons böcker publicerades kunde den svenska allmänheten se unika bilder på befruktningen. För många blev det en aha-upplevelse om storheten i det mikroskopiskt lilla i människokroppen. Guds storhet visar sig ofta i det riktigt lilla. Så var det på den första bebådelsedagen då ängeln Gabriel besökte Maria och gav henne uppdraget att bli Herrens moder.

Den unga flickan i Nasaret hade "funnit nåd hos Gud". Maria fick det unika uppdraget att bära och föda Jesus, "den Högstes son". Inte undra på att hon blev förskräckt. Vem skulle tro henne? Vilka rykten skulle komma i svang och framför allt: "hur skall detta ske?". Ängeln svarar att den helige Andes kraft skall vila över Maria. "Ty ingenting är omöjligt för Gud".

Länge trodde vi att den mänskliga cellen bara var en geléklump. De senaste trettio åren har lärt oss mycket om cellbiologi. Idag vet vi att en enda cell, (som vi måste ha tiotusen gångers förstoring för att se), rymmer komplicerade reproduktions- och informationssystem och är ett underverk i sig. Skulle då inte han som skapat cellen på mikroskopisk nivå kunna skapa det heliga livet i Maria? Visst kan han det! Gud är Gud.

Maria tog till sig Guds ord genom ängeln. Hon inledde ingen diskussion och hon drog sig inte undan ansvaret. Hon lät heller inte människofruktan styra, utan svarade: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt". I litenheten och lydnaden ligger Marias storhet. Därför är hon kyrkans främsta helgon och Herrens moder. Så fick hon uppdraget par excellence - att bära, nära och föda Jesus vars namn betyder Herren frälsar. Maria pekade alltså långt utöver sig själv. Hon visade tillbaka till Herren och det är allas vår uppgift.

Bön: Gud, vi trackar dig för Maria som du utvalde att bli vår Frälsares jordiska mor. Giv oss din nåd så att vi får se dina under i våra liv och så att vi kan ta emot ditt ord och visa dig trons lydnad. Amen.

 

Andra söndagen i fastan 

Den 16 mars 2014 

Den kämpande tron 

Mark. 14:3-9

Jesus och lärjungarna (förmodar vi) var på besök hos Simon den spetälske i Betania. En kvinna kommer in och smörjer Jesu huvud med nardusbalsam. Några reagerar på slöseriet. Nardus var en mycket kostsam oljeparfym. Man borde ha skänkt motsvarande värde av 300 denarer till de fattiga. Visst finns här en rättviselogik. Visst skulle vi kunna skära bort mycket kyrkligt prål och dra ned på andliga utanpåverk för att istället omfördela till de som verkligen behöver mat och kläder. Det är ju helt i linje med fastetiden att vi avstår från lyx och flärd och delar med oss. Men Jesus såg att snålheten bedrar visheten. Han såg att den förmenta omtanken och offerviljan bedrar det största av alla offer. Det var kärlekens offer som Jesus såg i kvinnans reservationslösa kärlekshandling. Vari bestod detta offer? Jesus svarar: "I förväg

har hon sörjt för att min kropp med till

begravningen". Händelseförloppet

skulle gå så fort. Man skulle inte ens

hinna med att anständigt ta hand om

Jesu korsfästa och döda kropp. Men

denna kvinnan bar på en insikt om att

"Jesus för världen, givit sitt liv". Hon

förstod mer än alla lärjungarna och de

skriftlärde. Hon visste att Jesus skulle

lida och dö försoningens död för

mänskligheten och hon gjorde bara sin

plikt. Hon gjorde i förväg vad som inte

riktigt fick plats den första långfredagen.

Hon förberedda Jesu död, det största av

alla offer. Hon såg alltså vad många av

männen i måltidsrummet inte såg.

Överallt i världen där evangelum

förkunnas skall man också berätta vad

hon gjorde och komma ihåg henne. Vi har

anledning att be: "Jesus för världen, givit

sitt liv, öppnade ögon, Herre, mig giv.

Amen.

Första söndagen i fastan

Den 9 mars 2014

Prövningens stund

Mark. 1:12-13

Evangelisten Markus är ibland mycket summarisk i sin framställning. Jesu frestelser är här kondenserade till två meningar. Vi får veta att Jesus i inledningen av sin verksamhet sattes på prov av Satan. Det skedde i öknen bland vilda djur. Den sterila öknen blev även en symbol för död och fördärv. Här prövades Jesus. Markus låter oss inte veta något om dessa prövningar eller frestelser, men Matteus kan berätta mer i sitt fjärde kapitel.

Vi kan se frestelsen som en prövning eller ett test. Ger vi efter så försvagas vi. Övervinner vi frestelsen så förstärks vårt andliga och moraliska försvar. Det var Anden som dreev Jesus ut i öknen. Där gäller det att bestå i provet. Men samtidigt gäller att vara ödmjuk. Den som menar sig stå, må se till att han inte faller.

För Jesus gällde provet om han verkligen ville gå Guds väg eller om Satan skulle kunna förmå honom att gå en annan väg. Det handlade om lydnad och trohet och i Hebreerbrevet heter det att han "lärde sig lyda genom att lida och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning" (5:9-10).  

Skolans prov och högskolans tentamina syftar till  kunskapskontroll och konsoliderad kunskap, ett grundlagt vetande som vi sedan kan bygga vidare på. Så är det även i det andliga livet. Ser vi frestelser och prövningar (som oftra är inlindade i varandra) som prov så förstår vi att de har en uppgift. Vi tränas i lydnad och trohet mot Guds ord och vilja. Där lär vi oss att inte leva för oss själva, utan för Kristus själv och Kristus i våra medmänniskor. Änglar betjänade Jesus efter fyrtio dagar av fasta  och intensiv andlig kamp. Det är många kristnas erfarenhet. Efter ökenkampen kommer nya tider av vila, tillväxt, styrka, vishet och mognad. 

En prövning i livet kan vara en motgång i största allmänhet, men frestelsen känner vi alltid igen på att den syftar till att föra oss bort från den sanna tron och den riktiga kärleken. Det är själafiendens oupphörliga försök för att få oss på fall.

Vi har en mäktig överstepräst som kan känna med oss i våra svagheter. Han har prövats på alla sätt som vi men är utan synd. Inför honom kan vi frimodigt träda fram och "få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp" (Hebr. 4:16). Det är trösterikt.

Bön: Herre, hjälp oss att som Jesus motstå ondskans alla angrepp. Ikläd oss Guds vapenrustning så att vi kan stå emot frestelser, vinna seger och bestå i provet. I Jesu namn. Amen. 

 

 

Fastlagssöndagen

Den 2 mars 2014

Kärlekens väg

Mark. 10:32-45

Med Fastlagssöndagen går vi i kyrkoåret in i fastetiden. Ja, egentligen börjar fastan på Askonsdagen kommande vecka, men redan med kommande söndag säger vi "upp till Jerusalem". Nu börjar Jesu vandring (topografiskt sett) upp till den stad som skulle tortera och korsfästa honom. Vägen gick genom tistel och törne. Det var smärtornas väg och samtidigt kärlekens väg. 

Det som hände Jesus i Jerusalem var inte en plötslig händelskedja. Alltsammans var förberett. Jesus kunde förutsäga skeendet. Observera att han förutsade inte endast lidandet och döden, utan även sin uppståndelse. Han talade med de positionslystna lärjungarna (som ville sitta bredvid Jesus i härlighetsriket) om att han måste genomgå sitt lidandesdop och dricka sin lidandeskalk. Det kunde inte Sebedaios söner. De anade ingenting av Jesu svåra väg. 

Jesus talade om sin frälsargärning som en tjänst för världen. Han kom inte som världens härskare och herre. Han kom som den store Tjänaren och evangeliet sammanfattas med kärnordet: "Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många". Med detta tydningsord till slut står det helt klart att Jesu gärning var en lösen (grek: lytron). Han skulle med sin frälsande död lösa ut vår synd och skuld mot sin rättfärdighet och härlighet. 

Härlighetsriket kommer, men först måste Jesus lägga grunden för detta härlighetsrike. Den grunden var Kristi dyra återlösningsverk och någon annan grund för vår frälsning finns inte. Han gick kärlekens väg och han gjorde det för dig och mig. Därför följer vi nu i fastetid Jesus "upp till Jerusalem". Amen.

Bön: O Gud, du som för vår skull lät din Son gå offrets väg. Ingjut levande tro och kärlek i våra hjärtan, så att vi följer honom och frälsta ifrån syndens nöd får leva i dig för evigt. Amen.

 

Sexagesima

Den 23 februari 2014

Det levande ordet

Joh. 6:60-69

Evangeliet inleds med att människor förargade sig över Jesu ord. Det menade att det han säger "är outhärdligt". Han hade talat om sig själv som brödet från himlen och om att äta hans kött. Det är möjligt att bakom låg ett missförstånd, som att Jesus skulle påbjuda kannibalism. Så bokstavligt tolkade man hans undervisning och då blev alltsammans svårsmält. Samtidigt gäller att det finns en stötesten i det sanna evangeliet. Om det är Gud som handlar suveränt och om allt är beroende av Guds nåd - då blir inget över för oss människor att yvas över. Gud gör och ger allt. Han avkläder oss all vår egen rättfärdighet och han ikläder oss i tron hela Kristi rättfärdighet. Vi fråntas berömmelsen och tvingas säga Soli Deo Gloria - Gud ensam tillhör äran.

Många drog sig undan Jesus. Så är det också i vår tid. Många överger tron och hoppas att det ordnar sig ändå. Vi lever dessutom i en tid som ingår i den yttersta tiden med avfall från den sanna tron. Återigen ställer Jesus frågan: "Inte vill väl också ni gå bort?" Den gången svarade Petrus: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och vi förstår att du är Guds helige". 

En gång  var profeten Elia uppgiven. Han hade kämpat mot Baals profeter och trodde han ensam var kvar. Men Gud öppnade hans ögon och han förstod att det fortfarande fanns 7000 som inte böjt knä för avguden Baal. Det fanns tolv lärjungar som visste vem Guds helige var och som hade smakat livets ord. Finns en enda som troget står kvar vid Jesu sida så förändrar det allt. Finns det tolv eller 7000 eller kanske 700 000 så mycket bättre.

Sexagesima är Guds Ords söndag. Ordet är oss givet i den heliga Skrift med sextiosex inspirerade böcker att läsa till tröst och uppbyggelse. Men Guds Ord är först och sist Jesus själv och när vi verkligen förstår det,  vill och vågar vi stå fast i den tron. Det är Guds Ord i Bibeln och i Jesus Kristus som förändrar världen, förändrar allt. Amen.

Bön: Nådens Gud, kom med ditt levande ord som skapar, förvandlar och upprättar. Låt Ordet beröra oss till frälsning. Gör oss grundade i Ordet och fasta i tron när vi i denna världen möter oförstånd och motstånd. Amen.

 

 

Septuagesima

Den 16 februari 2014

Nåd och tjänst

Matt. 19:27-30

<span style%3